06-12-15

Fredag

Årsavslut

Det kändes som det var ett sådant i alla fall. Samtidigt är det kortare än den längre, också passande rubriken: Konsekvenser av föregående dagboksblads handlingslinjer dragna in absurdum. Låter det pretto och omständligt? Kan så vara men hela den här dagen hade beröringspunkter med förra gången jag var ute. Förutom det data- och PCmässiga. Som synes hade jag fräckheten att låta andra ändra sin upplösning hellre än jag själv gör det. Satte ner foten, kan man kalla det. Nu hoppas jag bara att det fungerar så att de som gör det, slipper scrolla och att det inte förorsakar andra besvär. Än har jag inte fått några klagomål, vilket kan bero på att jag ännu inte kollat mailen. Vi får se.

Idag var det i högsta grad frågan om att utforska nya ställen. Idag hade ställena tagit slut i ännu högre grad än förra gången. Det är jobbigt att utforska nya ställen och idag visade det sig exakt varför. Det har blåst sydvästliga och västliga, både friska och hårda vindar nu i flera månader känns det som och för att kunna fiska i lä på nya områden var jag tvungen att köra en bra bit. Flera mil längre än jag brukar, körde jag iväg i mörkret med en badplats i sikte belägen vid en kuststräcka i lä. Ett ställe jag aldrig hade varit vid. Och det gäller fortfarande. För min vana trogen hittade jag inte dit. Bad-och campingplatsen hade samma namn som orten och därför trodde jag att det inte skulle vara några som helst bekymmer att hitta dit. Körde väl dit och kom väl fram i samband med att det ljusnade. Kom fram till samhället i fråga och spanade uppmärksamt efter skyltar. Såg inga. Körde igenom samhället och vidare någon mil, hela tiden hållandes utkik både efter skyltar och vägar som ledde ner mot havet. Vände och körde tillbaka samma väg nu med ännu större uppmärksamhet. Inga skyltar nu heller. Gav upp och körde därifrån. Svärande, besviken och irriterad.
Så brukar det gå till när jag utforskar nya ställen.
Jag får väl vara glad över att jag inte krockade eller körde ner några brevlådor som jag satt och vred på huvudet.
Visst såg jag vägar eller om det bara var traktorspår ner till någon åker men inte fick jag för mig att vika av, in på någon för att kolla efter närmare.
I turistbroschyrer, reklam och från officiellt, kommunalt håll är Blekinge väldigt öppet och välkomnande för turism men tro dem inte. Istället vimlar det av skyltar med Genomfart förbjuden, Förbjuden infart och Privat väg, och hur det är med gästfriheten och öppna sinnen ute på öarna känner vi nog till. Det samma gäller för de sommargäster som väl kommit hit och köpt sommarstuga. De är inte det minsta intresserade av att det skall komma andra sommargäster dit. Det är staket och förbudsskyltar som gäller där med. Samt gärna varningsskyltar för arga hundar trots att det inte finns några. Samtidigt såg många småvägar väldigt smala och leriga ut och fastna med bilen ute på en åker hade jag ingen lust med.
Men varför inte ägna en dag då du ändå inte kunnat fiska på, till att verkligen utforska alla de här vägarna och stigarna ner till sjön? Parkera bilen bara och gå dit! Följ vägen till fots, vetja!
Notera och skriv upp på en karta vilka vägar som är bra och leder någon vart och vilka som är återvändsgränder. Kolla upp och anteckna var du kan parkera!
Jag vet. Så har jag ofta tänkt både på den här kuststräckan och även på andra håll för svårt är det kombinera upptäcksresande med själva fisket. I synnerhet nu när dagarna är så korta. Men det har inte blivit av och kanske ska jag avge det som nyårslöfte att bättra mig på den punkten?
Men, är det väl bäst att tillägga, själv har jag aldrig haft några som helst problem med några öbor jag stött på när jag fiskat. Tvärtom har alla varit trevliga och intresserade av vad jag är för en konstig typ och vad jag håller på med för mystiska saker och tror du det finns lax här, tror du alldeles fel. De finns där borta, kan de peka ut för mig, den okunnige stadsbon. Fiskar du gädda? Det finns inga nu för tiden men när man var grabb vimlade det av dem; man kunde få hundratals i näten om vårarna!
Så brukar samtalen förlöpa och lax kallas all blank fisk.
Jag känner ju några öbor och särskilt en vet jag hade den inställningen att turisterna kunde köra fram till bron eller färjeläget, lämna över sina pengar, vända och köra tillbaka till dit de kom ifrån. Varför skall man behöva stå och trängas med dem för i affären hela sommaren?

Men en väg kände jag till med bestämdhet och den körde jag ner på till sist. Till ett ställe som var så gammalt att det egentligen kan betraktas som nytt. Det vill säga jag har varit där en enda gång för flera år sedan. För den gången fick jag inte en fisk, tror jag. Kanske såg jag någon smågädda. Men nere vid havet gick det att parkera och egentligen såg det bra ut för fiske och att jag inte fick någon fisk den gången kan ha flera förklaringar och ville jag fiska så var jag allt tvungen att försöka där.
Jag kunde i alla fall byta om till vadarna, sätta ihop spöet och gå en runda, tyckte jag.

Det skulle vara lä där vid rådande väst-sydvästlig riktning men det stämde bara delvis. Vågorna svallade och bröt utanför, såg jag. Och det kunde de väl få göra, tänkte jag för intill land verkade det ändå vara både lä och halvlä. Utanför låg både några små, skyddande holmar och rev så nu skall här fiskas, tänkte jag hoppfullt och gick iväg längs kusten. Min taktik är ju att är det möjligt med tanke på vindriktningen, så går jag långt iväg för att sedan fiska mig tillbaka till bilen. Dels blir man varm och dels är det ju praktiskt. Men så upptäckte jag att de #¤""!!! vågorna inte nöjt sig med att svalla och bryta utan även rört upp bottnen till den milda grad att vattnet var som kycklingsoppa! Attans också, tänkte jag, men kanske det är bättre där borta!? Så jag fortsatte ännu en bit mot några låga skär det verkade vara ännu mer lä. Då hände det enda positiva på den här stället; jag gjorde fyndet på bilden. En ledad wobbler av okänt fabrikat. På undersidan står det J-11. Den liknar ABU Killer som jag kommer ihåg dem men kanske är det en Rapala? Fast tillverkas inte de i trä? Spelar ingen roll för både plast och trä brinner väldigt bra. Visst, jag stannade till här och var och försökte fiska men det var svårt. Cirka fem cm siktdjup gör ingen glad. Höll på att slå dit ett par gånger trots den yttersta försiktighet vid vadningen men bottnen bestod av sand med gott om ganska stora, helt osynliga stenar. Hur långt jag än kom så bestod grumligheten, så till sist var jag tvungen att ge upp. Bara det att jag blivit väldigt varm redan på ditvägen. Och ännu varmare skulle jag bli på tillbakavägen.

Så är det ju med neopren att när man väl fått upp värmen i dem till svettningsgränsen är det väldigt svårt att bli av med den. I synnerhet som man känner hur massvis med dyrbara minuter bara försvinner utan att det blir något vettigt fiskat. Trots att det småregnade kände jag mig tvungen att forcera. Tog av mig sydvästen, mössan under och vadarjackan och försökte gå så sakta och försiktigt som möjligt. Men dröp ändå av svett när jag äntligen kom tillbaka till bilen. Det är lite överdrivet att säga att jag snyftade av förtvivlan när jag upptäckte hur mycket klockan hade blivit. Trots allt är det ju bara fiske det rör sig om.
Nu ville jag bara till ett ställe med lä och klart vatten, spelar ingen roll om det var bra eller inte. Nu åter till att köra en lång sträcka till en annan badplats som jag hittade till. Där borde det väl vara lä även idag, tänkte jag lika hoppfullt som desperat.
Kom väl dit, tittade och såg bara massvis med bränningar. Vinden var tydligen rent västlig och låg på även här så det var totalt omöjligt att ens försöka där. Gick i tankarna igenom även ett annat ställe i närheten men då gick det inte där heller med den vinden. För det var en mycket hård vind så ens i den djupaste vik skulle den ställa till besvär. Och då var det väldigt nära att jag gett upp och verkligen kört hem. För sedan var det bara de ställena jag besökt i förrgår kvar. Samt att jag ändå måste köra några mil för att komma dit.
Varför inte ge upp, erkänna sig besegrad och göra något nyttigt stället? Varför inte ägna resten av dagen åt att köpa julklappar, julstäda och pynta nu när du fick några timmar över?
Men då ryste jag till och körde hit istället:

Också det ett ställe så gammalt och sällan besökt att det kan kallas för nytt. Också det en badplats. Åtminstone där jag parkerade och började så smått. Men absolut lä och därmed klart vatten. Anledningen till att jag så sällan varit här är naturligtvis att fisket varit dåligt. Inte så att jag aldrig fått någon fisk här men bara någon enstaka smågädda någon gång. Man kan säga att jag befann mig på rätt plats vid rätt årstid men vid fel tillfälle vid det första stället. Vinden hade ställt till det för mig i och med att det hade blåst så pass hårt så pass länge.
Men här! Wow!
Allt stämde! Jag kom så fullkomligt rätt att det kunde ingen ana!
Jag ville bara ha ett ställe i lä för de hårda vindarna och stora vågorna. Lagom långgrunt och knädjupt vatten. Fast sandbotten och lagom klart vatten och där fördriva ett par timmar och ha det lite mysigt. Och snart skulle det bli dags att äta mitt mellanmål. Och vad fann jag?
Jo, att en massa gäddor också tänkt i de banorna. De ville också hitta lä och ha det lite lugnt, skönt och lite mysigt. Och kanske även gäddorna ville äta lite mellanmål, vad vet jag. Men om de nu skulle känna för det så upptäckte jag när jag vadade genom vassen en massa små vita prickar som flydde för mig. Just det, samma stora glistim som jag såg i förrgår. Samma sort, menar jag för det var på ett helt annat ställe. Kanske det var förrymda neontetror? Fast di här Blekingska glina hade vita prickar förstås. I alla fall tror jag gäddorna hellre åt dem än de bananer och russin som jag skulle sätta i mig lite senare.
Fast först försökte de käka upp min vita bling-blingsara, gäddorna. Ungefär ett tjugotal försökte och femton lyckades...

Och, ähum... Vi pratade även fina hoppbilder av gäddor förra gången:
 

Då blev min slutsats att den perfekta bilden är av en stor gädda som hoppar och gör det på ett actionfyllt, naturligt sätt.
Så min fråga lyder även idag; hur mycket bättre kan det bli?
Jag menar, vi pratar nu om verklighetens värld där du bara har en chans. Och innan dess är det väldigt mycket som skall stämma. Till exempel får man inte stora gäddor varje gång. Det lär till och med finnas folk som är ute och fiskar en hel dag och inte får en enda gädda. Och, tvingas jag rodnande erkänna, det är inte alla som har samma magiska makt över gäddorna som jag, att de kan få dem att hoppa på kommando. Men så kallas jag också för Sauren, Lord of the Pikes ibland.
(Hm... Jag vet inte om ni märkt det men så fort jag får lite fisk har jag en tendens att bli lite skrytsam och kaxig? Det är för övrigt jag själv som brukar kalla mig det och ingen annan. Vad de kallar mig är det kanske lika bra att inte höra)
Nå, gäddan som tar språnget upp i luften och vildsint skakar på huvudet väger fyra kilo och länge trodde jag att det skulle bli dagens toppnotering.
Både fiskedagens och den verkliga dagens höjdpunkt inträffade vid trettontiden. Dels fick jag de två största i fyrakilosklassen och dels hade jag en riktigt stor på. Som släppte. Och det är så pass ovanligt att jag blev fundersam och genast undersökte krok och fluga. Men inga synliga fel, mer än en liten köttslamsa. Den stora som jag iaf bedömde till över fem kilo hade dock suttit på i några sekunder och då är det ovanligt att de släpper. Sedan att en del missar i själva hugget är en annan sak.
Synd, tänkte jag och försökte att inte gräma mig.
Jag fiskade vidare och nu inträffade den där mättnadskänslan igen. Det blev helt enkelt för mycket fisk. Och det skall sägas att förutom en enda kilosgädda var alla de andra välmatade, kraftiga och knappt någon under två och ett halvt kilo. De högg oftast stenhårt och gav väldigt god kamp för pengarna med mycket plaskande som extra tillbehör. Mycket pigga var de.
Och så började jag frysa. Det var den eländiga, svettiga inledningspromenadens fel. Och så hade jag stått stilla alldeles för länge men gäddorna stod ju så tätt att det inte hade gått att röra på sig några längre sträckor. Samtidigt som det blev en massa plaskande i vattnet med händerna vid hanterandet av alla dessa gäddor.
Varpå jag satte mig i rörelse både för att få upp värmen och för att se hur det såg ut längre fram och bort. Förbi vassudden som syns på landskapbilden ovan. Det gör inte så mycket om någon känner igen stället för som jag sade, brukar det inte finnas så mycket fisk här. Kommer jag hit om några veckor igen är det troliga att samma smågäddor som jag brukar få, är de enda som finns kvar. För gäddan är en resande fisk, sedan får det stå i alla fiskeböcker och artiklar att den är stationär så mycket det vill.
För att dagens lyckade resultat är en kombination av tur och envishet råder det mycket litet tvivel om. Och kanske lite, lite kunskap i gäddpsykologi...

Så vad har vi här då? Jo, en sexkilosgädda som jag inte alls fick på min vadningsutfärd för att få upp värmen. Den gav inte så mycket mer än jag såg nya områden breda ut sig som jag naturligtvis måste pröva någon gång. Någon annan gång för redan började det skymma. Vad jag också upptäckte var att vattnet blev mer och mer grumligt för ännu längre bort blev det ännu mer öppet och åtkomligt för vind och stora, brytande vågor. Men lite grumlighet är faktiskt bara bra för fisket har jag märkt många gånger. Det gör att gäddorna känner sig trygga och kan gå upp på väldigt grunda områden samt att de kan ställa sig över ren sandbotten.

Ett par gäddor fick jag dock där innan det blev dags att vända. Varm och skön kände jag mig nu och varför inte gå samma håll tillbaka och ta några kast till där det förut var så bra?
Det hade ju varit lite långt mellan nappen nu och åter kände jag fiskesuget.
Är man fiskenarkoman tro?Och vad hände? Jo, ungefär där jag tappat den första stora gäddan, högg den här. På dagens allra sista kast för övrigt. Hur mycket bättre kan en dag sluta? Eller ett fiskeår om det nu skulle råka bli så.
Jag har sagt det förut och jag kan säga det igen att det verkar gå en gräns vid fem kilo då en gädda kan kallas stor. Det är då de blir så där härligt grova över nacken och käften blir så imponerande stor. De utvecklar en helt annan kraft och uthållighet också, tycker jag och duellen som uppstår är inte alltid självklar vem som vinner. Det gäller att se upp med vadarstaven och linan till den och varken sno in sig i den själv och falla eller låta gäddan trassla in sig i densamma. Trots att det faktiskt verkar som de försöker. Man får ideligen sno runt och vända på sig och hoppa undan för dess frontalattacker. Liknelsen med en matador och tjurfäktning är uppenbar. Men jag var sannerligen på min vakt och eftersom bottnen var alldeles slät utan varken tång eller stenar, hade den inte så stor chans.
Tyvärr var det så mörkt att blixten gick igång hur jag än försökte. Men man hinner inte stå där och fjuttla med kamerainställningar hur länge som helst heller för man vill ju ha tillbaka gäddan i sjön så fort som möjligt. Det var förresten likadant på den första bilden av wobblern att det blixtrade. Och det försämrar bildkvalitén allt som oftast, tycker jag.
Sedan kan man alltid undra över om det var samma gädda som huggit och släppt för ungefär två timmar sedan. Jag tror att det var samma. Jag vägde den förresten med vågen så att den vägde exakt sex kilo är inget påhitt.
Vad jag menar med rubriken över dagens stycke var dels det att det aviseras att kalluft skall svepa ner över landet och har den väl börjat göra det, vet ingen hur det slutar. Även om det inte sker så var den här fiskedagen väldigt lämplig att bilda slutpunkt för årets fiske. Den hade i princip allt. Både höga toppar och de djupaste dalar. Bra bilder och roliga strandfynd. Ja allt.
Nu när jag korrekturläst det här dagboksbladet kom jag på att rubriken "Tre badplatser" kanske skulle varit ännu bättre. En letade jag efter och hittade inte. En tvingades jag köra förbi och en kunde jag äntligen stanna vid och befiska.

Kom och tänka på en annan sak. Jag undrar hur många det är egentligen som håller på med gäddflugfiske nu för tiden? Inte många förstås men min undring är om det det finns någon förening eller liknande som sysslar med den här underliga och krångliga hobbyn? Nu menar jag kanske inte om några lokala kompisar slår sig samman, kallar sig något lustigt och bara fiskar på utan mer om det finns någon rikstäckande, mer officiell organisation?
Skulle nog inte tro det. Jag misstänker starkt att det nog fordras mer än de vad-kan-det-röra-sig-om? 40 eller 50 utövare i hela landet? Eller finns det fler? Har ingen aning. Men kanske kommer det att bildas en någon gång i framtiden när och om det blir fler som upptäcker att det är ganska kul att vada omkring längs kusten med ett flugspö i handen på jakt efter gädda. Det lär finnas något som heter Svenska Gäddklubben men de håller nog mest på med trolling och jerkbait och liknande, tror jag.