07-04-18

Onsdag

Formsvacka

Ja, det var nästan väntat att det skulle infinna sig en sådan för inga kurvor kan ständigt peka uppåt. Nu tog framgångssagan slut, som det ibland brukar heta i tidningsartiklar.

Först några ord om söndagens fisketur. Eller tur hade jag kanske inte. Bara med vädret i så fall. Och bara i det så kallade preklimatkatastrof-perspektivet förstås. Jag menar, hur länge till dröjer det innan programledare på TV i slutet av nyhetssändningarna växlar från att säga "Jaa du, Per, hur blir det till helgen; finns det någon chans till sol och fint väder?" till "Jaa du, Helen, hur blir det till helgen; hur stor är risken för sol? Nu har det inte regnat på tre månader så kan du ge oss något hopp om regn?"
Mitt tips är att det tar flera generationer för traditionen att sol är lika med fint väder är väldigt djupt rotad här uppe i Norden.
Men strunt i det för tillfället och var bara lugna; Jordens undergång är inte nära det minsta än på ett tag. Det verkar nämligen som om många sätter likhetstecken mellan människorna och Jorden. När det i själva verket är precis tvärtom. Ju mindre människor det finns på den här planeten desto bättre går det för Jorden som helhet. Det är så självklart att man häpnar när man läser eller hör folk tro något annat. Vare sig vi själva har orsakat att det är högsommarvärme i mitten av april eller inte.

Jag tycker själv om att vara ute på sjön när det är sol, varmt och inte blåser för mycket. Men för fisket var det katastrofalt dåligt. Förra gången tyckte jag att lite sol och vindstilla inte omöjliggör ens havsöringsfiske. Det kunde jag säga i efterhand, dagen efter när jag hade haft flera närkontakter och ytterligare två öringar i frysen. Men innan en fisketur skulle jag akta mig för att påstå det. Men skillnaden mellan torsdagens och söndagens utgörs av att då var det den första dagen med högsommarväder och nu den fjärde dagen i rad. Samt att idag körde jag åt ett helt annat håll där jag inte varit förut i år. Samt idag blåste det inte ens lätt bris. En väldigt lämplig rubrik hade varit det gamla bibliska ordstävet: "Ett fåfängt jagande efter vind". Ordspråksboken. Syftar visserligen på livet i sin helhet men passade väldigt bra idag när jag försökte ta mig dit där det för tillfället gick en vindkåre över vattnet.
Som bilden visar vågade jag mig väldigt långt ut i havet till de yttersta skären. Det är Aspö som syns i fjärran. Men inte hjälpte det.
Jag hade plockat fram den tunga utrustningen med mitt gamla #9-spö och sjunklinan och kastade då och då med den. Men mest blev det med spinn. Körde och rodde från den ena öringlokalen till den andra under flera timmars tid. Det enda som hände var att på det allra troligaste stället kunde jag se en öring försiktigt och tvekande, precis inom det område jag kunde se, sticka fram nosen och titta i betets riktning. Den kom inte ens efter utan bara vände och simmade tillbaka in mot land. Långsamt och slött.
Nähä, tänkte jag framåt tvåtiden, nu kör jag inomskärs och prövar efter gädda. Jag hade som sagt den tunga båtfiskeutrustningen med mig. Till skillnad från vadarna för i den här hettan och en söndag dessutom, hade jag inga planer på att gå iland. Mycket riktigt låg det redan båtar vid de sedvanliga holmarna utanför stan och fullt med folk. På ett skär hade de till och med släppt lös två hundar bland de häckande sjöfåglarna. Snyggt jobbat!
Det gick inget vidare det heller. Hade det inte varit någon sjöbris tidigare så kom den nu nämligen. Nu för tiden brukar jag inte fiska inomskärs så ofta från båt och efter gädda men jag vet ju var de brukade finnas. Men det gick dåligt att kasta rent tekniskt. Linan trasslade sig och fastnade när den blåste omkring i båten och båten drev alltför fort mot land och stenarna. Men på den korta tiden jag höll på, såg jag flera intresserade gäddor. En gång samtidigt. Men körde hem utan att ha fått ett ordentligt hugg eftersom jag inte insisterade. Jag hade också varit ute extra tidigt på morgonen idag.

Nu över till en annan sak. Jag vet att många ivrigt väntar på de sedvanliga bilderna när de hemska, mångkrokade, plastiga och på alla sätt anskrämliga wobberna och annat skräp jag rensat stränderna ifrån under vintern, smälts ner, tar fyr och brinner upp. Men tyvärr blir det en förgäves väntan. Jag hade planerat den stora dagen som till i lördags. Jodå, jag var ute och samlade pinnar och krattade löv, precis som en riktig villaägare. Sopade garagetak och rensade plattor till och med. Höll på minst en hel timme! Men genom en kombination av att det inte fanns så många pinnar och att det var någonting om att tvätt skulle hängas upp och det inte fick komma rök på den samt att det var väldigt hett, skrinlade jag de planerna. Här i alla fall en bild på den samlade skörden. Jag vet inte ens om det blir någon eldbegängelsehögtid av det i år. Men ni kan var säkra på att inga av de konstgjorda plastfiskarna kommer ut på marknaden igen. Nej, jag gömde undan dem i garaget så de inte riskerar att hamna i orätta händer. Vi får väl se om det uppstår något läge att sätta fyr på dem under året. Annars får jag väl spara dem till nästa.

Då så, då var det dags för den aktuella dagen. Och är fisket dåligt så blir det väldigt oinspirerande att skriva om det. I synnerhet som det för det mesta berodde på att jag själv hela tiden kom fel. Och gjorde fel. 
Det var helt landbaserat fiske för jag kunde redan väldigt tidigt på morgonen se att det blåste kring tio sekundmeter ute på havet och då lämnar jag bensintanken och spinnspöt hemma ens om det nu är den allra högsta säsongen för havsöringen. Just efter stor sådan. Nej, nu var det gammalt hederligt vadningsfiske som gällde. Men som första ställe valde jag ett där chansen för blank fisk inte skulle vara obefintlig. Det fick förstås bli läsidan av en udde för tio sekundmeter är inte att leka med.

Det började faktiskt lite småhyggligt i det jag fick två mindre, men ganska pigga gäddor. Men så slog formsvackan till vad gällde att ta bra bilder. När jag tagit in den andra gäddan uppstod ett läge för en hoppbild. Vi var överens, gäddan och jag. Jag var beredd med kameran och på mitt kommando "Nu!" hoppade den och jag tryckte av. Och jag visste att jag gjorde det precis när den lämnade vattenytan och var på väg upp i luften! Länge trodde jag att jag tagit årets bild. Alltså detta års hittills bästa hopp-bild. Åtminstone på gädda, får jag väl tillägga eftersom jag har ett par hyggliga på havsöring redan. Redan under dagen blev jag besviken och orolig när jag kollade bilden på kamerans egen display för där såg jag inte gäddan alls; bara plasket. Men närde ändå ett hopp om den blivit bra för jag vet ju att det inte är förrän man fört över bilderna på PCn som man verkligen ser hur de har blivit. Men tyvärr, bara själva plasket är med. Men jag är faktiskt lömsk på om det inte är upphoppningsplasket man ser och själva gäddan befinner sig ovanför! Att jag råkade sikta för lågt. För den gjorde ett magnifikt upphopp och jag är övertygad om att jag knäppte när den var på väg uppåt. Och kameran var fokuserad precis innan den skulle hoppa, så det så! Så idag blir det inte ens en bild på en enda fisk.

Sedan blev det ett fruktlöst kuskande hit och dit till flera olika ställen. Dels var det vinden som ställde till det. Jag borde ha vetat i förväg att just där skulle det inte gå men kom ändå fel. Och där det gick att kasta och fiska fanns det ingen fisk. Där det varit fullt med gäddor i vintras var det helt tomt. Men det brukar vara så nu när de är under förflyttning.
Och så kanske den alldeles för tidiga värmeböljan speedat upp naturen. I alla fall kunde jag se att de här gulgröna, tarmluddsliknande snorslemsalgerna redan hade börjat växa till sig ordentligt och det var fullt med folk, nät och sjösatta båtar överallt. Och fullt med husvagnar på campingarna redan. Nej, det är inte bra med högsommarvärme i april.
Usch, tänk om näbbgäddorna kommer tidigare också, då är det helt kört!

Men allt var inte negativt och surt, tro inte det. En liten kul grej inträffade mot slutet av dagen. Det sista stället jag prövade. Där hade jag varit för några veckor sedan. Närmare bestämt 07-03-21. Då var det också samma väder som idag förutom att då hade det varit högvatten.

Men i alla fall hade jag satt en gäddsara i en buske och tvingats slita av tafsen. Idag när jag av vädrets makter åter tvingats stanna och fiska här och gick åt det hållet undrade jag lite smått för mig själv om den var kvar. Jodå, från långt håll upptäckte jag den där den fladdrade för vinden, som en liten glänsande och glittrande vit vimpel i solskenet. Trots att busken var taggigare än någonsin gick jag till attack mot den endast beväpnad med vadarstaven. Och lyckades få kroken att fastna i ändbutten och kunde dra loss den. Så för en gångs skull kom jag hem med fler vita gäddsaror än när jag lämnade Gagnekulla. Kul. Strax efter den incidensen fick jag äntligen ett hugg också. Ett inte alltför dåligt napp heller. En gädda som om några veckor säkert kommer att väga fem kilo. Nu tvekade jag om jag skulle våga boka den till fyra kg men nej, så tung var den nog ändå inte så det fick bli 3,5 kg. Också det en utlekt smalis på väg till sina jaktmarker utomskärs, kan man anta. Den gäddan ville för övrigt inte vara med på bild. På bilden ser man också hur himlen svartnar och ett ordentligt busväder är på väg. Hade det blåst kuling förut så blev det storm när det var som värst. Trots att jag stod i lä fick jag både hålla i hatten och verkligen spjärna emot för att inte blåsa omkull. Men ovädret varade inte ens en halvtimme och efter det såg det ut att mojna av betydligt. Men det såg jag genom bilrutan för precis när det slutade regna, svidade jag om, lastade in grejorna i bakluckan och körde hemåt.

Förresten upptäckte jag när jag kollade bakåt i dagboksbladen att jag redan hade tagit en bra hopp-bild av gäddor i år. Så tidigt som den 16 januari minsann.