07-03-12

Måndag

En må-bra-dag

eller

One Size é bra

Eller att idag var gäddfisket bättre än sist men hur många rubriker behöver man egentligen?
Jag inleder idag med att gå tillbaka till förra fisketillfället:

Tyckte det kunde vara roligt att visa upp en alldeles äkta hajkrok i och med att man ibland använder dem som referens. Typ "Den flugan är ju bunden på en jäkla hajkrok!".

Det syns på bilden att jag först knipsade av den långa spetsen för den var onödigt vass för mina syften. På baksidan av skaftet finns det två små jack avsedda att hålla betet på plats. Som synes är den också snedställd, vriden eller vad man skall kalla det. Precis som den metkrok jag använder. Men, kan man fråga sig, varför skall den fördelen vara förbehållen metaren? Trogen mitt ord så samlade jag ihop hajkrok och några kraftiga gummisnoddar och stoppade ner i en redline-plastpåse i en ficka i fiskevästen. Så nu kan jag lugnt tappa vågar, flugor, nyckelknippor, glasögon eller vad som i vattnet och ända kunna plocka upp dem utan att behöva dyka. Samt att jag lätt skall kunna plocka upp andra intressanta föremål på bottnen som andra måhända har tappat. Tog även med en One Size som jämförelseobjekt på bilden. Inte vilken One Size som helst heller utan den som jag tog tre havsöringar på, miste i ett gäddhugg och plockade upp från bottnen samt att jag bytte ut tafsen på den till idag. Man kan nästan säga att den återuppstod från de döda på tredje dagen!

Samma One Size som jag inledde dagen med också för övrigt.
Nu över till dagens fiske:
Jag fick ju inte en enda gädda sist så idag begav jag mig till ett säkert smågäddställe som jag kallar Loch Lagoon. Likaså tyckte jag det skulle vara trevligt att bevisa min tes att samma fluga som är bra för havsöring och havsregnbågar, även går att ta gäddor med. Och, det skall erkännas, där ute som jag började är det inte helt omöjligt att tänka sig att det skulle stryka förbi havsöringar. Ändå när jag var här sist så var hela området isbelagt och helt omöjligt att befiska.
Vilken enorm skillnad det blev idag förresten. Från kall vinter eller åtminstone kylig vår förra gången, till nästan full sommar idag!
Inte när jag började för då var det minsann kallt så det förslog men jag var klädd för det så det gjorde ingenting. Och fick en gädda ganska snart också. Ett par minuter efter högg en till lite större, förmodligen uppiggad av den förstas rörelser och förtjust tänkte jag, lika fel som vanligt att idag blir det rekord! Övermodigt slakade jag på linan när jag vevade in löslinan och mycket riktigt hade den lossnat när jag fick kontakt med flugan igen. Och något mer napp fick jag inte. Där.
Gick väl tillbaka och fick så småningom en till i samma storlek och tänkte gå vidare men så hindrades jag av folk. Ja, inte att de satte upp en stoppbom och hotade bussa hunden på mig men jag såg folk i närheten där jag tänkte fiska. I och för sig fungerar bara åsynen av människor på mig som att de håller upp en stoppskylt för jag vill gärna hålla mig för mig själv. Och det, suck, är nackdelen när sol, värme och vår anländer hit ut till skärgården. Då upptäcker andra än jag själv hur skönt det är att gå långs havsstränder och plötsligt vill de ut till sina sommarstugor och vimlar gärna överallt.

Äsch, med sådana här bilder går det ju inte att försöka få till någon slags överraskningseffekt i texten!

Körde och promenerade till ett ställe beläget långt in i skärgården där jag absolut inte hade några som helst förväntningar eller farhågor att störas av havsöringar. Det är sant. Det kom som en fullständig överraskning. Jag menar; jag har gått här varenda vinter och tidig vår sedan säkert tio, femton år tillbaka och aldrig sett skymten av blank fisk förut. Precis som två av öringarna förra gången. Något lurt är det som är på gång, sanna mina ord! Nu vet jag; det måste bero på växthuseffekten och klimatförändringen! Oj, oj, oj då är mänskligheten verkligen illa ute om det skall hålla på så här och spridas en massa havsöringar och tränga undan gäddorna! Var skall det sluta!? Här går man lugnt och kastar efter gädda och så plötsligt kommer det stora öringar stormande och kastar sig över flugan! Kanske mitt för nosen på den gädda jag var ute efter, till och med! Och piskar havet till skum, hoppar och plaskar och har sig! -Skandal! sa Bill. -Fullständigt oacceptabelt! sa Bull. Under flera sekunder tänkte jag "Åh, en fyrakilosgädda, kul!" Efter ytterligare några sekunder: "Det var värst vad den ligger länge i ytan och plaskar..." Samt att "Konstigt som den blänker i solskenet..." Och slutligen: "Neeej, inte ännu en öring, jag blir tokig!" Skall det fortsätta på det här viset får man ju dåligt rykte och förlorar sitt eventuellt goda namn som gäddflugfiskare. Hm... Jag kan inte låta bli att säga någonting om konsten att fotografera hoppande öringar. Eller det är ingen. Det är ju superlätt. De hoppar ju hela tiden så det är bara att knäppa och vips är det klart! Jag fick en till, fullt godkänd hoppbild men eftersom man ser One Sizen på den här, fick det avgöra. Detta med anledning av att jag var inne lite och kikade lite på andra fiskehemsidor och då bland annat från di här kustfiskarna nere på Österlen. Kustfiskedagboken. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag såg inte en enda bild på någon levande öring. Bara folk som höll upp döda. Kanske en och annan bild på solen på väg upp eller ned och lite naturvyer.

Jag menar, med de väldiga mängder havsöringar de drar upp ideligen, ideligen tycker man att de åtminstone någon gång skulle lyckas ta en bild på annat än det allra mest konventionella.
Jo, något foto på öringar som simmade upp, eller möjligen nedför en å, fanns det, om man skall vara riktigt ärlig och är det någonting som jag är så är det ärlig och sannfärdig.
För det mesta.
Nä, då är det svårare att få bilder på hoppande gäddor för de är mycket mer trögbedda. Nu är det helt omöjligt för om det var varmt i luften, vilket det var, så är det fortfarande väldigt kallt i vattnet. De vägrar hårdnackat hur mycket jag än bönar och ber, ryter och ger order. De bara står där i vattenytan och väntar tålmodigt på att jag skall släppa loss dem. Säger att i deras välsignade tillstånd är det bäst för dem utan hastiga rörelser. Då veknar jag och skyndar mig att lossa kroken.
Förra gången lanserade jag teorin att den ökande förekomsten av havsöringar i mina vatten skulle bero på superhögvattnet och den myckna nederbörden så att öringarna uppe i åarna lämnade dem tidigare än vanligt. Och idag läste jag också rapporter från två fiskepremiärer. Både från Ronnebyån och Lyckebyån. Nu är det svårt att få en klar bild från de reportagen i en vanlig dagstidning för oftast är det fullständiga noviser på området som sätts på de uppdragen. Under en bild på en flugfiskare stod det till exempel, om jag minns rätt från Mieåns premiär: "Här står XX och svingar sitt metspö..." Inte ordagrant trots citationstecknen men något liknande. Det är sant!
I alla fall vad gällde Ronnebyån så stannade vederbörande bara de första minuterna, konstaterade att någon fick en fisk och så var det bra med det uppdraget. Men i Lyckebyån och tidigare Nättrabyån, tolkar jag att premiärerna var dåliga så det talar för att många sedan länge simmat ut därifrån.

OK, även jag har väl med foton på döda fiskar för visst gör de sig bra på bild, de här blanka havsöringarna. Kolla in de bägge krokarna på huvudet. En Kamasan och en hankrok. För ovanlighetens skull verkade detta vara en hanne. Vad det andra är för jack och märken, vet jag inte. Säl eller gädda, skulle jag förmoda. Jaha, där stod jag återigen med en död fisk som skulle tas om hand. Vid tillfället skulle jag precis runda en udde och komma in i lä där jag ett par tidigare vårar fått bra med lite större gädda. Så vad skulle jag göra av fisken? Här var det inte alls lämpligt att hänga den i vadarstaven i sin tamp för jag var tvungen att använda den själv så fort jag ville förflytta mig. Jag tog till ännu ett gammalt trick och gömde undan den i en klippskreva och gick iväg igen. Men någon gädda såg jag inte till där.

Förmodligen var det väl alla öringarna som skrämt iväg gäddorna, muttrade jag surmulet för mig själv. Och så fick jag ingen riktig fiskero heller när jag visste att öringen låg där. Tänk om det kom en hundpromenerare och upptäckte den? Eller en flock måsar? Eller en räv?
Jag avbröt fisket på den sträckan, gick tillbaka och rensade matfisken. Än en gång fick min machokniv komma till användning och ännu ett par middagar med Omega-3 förstärkt innehåll skulle kunna serveras. Så det är inte bara nackdelar med att få havsöringar, om nu någon trodde jag tycker det.
Gick väl tillbaka till bilen och körde iväg till dagens sista ställe. Och nu tog jag det säkra före det osäkra och valde ett som låg väldigt långt in och där det var släta bottnar med mycket sand och där ingen någonsin fått eller sett någon blank fisk. Tror jag i alla fall för det är ganska nytt för mig. Ett ställe som räddade mig flera gånger i vintras när det var superhögvatten.
Men lika bistert, kallt och ogästvänligt som det var då lika tvärtom var det idag. Klockan var inte mer än tolv på dagen och jag inledde med lite matpaus. Och nu om jag inte gjort det förut, kändes det verkligen som det var vår, ja, till och med sommar!
Dressade om lite också. Tog av mig jackan och bytte vintermössan mot sommarhatten som jag tagit med mig för alla eventualiteters skull. Flyttade över peangen från jackan till fiskevästen men lät machokniven hänga kvar på jackan. Här kommer jag inte att få användning för den, tänkte jag och gick iväg.

Där jag tidigare vadat med vatten upp över midjan, räckte mig det nu bara upp till fotknölarna. Då fick jag syn på något förskräckligt. Kolla in den skrämmande företeelsen!
Det bör synas.

En så sjuk och skadad gädda att det var rent skamligt att se den! I verkligheten såg det ännu värre ut med jättestora, vita bölder och sår och ingenting kunde jag göra åt det heller. Så fort jag närmade mig den, simmade den iväg. Otäckt såg det ut! Äckligt, sa Bull! Jag kastade efter den flitigt lite senare men såg inte till den. Trots att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra om den skulle hugga. Jag är i princip emot barmhärtighetsmord men i det här fallet tyckte jag att det skulle vara befogat. Den var ungefär i trekilosklassen men vad skulle jag göra med den om jag fick upp den? Döda den? Jag hade ju lämnat machokniven kvar i bilen. Ringa efter veterinären med mobilen kanske...? Försöka slå ihjäl den med vadarstaven...? Men jag såg inte till den någon mer gång så jag slapp ställas inför det valet. Ett tag greps jag faktiskt av dåligt samvete. Jag har ju varit här i vintras och fått duktigt med gädda som jag återbördat. Tänk om det var mitt handhavande som orsakat att sår och bölder blommat upp på gäddans kropp som krokusar ur myllan, ryste jag för mig själv.

Nej, tänkte jag sedan, det måste vara omöjligt för jag tar aldrig om kroppen på de gäddor jag får. Alla svulsterna satt ju på bakkroppen också och jag använder numera gälgreppet även på smågäddor så jag är oskyldig, kom jag fram till.

En obehaglig påminnelse om livets grymma realiteter var det i alla fall. Så med tanke på en av dagens rubriker så var det kanske inte alla som mådde bra idag. Men vi människor är utrustade med en förunderlig förmåga att lättare stå ut med andras lidanden och svårigheter än våra egna så snart blev jag glad igen och koncentrerade mig åter på det roliga fisket. I den sköna vårsolens glans.

Bottnen sluttade långsamt och sakta utåt så det gick lätt att finna passande fiskedjup över stora områden här. Det är perfekt för sådana ställen kan man befiska lika bra vare sig det är normalt, lågt eller högt vattenstånd.

Och gäddorna fann flugan.
Här hade det varit nimmt om jag hade kunnat säga att det var samma One Size som jag använde under förmiddagen men det vore att ljuga. Efter havsöringen bytte jag till en systerfluga. Tafsen var redan ordentligt tilltufsad efter närkontakt med en taggig buske tidigare och öringens behandling av den senare, gjorde inte saken bättre.

Nå, här är ännu en grym och blodig bild på verkligheten. Gammalmodig, petig och konservativ som jag är använder jag ordet "grym" i dess ursprungliga betydelse och inte som ett häftigt modeord i betydelsen "häftig". När det gäller modeord; hur tolkar man följande mening: "Doktor Bertilsson som tjänstgör på kliniken för överviktiga, suger fett." Men blodet är mitt eget och jag kan lova att jag hanterade femkilosgäddan försiktigt och att det är ordentligt vått och mjukt på stranden precis innanför en vass, dit jag släpade den. Just det, släpade den i vattnet dubbelvikt och bar den inte. Nu blev cirkeln sluten. Nu var målet nått, tyckte jag. På samma fluga fick jag havsöringar, vanliga gäddor samt till sist, en ganska stor gädda. Under samma dag också. Förresten, jag hade helt fel när jag trodde att jag skulle drabbas av otur och motgångar för att kompensera för den tur jag hade sist jag var ute. Trots allt får jag väl betrakta alla dessa havsöringar som något positivt. Man blir ju populär hemma om inte annat när man äntligen kommer hem med något som går att äta. Men fortsätter det på det här viset kommer jag att se på havsöringar på samma sätt som de hemska och fiskeförstörande näbbgäddorna! Usch, ve och fasa, varför skulle jag dra upp det obehagliga ämnet för! Snart är ju den hemska månaden maj över oss med sina ofantliga horder av ondskefulla, irriterande och på alla sätt onödiga näbbisar! Nu gick solen i moln och mörka tankar hemsöker mig! Genast skyndar jag mig att avsluta dagens fiskerapport.

Allra sist vill jag bara säga att det är därför jag har det blodiga märket i pannan på vinjettbilden. Ett Kainsmärke minsann. Jag tog av mig hatten och strök tydligen undan håret med blodiga fingrar utan att jag märkte det. Men så tyckte jag att jag ville byta ut den tunga, frysande vinterbilden som jag hade tidigare mot något mer våraktigt. Och blod, liv och död, kampen för överlevnad och livets mörka sidor med att äta eller ätas kommer man inte undan har vi lärt oss idag, utan hör också fisket till på ett hörn.