07-03-24

Lördag

Där allt händer

Eller Varje fiskedag en expedition. Jag tänkte i de banorna på morgonen när jag packade. Dels gäller det förstås att inte glömma någon vital grej hemma och dels i det senare läget när man packar på sig själv från bilens bagagelucka att man får med sig det viktigaste. OK, i mitt fall ger det inte upphov till livsfara eller något allvarligare än att man tvingas köra hem igen. Det är inte precis som man hade glömt myggnätet när man skulle slå läger ute i Kongos regnskogar under en safari för att undersöka de allt envisare ryktena bland infödingarna om den mystiska haru-mbwongo-mannen och malariamyggorna tävlade med tse-tseflugorna att först få sticka mig. Eller att man glömt sovsäcken på väg upp mot Himalayas sydvästra, allra högsta och värsta topp, F23 och det är 34 grader kallt. I tältet.
I mitt fall gäller det ändå att packa rätt så man har med sig precis lagom mycket. Det är inte så lätt. Som till exempel idag när det enligt samstämmiga och envisa väderleksrapporter skulle bli ovanligt varmt och soligt. Då får man klä sig så att man dels inte fryser om bena eftersom vattnet fortfarande är väldigt kallt och dels att man inte svettas om överkroppen när vårsolen skiner och värmer. Samt att man skall promenera någon kilometer innan man kommer fram till första fiskestället. Och hur kommer vinden att inverka? Det pratades om kuling nämligen. Nej, vi gäddflugfiskare har det sannerligen inte lätt.
OK, svaret på de problemen bör ju heta ryggsäck. Men jag fick dåliga erfarenheter av det den enda gången jag prövat. Den hindrade mina kaströrelser så jag kände mig obekväm och blev trött i axlarna. Detta förmodligen i sin tur beroende på att jag packade för mycket i den.
Istället har jag försökt lösa minnesproblemen med förpackning. Alltså för-packning, att jag packar i förväg. Allt som har med själva fisket att göra, förvarar jag i fiskevästen och alla klädespersedlar har jag i en särskild väska och så vidare. Sedan på fiskedagens morgon gäller det bara att inte glömma varken västen eller väskan. Än har det systemet inte fallerat. Men har man packat rätt är lyckan närapå fullständig. Fri och lättrörlig samt lagom varm, larvar man omkring längs vägar och stigar, stränder och vikbottnar en hel fiskedag.

Det hade rått nordliga till nordostliga vindar allt sedan sista fisketillfället och högvattnet fortsatte envist att svalla. Jag var ledig även igår, fredag och egentligen skulle jag ha fiskat då men då var det över 40 cm så jag backade ur. Inte en dag till med superhögvatten, tyckte jag. Imorgon måste det ha sjunkit, tänkte jag vidare. Både högtrycket och de nordostliga vindarna gjorde att vattnet rusade ut ur Östersjön, kunde jag följa på SMHIs webplats. Plus 40 öster om Öresund och minus 10 väster, talade sitt tydliga språk. Men gick det tillräckligt fort? Det var så det skrek om det, men jag körde ändå ut och chansade. Minus trettio tidigt på morgonen men jag räknade med att det skulle fortsätta sjunka under dagen. Det gjorde det faktiskt också så att det blev fullt märkbart till eftermiddagen.

Och, suck, detta är anledningen till att jag föredrar vardagar framför helgdagar.
Fullt med folk överallt.
Alla som hade en brygga kände sig tvungna att gå ut på den och stå och prata på den i timmar. Vinterns härjningar och sommarens planer avhandlades tydligen för då och då pekade de än hit och än dit.
Kvinnor stod och pratade nere vid stranden och barn lekte. Traktorer brummade, det hamrades och spikades överallt och röken steg från lövbränningar. Ja, se det var liv och rörelse överallt längs stränderna här ute bland allmogen i Blekingeskärgården. Och jag blev tvungen att gå förbi.

Nu kan det kanske låta som jag vore folkskygg men så är inte fallet. Men att ständigt mötas av förvånade blickar när man plötsligt kommer uppdykande iförd sin märkliga mundering och ständigt behöva säga några ord om det vackra vädret och nej, jag har inte fått någon fisk idag, det är säkert för varmt; blir lite påfrestande i längden. Fast jag behövde inte ljuga det minsta när jag sade att jag inte fått ett napp ens. Fast det berodde inte det minsta på vädret. Bilden är tagen 10:33 och jag hade satsat på havsöring hela morgonen, kan man säga. Nu var jag på väg tillbaka inomskärs. Jag hade kört med en One Size och testat ställen där risken inte alls var obefintlig för blank fisk även om jag inte hade blivit förvånad om en gädda huggit. Nu hade ingenting ens följt efter. Men jag kunde verkligen hålla med om alla som sade att vädret var jätteskönt och jag begriper fuller väl att alla var ute och nere vid stranden. Åh, här på bilden ser jag hur snabbt vattnet har sjunkit förresten. Det lade jag faktiskt inte märke till när jag befann mig där. Jag blev förresten lite senare vittne till en liten roande scen, klippt direkt ur verkligheten. Jag fiskade och vadade mig genom och över en vik där det längst in låg en brygga och strand vid ett hus eller om det var en sommarstuga. Jag hörde ivriga barnröster där inifrån. Två ungar, förmodligen flickor lekte vid stranden. Kanske två-tre och fem-sex år gamla. Då kommer en karl, förmodligen deras farfar eller morfar dit och säger till dem att de inte får vara där. Jag tror det åtminstone och som han blir utskälld av den minsta! Hon skriker och gormar åt honom och upprepar hela tiden att "Det är du som är en bebis! Det är du som är en bebis!" Långt ute i sjön hör jag hennes ilskna vrål. Jag log för mig själv och tyckte lite synd om gamle farfar (eller morfar) för han verkade inte alls ha hand med ungarna.

Men timmen innan incidenten med "Det är du som är en bebis!"-ungen, ägde det rum som rubriken syftar på. Precis som jag nämnde förra gången brukar det blixtra till någon gång under en fiskedag. Hur dåligt det än är. Idag var inget undantag. Jag gick förbi det bebodda området och kom fram till en liten udde, kan vi säga. Till vänster om den är det ganska djupt, i synnerhet idag men så till höger tar en grundflade vid. Den var ett av mina mål idag. Frågan var bara om det gick att fiska där för här är vattenståndet helt avgörande. Nå, det visade sig gå med nöd och näppe så i det avseende var allt frid och fröjd.
Precis vid gränsen är det lite tångstenar och därigenom brukar det koncentrera fisken och jag gick i lite osäkert för som sagt, högvatten är det än. Men det gick bra och jag vadade försiktigt ut en bit för att börja kasta. Och såg att jag skrämde iväg en stor fisk. Jag är så gott som säker på att det var en gädda. I femkilosklassen. Det var både kul och förargligt. Kul för att det var första livstecknet idag och förargligt för en gädda man skrämmer iväg på det sättet, lär inte hugga på några timmar. Stod där väl och kastade några minuter åt olika håll utan att det hände något speciellt. Men så blev jag plötsligt medveten om att det stod en fisk på bottnen cirka en och en halv meter rakt framför mig över en ljus sandfläck. Först; är det verkligen en fisk och inte en gren eller påle eller liknande?
Jo, otvivelaktligen är det en fisk. Och mer och mer övertygad blev jag att det var en stor havsöring!
Ljusare till färgen och kompaktare till formen måste det vara blank fisk. Visst, det är mycket svårare att uppskatta vikten på en havsöring i vattnet än en gädda men fyra, fem kilo tror jag att den skulle väga. Nu har det bara akademiskt intresse för inte går det att få en sådan fisk att hugga inte. Den var alldeles för nära. Jag försökte inte ens och jag visste att det minsta jag rörde på mig så skulle den få fart. Och när jag försiktigt tog ett steg framåt för att bättre kunna iaktta den, simmade den mycket riktigt och helt enkelt iväg.
Men så lätt gav jag inte upp. Jag vadade iland igen och gick upp för att gå runt udden och ut på grundfladen innanför udden. En sträcka på 75 till 100 meter. Så skulle jag fiska mig tillbaka från andra hållet mot det heta stället. Både för att ge fisken tid att lugna ner sig och kanske återvända till sina platser samt för att vinden ställde till det för mig. Det blåste faktiskt kuling även om det inte ser så ut på bilderna. Men jag befann mig på läsidan av en stor udde för annars hade det inte alls gått att fiska idag. Men som alla vet finns det ingen absolut lä vid kuling. Vinden kastar sig ner på en rakt ovanifrån och häftiga vindkårar river och sliter i en från alla håll, verkar det som, då och då. Men huvudriktningen blev motvind som jag försökte undvika med den här listiga, kringgående manövern.
Och efter en stund fick jag detta häftiga hugg:

Fånga dagen, heter det och på den här bilden tycker jag sannerligen jag lyckades. En nästan femkilosgädda i starkt solsken. Och, kan jag säga, i början trodde jag det var en öring. För den rumlade runt, knyckte och drog som en stor havsöring kan göra. Men när de långa rusningarna och hoppen uteblev begrep jag snart att det var en gammal fin och hederlig gädda. Kul!
Är det någon som tycker att jag har en kluven inställning till havsöringar stämmer det. Hade jag råkat få en tidigt på morgonen då jag målmedvetet fiskat efter dem hade jag även skaffat mig stora praktiska problem att ta hand om den. Väldigt långt från bilen och som sagt, bära med sig en fisk på flera kilo hela dagen förbi massvis med folk till råga på allt; inte så kul. Och så samvetsöm och djurvänlig är jag inte att jag släpper tillbaka en laglig och godkänd havsöring. Där går gränsen.
Rättelse; det är naturligtvis för att havsöringar är så mycket känsligare än gäddor; självklart är det så!
Hm... Kanske man ändå skulle satsa på en ryggsäck till nästa år...?
I alla fall har jag lärt mig någonting om var det kan finnas havsöringar redan i mars till nästa säsong. Egentligen har min vanliga havsöringssäsong inte ens börjat än för vanligtvis brukar jag fiska öring från båten under april månad. Och den har inte börjat än. Samt att båten inte ens är i sjön än. Men snart.

Tillbaka till fisket som dock hade blixtrat färdigt. Jag fortsatte naturligtvis fram mot det heta området, vaksam och försiktig, spänd och beredd men hade inget för det. De bägge artskilda troféfiskarna var och förblev borta.
Under resten av fiskedagen hände det inte så mycket fiskemässigt. Fiskade över och genom den nämnda grundfladen resten av fiskedagen och fick väl en gädda till samt att jag hade några andra försiktiga nafs. Trevligt, varmt och skönt var det i alla fall.
Jo, värt att nämna är väl att jag ramlade omkull i vattnet. Men det var inte så farligt. Jag hade varit uppe på land och skulle gå tillbaka ner i vattnet vid en vass. Jag missbedömde djupet. Det var stenigt vid stranden och där jag skulle sätta ner högerfoten trodde jag vattnet var ungefär ankeldjupt. Men istället var det knädjupt så jag tappade överbalansen åt höger, låg där och plaskade några sekunder innan jag fick fotfäste och kunde resa mig upp. Men vassen hindrade fallet ganska mycket så det var i princip bara högerarmen som blev våt. Det var en världslig sak och inget att bry sig om. Och kanske det allra viktigaste; inga vittnen till det pinsamma missödet såg jag till. Fast när jag kom hem blev jag tvungen att packa upp alla plastpåsarna med flugorna för att lägga dem på tork. Så kan det gå.