07-04-29

Söndag

Dubbelt fiaskofiske

Och jag har ganska svårt att förklara det...

Först några ord om den förra, misslyckade fisketuren. Hm... Jag tycker det börjar bli lite väl ofta att jag liksom i förbigående får nämna att jag tillbringat en hel dag med att fiska och så blir det ingenting av det. I fisk- och nappväg vill säga. Negativ kunskap är också kunskap, sägs det och visst kan det väl vara bra att veta att just där finns det ingen fisk i slutet av april.

Men den här dagen, onsdagen den 25 april, hade jag kört alldeles för lång sträcka för att bli nöjd med det utbytet. Jag passade nämligen på att fiska lite när jag ändå hade familjeärende i Sölvesborg. Fast stället jag valde ligger i och för sig inte inom den kommunens gränser. Och då kan man alltid skylla på att ställen man kanske fiskar på en gång om året på, är det inte så lätt att hålla koll på var fisken finns. Men inte ett napp...?

Och det gick absolut inte att skylla på vädret heller för det var helt perfekt ur fiskesynpunkt. Hade den här fisketrippen fått äran att bilda ett alldeles eget blogg-blad så hade jag säkert kallat den för In i dimman. För den låg tät från morgon till middag. Då trodde jag den skulle lätta för den visade tecken på det, men icke. Det började driva in täta bankar på havet och solen ville inte värma som jag tänkt mig. Jag vet inte riktigt hur dimma står sig som fiskefaktor. Bra, dåligt eller indifferent? Själv tror jag att om det bara blåser lite så spelar det inte så stor roll. Tvärtom kanske eftersom man kan inbilla sig att fisken känner sig tryggare och stannar längre kvar på grunt vatten; i alla fall om man tänker sig att de går in nära stränderna under natten. Nu såg jag inte till en fiskstjärt eller virvel ens så jag skall inte breda ut mig i ämnet. Trots att det alltså blåste precis lagom. Här i alla fall en bild på lunchpausen. Alltid en höjdpunkt när man får plocka fram sin plastpåse med sin nyttiga blandning av hasselnötter, mandlar och russin och börja tugga i sig. Grabbnäve efter grabbnäve. Så gott! Alltid när jag gör det kommer jag att tänka på en bild ur gamla MAD där en sportfiskare råkar ta ur fel påse. Nämligen ur den som innehåller maggots, maskar och småkryp. Så det gäller att ta ur rätt ficka. Vilket i sin tur osökt får mig att tänka på och kommentera fiskeprogrammet på TV där Falklind och andra fiskar röding. Det har väl varit ett par stycken men där jag bara sett glimtvis ur dem men det som gick sist såg jag nog hela. Några sura, avundsjuka synpunkter kan jag ju alltid haspla ur mig. Som att jag inte kan begripa varför det kan vara så kul att meta upp tjocka rödingar som inte verkade vara livligare än i vikt motsvarande torskar. Och när jag såg programmet kom jag snabbt ihåg varför jag så sällan brukar titta på sådana program. Nämligen det där hysteriska ojojojandet högt i falsett så fort de får napp.

Det måste väl finnas på pränt i en klausul i TV-kontraktet att så fort de har en fisk på, skall det börjas skrikas och hojtas och vansinnesskratten skall eka över nejderna så tittarna verkligen fattar hur fantastiskt roligt det är med fiske.

Det kommer jag aldrig ihåg att Bengt Öste gjorde.
Men det var en kort bildsekvens hur en stor röding, antar jag att det var, gick upp och hoppade, där kameramannen måste ha stått precis bakom han som höll i spöet så perspektivet blev som jag brukar ha. Och, tvingas jag motvilligt erkänna, rödingen hoppade högre än mina gäddor brukar göra.
Men meta rödingar med maggots på kort pilkspö med en haspelrulle på, till råga på allt...? Nja... Nej, det hade jag inte kört ens tio mil för att få göra.

Så över till dagens fiske som också blev helt misslyckat om man ser det till resultatet. Men som tur är kan man trixa till det lite genom att säga till exempel att precis som livet självt, är det inte målet som är huvudsaken utan vägen dit. Ganska djupt, va?
Men så är det med en fiskedag att det är så mycket mer än att få fylla i fångstkolumnen.
Jag körde alltså ut med båten idag för att satsa på havsöringen, som det visade sig skulle bli, den sista gången för i år:

Just det, den här bilden förklarar väl varför det är helt uppenbart. Rekordtidigt tror jag det är med årets första näbbgädda redan den 29 april. Kanske jag borde svära, hytta med näven, skrika och bråka ännu mer men jag nöjer mig nog med att konstatera faktum. Samt att upprepa att det är aldrig bra med högsommarvärme i april. Idag såg jag nog ett par, tre stycken. Imorgon blir det sex. Övermorgon 12. Så rullar det på med 24, 48, 96 och 192 tills det stannar på cirka 720 triljoner i mitten av maj. Så det är bara att gilla läget och ta fiskesemester tills det värsta bedarrat. Nu kommer jag i alla fall att städa undan min spinnrulle och därtill hörande spö. Samt att jag har hela året på mig att förnya den utrustningen tills nästa mars. Näbbgäddan är som synes felkrokad. Det är nästan värd en egen betraktelse hur det kan gå till med en fritt svängande enkelkrok. Det måste väl vara det slutgiltiga beviset på hur effektivt Kamasan metkrok fungerar i alla lägen. Skrämmande och livsfarligt effektivt! Jag märkte förresten andra tecken på att det är en brytningstid just nu. Jag hade många intressenter efter Toby-draget.

Tobis till exempel. Lagom till näbbgäddornas ankomst börjar de leka nu. Finns det ett samband? Åtminstone ser man de små slingrande fiskarna aggressivt följa efter och antar jag, försöker skrämma iväg konkurrenten.
 

Och faktiskt ett par havsöringar med. En lite större som jag gärna ville skulle hugga och en liten som det bara var bra att den var så ointresserad. Och hur var det med gäddorna?
Jodå, de var på väg att inta sina platser ute i ytterskärgården. Det gällde verkligen att vara på alerten när man såg en fisk slå följe med draget. Skulle man hoppas på att den skulle hugga eller skulle man snabbt dra undan det för att slippa få en gädda?
Min spinnrulle är en Ambassadeur 4500 C med en skylt som det står High Speed på. Det vill säga att det går undan när man vevar in. Det brukar hjälpa att skilja snabbsimmarna från de mer långsamma gäddorna. Tror man åtminstone. Vid ett tillfälle stod jag och kunde se på långt håll hur en fisk attackerade draget. Den missade men försökte igen. Oj, det måste vara en fin öring, tänkte jag. Äntligen! Hurra, nu tar den!
Men i precis i den sista bråkdelen av en sekund, upptäckte jag den grönaktiga färgen och slet till med spöet och bokstavligen ryckte maten ur munnen på tvåkilosgäddan. Jag kände lite motstånd och ytterst på krokspetsen satt det ett fjäll. Puh, nära ögat!
Jag såg en till men på lite längre avstånd.
Då tänkte jag att nu är det dags att gå iland och avsiktligt fiska gädda med rätt utrustning så att de känner sig välkomna. Gjorde så, parkerade båten, dressade om till vadarna och hoppade i vattnet och började kasta. Och var bergfast övertygad om att jag skulle få mig några trevliga gäddor.

Men det fick jag alltså inte. Trots att jag besökte två ställen och ägnade flera timmar åt det. Det är nästan oförklarligt. Det värsta av allt var att jag kunde se två gäddor stå stilla på bottnen när jag försiktigt avancerade framåt, ivrigt kastande. En på vardera stället. Det måste alltså innebära att de här gäddorna haft flera tillfällen att upptäcka min fiskliga, glittrande och frestande gäddsara innan jag kom dit. Och fullständigt struntade i den! Vilket nederlag! Skandal!
Men, precis som jag sade för ett gånger sedan, är det inte bra att splittra sina styrkor. Både havsöringsfisket och gäddfisket verkar ha tagit stryk på den strategin.
Nej, nu känns det verkligen som jag behöver några veckors fiskesemester och ägna mig åt annat än åt de otacksamma och trögtrugade gäddorna.
Så bli inte förvånade om det inte blir något bloggande från min sida framöver.
 

Tomt!