07-01-11

Torsdag

Högt vatten, små gäddor och breda band

Det var ett tag sedan jag var ute. Och fiskade vill säga. Har till och med haft flera lediga dagar utan att ha ansett det mödan lönt att köra ut till någon bra fiskesträcka. Det har berott helt och hållet på högvattnet. Samt att jag ännu inte varit helt desperat. Som en inre, mental gräns har jag satt över 30 cm. De här dagarna har vattenståndet legat på cirka 40 cm för mycket. Över 30 cm blir fisket tråkigt och ställena väldigt begränsade och jag har stannat hemma och gjort annat. Som till exempel gjort om ingångssidan så att den passar bättre till både nytt år, nytt format och ny internetuppkoppling. Nu när detta läggs ut har jag nämligen äntligen fått ordning på mitt bredband och husets inre kommunikationer både med trådlöst och trådbundet nätverk så att alla blir nöjda. Fast det gäller kanske inte de där ute på nätet som har varit ännu senare än jag själv att uppgradera sin anslutning. I alla fall så gjorde jag den inledande lilla Flash-animationen ganska stor när jag bytte ut bildmaterialet. Men skall de täcka hela den stora bildytan på en nittontummare krävs det några pixlar!
För att dröja ytterligare en stund vid det datatekniska visade det sig inte helt lätt att kopiera över alla de sju svåra årens länktabeller till alla dagboksbladen från en sida till en annan så min ambition att koncentrera dem på mindre yta misslyckades. Därför ser det lite sterilt och fattigt ut. Men jag hoppas i alla fall länkarna fungerar fullt ut som de ska.
Den största förändringen för egen del blir att jag nu förhoppningsvis lurat alla e-mailsadressglufsande webspiders när de girigt söker av alla miljontals hemsidorna som det finns och därmed slipper allt spam. Skulle det visa sig att min nya adress ändå slinker ut och snappas upp, så ändrar jag raskt till ännu en ny. Med egen domän kan jag nämligen byta e-mailadress hur ofta jag vill. Och kanske till och med mitt webhotell har bättre antispamprogram än Telia hade...? För så vitt de hade ett enda förstås.
Fast hm... Mycket är nytt i själva skalet men förmodligen stannar innehållet vid det gamla... Inga större förändringar där inte. Samma gamla bilder på samma gamla gäddor... Ja, bilderna blir väl inte exakt dem samma utan man kanske ska kalla dem liknande istället. Men gäddorna kan ju rent bokstavligt sett vara samma gäddor jag landat och släppt i flera gånger redan. Det finns förresten ett bra sätt att se om en gädda blivit utsatt för c&r-förfarandets alla hemskheter och risker.

Det är att titta på den punkt där gällocken förenar sig med resten av huvudet. Kolla på den här dagsaktuella bilden jag tog i illustrativt syfte. Jag håller den i nackgreppet och skulle det inträffa att den få ett sprattlingsanfall just nu är det lätt hänt att ett hudveck slits upp överst vid gällocken år ryggsidan till.
 Så tar man loss sin krok och släpper tillbaka gäddan. Det blöder inte det minsta den här hudfliken utan läker bra. Och det är själva läkningsdelen som framstår som en svart rand liksom. Det tolkar jag i alla fall till som att här har vi en gädda som någon dragit upp och sedan släppt tillbaka.
 

Fast mer och mer har jag övergett nackgreppet även på små gäddor. Istället använder jag vänster pekfinger under första gälbågen. Den som saknar gälräfständer. Då är det lättare att få den att öppna käften med tången. Ibland vägrar de dumma krittren att göra det nämligen som envisa ungar hos tandläkaren, trots att det skulle underlätta för dem själva. Och idag fick jag sannerligen rika tillfällen att öva mig på att lossa krokar från smågäddor! Jag har nog aldrig varit med om maken! Kanske är det till och med så att fångsttabellen inte riktigt stämmer idag. Förutom trekilosgäddan är det bokfört elva stycken smågäddor. Men det verkliga antalet kan istället lika gärna vara tolv eller till och med tretton för jag måste erkänna att jag tappade räkningen. Jag har alltid med mig papper och en blyertsstump för att skriva upp men idag var det inte riktigt läge att hålla på med anteckningsarbete. Det var vatten överallt. Jag tvingades att vada jättedjupt och det regnade hela tiden och så fick jag skölja händerna ideligen, ideligen. Även i den nya versionen av min lilla flash-animation är jag noga med att påpeka att detta är Internet och att man inte utan vidare skall tro på allt som står där. Det gör ju att jag kan ljuga lite och hitta på lite som jag vill, tycker jag, utan att få dåligt samvete eller kunna anklagas för att luras. Smart, va!? Men inte trodde jag att jag så skulle falla på eget grepp som idag! Inte trodde jag SMHI också höll på och skojade och hittade på! I alla fall var jag övertygad om det hela fiskedagen och väldigt förgrymmad och upprörd över det. Så här var det att jag i morse gick in på deras site för att kolla vattenståndet. Hade även gjort det igår på jobbet och svurit ve och förbannelse för då låg det på över 40 cm. Och trodde knappt mina ögon att det i morse bara var plus fem! Otroligt, tyckte jag, för vindarna hade väl inte ändrat sig så mycket, enligt vad jag visste. Vid den förra mätningen hade det varit plus sjutton och i Skåne var det ännu lägre. Kalas, tänkte jag och packade i ordning det sista och körde iväg. Nå, idag skulle jag nog inte ha låtit vare sig plus 35 eller 40 hindra mig för desperation bryter som sagt alla tumregler.

Men jag var misstänksam och spanade uppmärksamt åt sidorna när jag kommit fram till kusten och var på väg ut mot fiskeplatserna för att se om det verkligen var så lågt. Mycket riktigt såg det inte det minsta ut som i närheten av normalt vattenstånd. Istället liknande det gamla vanliga högvattnet, i alla fall på avstånd och från bilfönstret. Och visst var det högvatten.
Jag fick vända om från den första, tänkta fiskeplatsen och valde ett annat istället, lite mer lämpligt vid högvatten. För jag bedömde det till det sedvanliga de här veckorna, till sådär en plus 20 till 30.
-Vad är det för en dum #¤¤!"!!! som varit inne och hackat SMHIs hemsida, muttrade jag för mig själv när jag var klar och ombytt och vandrade iväg över klippor och stenar för att nå till en i vanliga fall grund vik. Gick väl i där och började fiska.
Inledde med en liten gädda, obetydligt längre än flugan. Tja, ett napp är ett napp och det såg ju lovande ut, men det var värst vad djupt det är överallt, tänkte jag vidare och fortsatte att befiska området. I napp- och fiskeväg hände ingenting men jag var ute för en mycket frustrerande upplevelse av lite annat slag. I och för sig handlade det också om att fiska upp en sak men det var en wobbler som låg på bottnen. Jag upptäckte den genast jag kom i närheten av den där den låg på cirka halvmetern väl synlig och grönrandig.
Wow, en fin pjäs i min samling, tänkte jag och började försöka plocka upp den med vadarstaven. Men det gick inte. Den bara for iväg och damp ner på botten igen. Alla trekrokarna var borta och ändbutten på vadarstaven fick inget fäste. Ett par gånger var jag nära när jag liksom försökte föra upp den längs ett vasstrå till ytan men så sjönk den ner igen. Jag var tvungen att ge upp. Ytterst förargligt!
Hade det varit i slutet av fiskedagen kanske jag offrat högerärmen och doppat ner armen i vattnet men inte så här på morgonen. Man kanske skall ha med sig en sådan där handikapptång med handtag och en gripklo i änden...?
Så hör upp alla spinnfiskare; använd flytande wobblers i fortsättningen!

Nå, fick väl inget mer napp där utan gick vidare till ett annat ställe efter kanske två timmar. Där hade jag ett par hugg men inga som följde med ända upp. Det var lite märkligt, tänkte jag för ett par hade varit på i flera sekunder och då brukar de följa med ända fram till ändstationen.
Men det var hemskt vad högt vatten det var!

Jag försökte vada ut till en vass där det i vanliga fall var löjligt att ens försöka få någon fisk eftersom då är det knappt fotsdjupt vatten. Men det gick inte. Det räckte över midjan på mig och det är för mycket, tycker jag. Gick väl därifrån tillbaka till bilen för att överväga situationen. Klockan var då elva. Skulle jag köra hem? Nja, ett ställe till då, tänkte jag. Där det i vanliga fall är väldigt långgrunt. En badplats förstås. Jag vet inte riktigt hur det ser ut i vanliga fall för det är väldigt sällan jag fiskar här men här ser det ut som långbryggan har lättat från sina förtöjningar och är på väg över till Öland. Oj! He, he, he, där råkade jag visst försäga mig! Normalt sett brukar jag ju inte skriva folk på näsan exakt var jag har varit men låt gå för den här gången då... Även här var jag på väg att ge upp för naturligtvis var det lika högt vatten här som på alla andra ställen. Eller var det inte högre till och med? Men har man inga fasta referenspunkter är det svårt att veta exakt. Gick omkring och sökte efter ställen att komma till vid och till sist kom jag äntligen rätt! Det var en båtplats där jag kunde vada ut en bit åt bägge hållen cirka trettio meter vardera innan det blev för djupt. Vassar på bägge sidorna samt tätt bakom ryggen på mig men med kast som en dag kanske kommer att rendera mig en professur vid Konstkastakademin, fick jag lön för all möda! Där stod gäddorna tätt. Visst, så gott som samtliga fick räknas till kategorin små men hugg är hugg och jag hade betydligt fler än jag lyckades landa. Men det är också utmärkande för små gäddor att de missar oftare på en stor fluga än lite större exemplar.

Man kan alltid spekulera i varför det samlat sig så många smågäddor på ett så begränsat område och en slutsats som ligger nära till hands är att det är hannar som väntar på sina honor. Fast i och för sig borde det finnas några honor i närheten redan för flera av smågäddorna hade bitmärken på sig.
 Och jag tror inte att de var av det kärvänliga slaget...

Jag antar nämligen det fortfarande är på det sättet i gäddornas underbara värld att hannarna sällan blir över två kilo men att honorna ofta blir det. Så det gäller för de stackars hannarna att se upp. Men förutom trekilosgäddan var det bara smått i farten idag. Fast ta inte det som ett klagomål; absolut inte! Med de förutsättningar som rådde idag hade jag ett underbart fiske!
Jag gjorde till och med ytterligare ett strandfynd på det här stället, drivet iland. Inte en wobbler, fast jag trodde det först när jag upptäckte det, utan ett flöte. Ett grant målat, avlångt kastflöte som kommer att brinna i Helvetets eld intill evigheternas evighet! Eh... I min vårbrasa avsåg jag att skriva förstås. Inga religiösa övertoner här, tack!
Den formuleringen leder naturligtvis in tankarna på ett ämne som jag tror kommer att ta stor plats under innevarande, ganska nya år; nämligen klimatförändringen. Både här på min fiskeblogg och ute i det riktiga samhället. Fast inte här just idag.
När jag körde hem upptäckte jag tydligt att vattnet hade hållit på att stiga hela dagen. För på ett par ställen går vägen nära vattnet. Ja, inte i normala fall utan just vid högvatten svallar det faktiskt på bägge sidor och det ser lite ut som jag föreställer mig det gör borta vid Floridas sydspets, där Highway någonting leder ut till Key West. Men vem vill fiska vid Florida Flats?
Ha, inte jag i alla fall!
Där finns det väl inga gäddor heller utan är bara varmt och kvalmigt. Där är det också högriskområde för malignt melanom så starkt som solen glittrar i vattnet! Och vem vill trampa på stingrockor?
Nä, tacka vet jag våra iskalla, svenska, regniga, blåsiga, korta och mörka januaridagar då man är ute och fiskar kilosgäddor; det är livet det!
Men kontentan av mina iakttagelser under dagen blev ändå att kanske stämde det att det bara varit plus fem tidigt på morgonen och så steg vattnet med rekordfart.
Nu, den här helgen som kommer eller egentligen pågår när jag skriver det här, jobbar jag. Det aviseras TVÅ stormar. En under lördagen och en under söndagen. Men jag jobbar som sagt och behöver inte bry mig. Jo, men bara om det blir strömavbrott eller inte.

(Det stämmer inte riktigt, riktigt ännu det här med min bredbandsuppkoppling pga en del förseningar men jag måste lägga ut sidan nu innan den blir helt inaktuell)