Väder:
Skärtorsdagens var ganska fint. Blåsigt förstås men inte så hårda som
jag väntat. Först måttliga västliga på morgonen som både ökade och
vred mot nordväst. Solen sken mest från en kanske ibland lite disig
himmel. Ingen frost på morgonen heller. Lågvatten minsann ända ner
till minus trettio.
|
|
07-04-05
Torsdag; till och med skärtorsdag.
Decenniets värstingschabbel
Men först några ord om förra gången jag var ute. Rätt!
Jag fick ingenting, det är därför jag inte lämnat någon rapport. Och som
jag nämnde förra gången, en fisketur som måste beskrivas med möda är inget
kul att läsa om heller. Jag kom nämligen helt fel. Jo, en liten lustig
incident hände mot slutet av fiskedagen.
Det var i söndags jag
var ute och redan från början hade jag försatt mig i en ångra-ångrasituaion.
Ändå stod alla visarna på plus och höga förväntningar för det skulle bli
första gången med båten för i år som jag nyss fått i sjön och så sent som
på lördagen satt på motorn och provstartat den. Allt hade gått över
förväntan bra. Att jag fyllde minst en stövel med kallt havsvatten gjorde
ingenting. Det brukar jag alltid göra när jag håller på och försöker häkta
på den tunga motorn på akterspegeln. Numer måste jag göra det från
landsidan också för den tiden är förbi när jag orkade bära ut den på
bryggan och sätta på den därifrån. Man får vara tacksam så länge man orkar
putta båten i vattnet själv utan att behöva be om hjälp..
Nå, allt såg egentligen väldigt lovande ut inför premiärturen dagen efter.
Sedan ett par veckor har det ju rått ostliga-nordostliga vindar och ett
superhögtryck har vilat över Sydsverige, vilket om inte annat, långsamt
tömt Östersjön på allt överflödigt vatten. Men som båtfiskare minskar
betydelsen av vilket vattenstånd som råder. Man behöver knappt bry sig om
det alls. Istället ökar betydelsen i
minst samma grad hur vindarna blåser. Framför allt vindstyrkan.
Som vadningsfiskare under vinterhalvåret må både Gudrun och Per gemensamt
försöka blåsa mig ifrån en fiskedag utan att lyckas. Men när jag skall ut
med båten räcker en lätt bris för att jag skall börja darra av skräck och
stanna hemma. Nästan.
När jag kollade på morgonen stod det 1-5 sekundmeter på söndagsförmiddagen
hos SMHI. Wow! Det är ju så nära stiltje som man kan komma! Inte nog med
det utan den nästan obefintliga vinden skulle vrida från nordost till
sydväst frampå dagen! Det skulle innebära att jag skulle få medvind både bort
och hem. Och solen skulle skina från en molnfri himmel hela dagen. Wow
igen! Varmt och skönt, med andra ord.
Men så blev det inte riktigt. Det blir det nästan aldrig. Vindstyrkan höll sig snarare över 5 än under
hela morgonen. Samt att det var betydligt kallare än jag förväntat. Jag
hade ju bespetsat mig på flugfiske förstås. Efter havsöring, lika förstås.
Vad var det jag skulle få ångra förresten?
Jo, innan hade jag övervägt om jag skulle ta med mig vadarna och den
utrustningen också. Men beslutade mig efter mycket velande att det nog var
bäst att lämna dem hemma. Just för att det var båtpremiär och med de
väderleksutsikterna var det inte lönt att gå iland.
Det blåste som sagt för mycket för flugfiske
åtminstone i början. Skamset får jag erkänna att jag fick börja
använda spinnspöt.
Så här långt kanske någon får uppfattningen att, "jaha, och ingen fisk
såg han till heller."
|
Men ingenting kunde vara mer felaktigt. Det vimlade av havsöringar!
Det är sant. De drog och ryckte, snodde runt draget och följde efter.
Men de flesta jag kunde se var små.
Jag gjorde också tappra försök att hålla mig till flugspöet men dåligt
gick det. Båten drev för snabbt. Hur van man än är att hantera
flugutrustning i en drivande båt, hinner man inte med. Man orkar inte
i längden heller. När man vadar gör man ett kast där man från båten
gör fem under samma tidsrymd. Det blir inte roligt. Och det minsta
linan trasslar sig så har man drivit förbi det eventuellt heta
stället. Ändå hade jag även hugg på flugan.
Men så blev jag faktiskt mer och mer orolig för att jag skulle få en
liten havsöring på den stora trekroken. Usch, och från båten dessutom!
Vadar man kan man lätt hasa upp dem på en strand och därifrån lossa
dem såg gott som helt oskadda och så har man förstås en enkelkrok. Då funderade jag ut att man
kunde göra som på bilden.
Jag hade gjort något liknande förra året då vi var på skolresa med
jobbet till Hanö och där det heller inte var lämpligt med rent flugfiske.
Tog det minsta draget jag hade och bytte ut trekroken mot en One Size.
Det såg faktiskt bra ut i vattnet och några intressenter hade jag efter men
inga riktiga hugg.
Men spöet och rullen var inte anpassade till så lätta beten tyvärr.
När jag inte höll på att gräma mig över att jag lämnat vadarna hemma,
tänkte jag ut några varianter man kunde prova ut till en annan gång.
Kanske byta ut trekrokarna mot enkelkrokar? Kanske skaffa bara ett
litet sänke som tyngd och skaffa en lättspinnutrustning?
Finns det sådana som inte innebär en haspelrulle? Eller stora
kostnader. |
Jag tror förresten jag äger en gammal ABUmatic från ungdomstiden.
Kanske man skulle leta fram den och se efter om den funkade? Sätta på 0,25
eller så? Fast kanske gummikåpan smulats sönder av ålderskrämpor...
En sak jag undrat över väldigt många gånger under öringfiske med
spinnspö är; hur kan öringen bara hugga? Alltså nafsa utan att fastna?
Både på den tiden jag använde en ABU Killer och under senare år när jag
mest använder 12 g Toby. Utmärkande har ju varit att det går minst fem
nafs på en landad fisk. Hela tiden har jag föreställt mig öringen komma
bakifrån och biter lätt i draget. Så hur undviker den själva kroken?
Men hittills i år hade jag haft fyra havsöringshugg och landat fyra
stycken. På en One Size med bara en pytteliten enkelkrok längst fram som
på bilden ovan. Svaret var förstås att all rovfisk (Ja, den här i Sverige
jag fiskar efter förstås) siktar på huvudet i sin attack. Kanske ska jag
sätta dit en enkelkrok i den första fjäderringen och en i den sista till
nästa gång? I så fall lär det bli en lätt svängd metkorksvariant #2
tillverkad i Japan.
Framåt dagen blev det ganska behagligt en stund, både för att
morgonvinden mojnade och för att jag kom in mer i lä. Men jag blev också
allt tröttare i armarna på grund av det flitiga, något ovana, kastandet.
Flugkastandet gick heller inte så bra. Är man van att hålla en låg profil
när man står upp till låren i vattnet kändes det som man stod högt uppe i
ett torn när man står i båten. Och själva kasten gick dåligt också; precis
fullt med vindknutar bildades hela tiden. Jag använde mitt numer vanliga
klass sju-spö också. Det kändes lite för lätt och jag tyckte jag kom
ingenstans. Och med redan fyra landade havsöringar kändes inte trycket så
stort heller att få en en femte. Och när sjöbrisen började så gav jag upp
och ångrade mig mer än någonsin att jag inte hade vadarna med mig så jag
åtminstone kunde gå iland på någon ö på läsidan och få mig några gäddor. Men, tänkte
jag vidare, jag kör väl in någonstans i lä och tar några kast från båten så får jag
åtminstone en fisk. Gjorde så och knappt hade jag kommit till en grund vik
i lä och gjort några kast förrän en två-trekilos gick upp och tog One-Sizen. Och vips gick tafsen av vid en knut!
Då gav jag upp helt och hållet och körde hem.
Det var då det där hände som jag nämnde i början. Fast... Jag vet inte
riktigt hur jag skall hantera det... Men just för att jag redan så att
säga redan sagt a får jag väl fortsätta med b... Redan i förra
dagboksbladet råkade jag undslippa mig att Karlskronavarvet håller på att
utveckla ett slags osynlighetsmantel för sina båtar. OK, jag erkänner att
jag skämtade lite när jag måhända lät påskina att de höll på att utveckla
sådana för personligt bruk. Men i övrigt var det sant. Kolla här:
|
Ser ni de två minsveparna tillverkade i så kallad Smyge-teknik. Det är
de två gråvita, kamouflagemålade, liksom bulliga båtarna vid kaj precis
framför torrdockan. På hemvägen råkade jag komma för nära och måhända är
jag på förbjudet område men det brukar inte vara någon som bryr sig om det
nu för tiden.
OK, kanske man tycker, vad är det med det att de tillverkar båtar i plast
och kolfiber för att undgå radar? Vad är det för märkvärdigt med det? Och
varför säger jag att det är två när var och en kan se att det i själva
verket bara är en?
Just det; det är det som är det märkliga!
För när jag först råkade fästa blicken in mot varvsområdet var det
faktiskt två! Så tittade jag bort för att se att jag höll rätt kurs för
ett par sekunder och när jag åter tittade in upptäckte jag att en var
borta! Väldigt mystiskt, tänkte jag. Fanns inte en chans att den hade
hunnit köra iväg på de få sekunderna, jag lovar! Men så kom jag ihåg att
jag hört det ryktas om att de höll på med sådant. En vidareutveckling på
samma koncept.
Här i stan hör man ju sådant eftersom så många jobbar på varvet. Men att
de skulle ha förbättrat tekniken så enormt kunde jag väl inte tänka mig.
Men jag saktade ner farten för det här måste jag se, tänkte jag. Och
mycket riktigt, efter en lång stund såg jag på avstånd hur den andra båten
återkom! Den framträdde såsom ur dimma och Karlskronavarvet är bara att
gratulera över den sensationella framgången.
Senare hörde jag mig för lite och vad jag läste i ortstidningen bekräftade
min upptäckt. Det hade varit utländska intressenter i helgen för att
studera den nya fartygstypen och det var väl därför de visade den så
öppet. Likaså hörde jag något om principen de använt sig av. Det var
någonting om att de hade ett så kallat gitter med kristaller som
polariserade ljuset så att det liksom tog en omväg om föremålet ifråga.
Man kan jämföra med så kallat titthålsteknik vad gäller kirurgi. Alltså
själva fiberoptiken där man kan se in i ett rör hur än det vinklar sig och
böjs. Fast här blir det förstås tvärtom; till det yttre. Alltså att de här
gitter-kristallerna delar på ljusstrålarna framför skeppet och bakom
detsamma, går de ihop igen.
Men om det jag nu skall berätta, står inte i tidningarna. Jag har
det från en som jobbar där och egentligen skall jag väl inte skvallra men
det är ju inte så många som läser det här. Och i praktiken har det ingen
betydelse heller för det fungerar bara på fotografier. Och bara på digitala
sådana, självklart. Sensorn i en digitalkamera består ju själv av ett
gitter med ljuskänsliga kristaller och likaså en dataskärm. Men, påstod han, tar man polariserande solglasögon och
en spegel kan man vända på processen. Det är sant!
Man håller spegeln snett framför sig, ser i den mot fotot och håller fram
solglasögonen. Det går alltså inte att ha dem på sig och bara titta genom
spegeln. Visst, det går inte att se den andra båten lika tydligt som den
första, utan den framträder liksom bara svagt, som ur dimma. Till min
förvåning fungerade det. Men strålgången måste komma i rätt ordning; först
spegeln och sedan de polariserande solglasögonen.
Pröva själv, får du se. Det är faktiskt ganska häftigt.
Att jag omnämner den här uppfinningen är egentligen bara bra. Det utgör
fin reklam helt enkelt. Numer är det ju tillåtet för Sverige att exportera
krigsmateriel och den ökar rekordartat år från år. Och det som är bra för
Karlskornavarvet är bra för stan.
Nu är vi framme till dagens fisketur, på skärtorsdagen som jag var
ledig för att jag skall jobba hela påskhelgen. Det var väldigt skönt att
slippa undra om jag skulle ta båten eller vadarna eller en kombination
därav. Nej, inte med storm- och till och med orkanvarning utfärdad!
Visserligen gällde den över fjällen men samma nordvästliga vindar skulle
svepa ner över hela landet och då tänkta i alla fall inte fega jag ta
några chanser. Nej, det var gammalt hederligt vadningsfiske som gällde.
Jag undrar om det ändå inte är det fiskesätt jag föredrar. Visst, jag vet
att jag så småningom vänjer mig vid båtfisket längre fram på säsongen och
tur är väl det för från och med maj blir det omöjligt att bedriva
fastlandsbaserat vadningsfiske. Skärgården fylls med folk, det blir för
varmt att gå med vadarna några längre sträckor, gäddorna drar sig utåt,
ål-och sjögräs växer högt i lävikarna; nej ingenting är som det ska. Och i
maj blir det stört omöjligt att fiska överhuvud taget med sin
näbbgäddeinvasion. Visst, jag vet att jag inte kan avhålla mig från fiske
en hel månad men lita på att jag kommer att svära över näbbgäddorna.
Nå, än är vi inte där.
Men i år är ju havsöringarna nästan lika talrika som näbbgäddorna och
därför satte jag en One Size på tafsen. Jag skall heller inte låtsas som
jag skulle bli besviken på om en högg.
Men det är faktiskt sant att jag blev besviken över att det enbart
var havsöringar som högg i dag!
Så här var det:
Körde väl till en vik där jag visste att risken för blank fisk inte var
obefintlig. Var där ovanligt tidigt också. Där hjälper ju sommartiden till
förvisso. Förr hade jag för mig att havsöringsfisket var bäst väldigt
tidigt på morgonen men nu vet jag inte om det stämmer. I alla fall kände
jag en svag dragning i flugan efter bara en kvarts fiskande och såg en
virvel. Typiskt nog precis när jag höll på att föra spöet bakåt för att
ladda inför nästa kast. Och lika typiskt så kom fisken tillbaka och tog
flugan när jag hade spöet i sitt längst-borta-läge. Det vill säga helt
omöjligt att göra motryck. Med spöet. Istället fick jag ta tag om linan
med vänsterhanden och göra ett manuellt motryck. Jag är van vid det och
kan det. Men det är skillnad mellan en maklig gädda som det tar flera
sekunder att fatta att den är fast och en blixtsnabb, hetsig havsöring.
Som det var.
När den satte av i högsta fart utåt, hade jag ju spöet vågrätt inåt. Samt
kanske tjugo meter löslina kring mig. Som inte hann med ut genom
spöringarna utan slingrade ihop sig i en knut som fastnade i spöringarna.
Spöspetsen böjdes som en sprättbåge neråt. Ner i bottnen och där plöjde
den en djup fåra innan den rätades ut åt det andra hållet. Jag snodde runt
och försökte samtidigt sno ut de lösa knutarna på fluglinan. Samtidigt
tänkte jag att nu knäcks spöt; attans också! Att öringen skulle knäcka
tafsen tog jag för givet.
Men inget av de farhågorna inträffade! Otroligt nog lyckads jag få upp
knuten som inte var en egentlig knut utan bara en snodd. Spöet hade klarat
sig och så vevade jag blixtsnabbt upp all löslina. Som inte var så mycket
för under tiden hade öringen fått ordentlig fart och själv sprungit ut med
nästan hela linan. Men nu fick jag direktkontakt med fisken. Som den
hoppade! Som den plaskade!
Men så fort jag fått fram kameran slutade den med det. Istället vidtog en
lång och seg dragkamp. Den var väldigt stark och uthållig. Och schabblet
steg mot nya, oanade höjder. När jag trodde den var utmattad, drog jag den
intill mig och försökte få grepp om den för att landa den. Vattenståndet
låg ju på trettio under så jag hade vadat väldigt långt ut från land
nämligen. Men inte var den trött inte. Istället pilade den runt mig,
trasslade in sig i linan till vadarstaven och det blev stumt. Då satte den
fart utåt igen. Jag kände igen den situationen. Adjö, både fluga och fisk,
tänkte jag. Men sprang efter. Och lyckades mot alla odds rädda situationen
en gång till, jag vet inte riktigt hur. Ännu en lång, seg dragkamp följde.
Men nu tänkte jag inte ta fler chanser utan gick in mot det ännu grundare
vattnet, in mot land. Och fick följande bild:
|
Jag misstog mig flera gånger till på att den var trött och schabblet
fortsatte men till slut lyckades jag äntligen koppla greppet på den. Ett
par fingrar genom gälarna. Det går inte att ta om kroppen på en havsöring.
Det finns inga inbyggda handtag även om just den här var väldigt lång och smal.
Men, ett minne från förr, säger mig att man kan skilja mellan lax och
öring just genom att en lax kan man lyfta i stjärspolen men en havsöring
är det omöjligt. Jag vet inte om den regeln stämmer för se lax, har jag
nästan aldrig fått. Eller fiskat efter.
Efter att ha slagit ihjäl den så tappert kämpande havsöringen kände jag
mig faktiskt lite skyldig. Men på något sätt var det bestämt att jag bara
skulle ha den. Den verkade inte kunna gå att schabbla bort, hur mycket jag
än klantade mig.
Nå, efter att ha pustat ut en stund och fäst den i linan till
vadarstaven, vadade jag åter ut. En huvudregel vid havsöringsfiske säger
ju att finns det en finns det ofta två. Och mycket riktigt, efter bara
några kast till högg kompisen. Upp i luften, plaskeli-plask, hoppeli-hopp!
Havsöring nummer två! Men den lossnade alldeles av sig själv efter en kort
stund. Jag skall inte överdriva och säga att jag blev glad, men särskilt
ledsen eller besviken blev jag inte. Vad jag kunde bedöma var den lite
mindre än den första och den var ju heller ingen jätte. Och allt detta
hade ju inträffat under hela fiskedagens första halvtimme. Med en öring
säkrad var ju dagen redan räddad.
Men som sagt; både besviken och förvånad blev jag över att jag inte fick
någon gädda, eller såg till någon trots ivriga försök på olika ställen.
Jag vet inte vad det berodde på. Inte solen i alla fall. Den nordvästliga
vinden...? I alla fall var det skönt att vara ute och dagen redan räddad så
därför slutar jag här.
Fiskejournal 2007
Datum |
Art |
Vikt |
Bete |
Båt |
Vadande |
Flugspö |
Fluglina |
Väder |
Tid |
Död |
Anmärkning |
2007-04-05 |
Havsöring |
3 |
One Size |
Nej |
Ja |
AFTM 7 |
Flytlina |
Sol, s-m V |
08:00 |
Ja |
|
Tillbaka |
|
©Gagnekulla Network
Productions
|
|