07-05-26

Lördag

Två hugg idag

Två hugg av gädda det vill säga; några näbbgäddenyp hade jag väl också. Det kan väl ingen vara nöjd med och det var jag inte heller. Även om de senare verkar vara lite på tillbakagång nu. Jag vet inte; trots allt har de inte varit så svåra i år heller som de brukar. Och varför skulle i så fall inte även näbbgäddorna minska och kanske vara hotade som art när till exempel ålen är det?
Jag måste erkänna att jag inte ens vet var de bor eller har för sig under årets övriga månader. Jag ställde frågan här för några år sedan om någon till exempel visste om näbbgäddor leker flera gånger eller om de dör efter leken eller vart de tar vägen när de är klara med sina snuskiga, skamlösa och offentliga liveshows. Man kan ju märka av en och annan resten av sommaren långt ut, samt att man kan se någon ligga död på bottnen men vad händer med huvudstyrkan?
Skulle det inträffa att näbbgäddorna hotades som art skulle jag kanske inte fälla tårar men absolut inte bli glad. För i så fall är det näbbgäddorna idag och gäddorna imorgon. Torsken igår och ålen idag. Laxen igår och havsöringen imorgon. Du idag och jag imorgon.
Men jag kan ha helt fel. Det kan istället vara min psykiska konditionering och andliga övningar som fått mig att bättre tåla deras envisa attacker och vimmel. I år har jag ju till och med hoppat över min tilltänkta fiskesemester under maj och likt en gammeldags hjälte eller en tidig kristen helgonmartyr, stått ut med de prövningarna.

Varje fiskedag försöker jag lägga upp en strategi i förväg och så följa den. Ibland får jag snabbt ändra på den; ofta på vägen in mot stan och båten till och med, när inte ens SMHIs on-line, i realtid lämnade rapporter om vattenstånd och vindstyrka samt riktning inte riktigt stämmer. Som idag var sikten från Ölands södra udde över 2 kilometer säg kl 05 men när jag kom fram till Långö cirka 06:30, började dimman tätna.

Vad har förresten hänt med Utklippans rapporter? Därifrån har det inte hörts någonting på flera veckor. SMHIs tjänst Kustobservationer är helt ovärderlig för mina behov, i synnerhet när jag skall ut med båten och från Utklippan är det helt blankt. Nu kollar jag både Ölands södra udde och Hanö och får väl anta att det är ungefär likadant just här.

Idag hade jag tänkt närmare undersöka några öar och holmar hur de skulle vara ur landstignings- och vadningsfiskesynpunkt. Det visar bara hur stelbent och sterotyp man är, när det efter mer än 30 år fiskande här i skärgården att det fortfarande finns massvis med holmar och skär man inte ens fiskat från båten vid. Eller också visar det på hur stor skärgården är här omkring. En kombination, stannar jag vid. Men det säger jag; hade jag bara kommit ner till Långö en halvtimme senare hade jag inte kört ut med båten. För när jag parkerat, packat ur, lastat på mig och gått ut på bryggan, så var sikten fortfarande ganska god. Visst, lite dimma var det men jag trodde den var på väg att lätta istället för tvärtom. Nu för tiden skulle jag dra mig väldigt mycket för att starta i tät dimma. Men i början, när jag körde ut genom Handelshamnen, kunde jag tydligt se in över land och har man bara en fast punkt så går det bra att hitta. Men mer och mer tätnade det och till sist fick jag gå på instrument. Jepp, den tunga navigationsutrustningen fick jag ställa upp, slå på och kalibrera in. Det är fantastiskt hur bra det fungerar med de här nya, digitaliserade, tekniska prylarna med sitt datorstöd, satelliter, blinkande lampor och pipande ljud. Den senaste GPS-modellen är ju också utrustad med mobiltelefon, kamera, Mp3-spelare, video, färdskrivare, radar, Fishfinder, rakapparat, kaffebryggare, mikrovågsugn samt att man kan få isbitar trillandes ut ur den. Jojo, man hänger ju med...

I alla fall kom jag fram till en av våra större öar och kunde behålla visuell kontakt med stranden och så bara följa den. Än så länge låg planen fast.

Det var nämligen meningen att jag skulle gå i land på några mindre holmar som jag mycket väl kände till och som jag flera gånger tänkt att där, där borde jag gå iland med vadarna och fiska. Och idag skulle det bli av.

Fast jag fick börja med en liten korrigering av strategin. För dimman visade inga som helst tecken på att lätta. Tvärtom tätnade den mer än någonsin. Dubbelt upp till och med för den lägrade sig nämligen på glasögonen också. Och så visste jag att när jag väl kommit ut på utsidan av den här större ön, så gick det inte att köra med motorn heller eftersom det skulle bli väldigt mycket stenar och förrädiska grund. Jaha, tänkte jag, då går jag väl iland någonstans på själva huvudön, fiskar lite och väntar på att dimman lättar. Vi pratar nu om väldigt välkända vatten för mig, som jag brukar befiska under vinterhalvåret från land, så att säga. Och visst kändes det både fel och onödigt att använda båten på ställen där man mycket väl kunde promenera till men nu hade jag inget val. Till saken hör också att jag bara hade en rulle och ett spö med mig. Klass fem med flytlina.
För länge, länge sedan hade Sportfiskarna en devis som sade ungefär en man, ett spö och en krok. I alla fall var det nog meningen att man skulle fiska med ett spö i taget. Men sedan trollingfisket blev så populärt är det väl en man och 14 spön som gäller.
 

I alla fall började jag fiska och förflyttade mig längs en väldigt stenig kust där jag hade stora förväntningar på om inte en massa så åtminstone flera gäddor. Där fick jag efter kanske en halvtimmes fiskande ett ordentligt hugg. Ett sådant där härligt drömhugg där man genast visste att här har vi något stort. Det bara satte av utåt med kraftiga simtag och jag behövde inte veva in någon löslina alls med min nya, blanka och fina rulle. Däremot gavs det rika möjligheter att testa slirbromsen.

En knapp femkilosgädda, mager, utlekt, hungrig och stark var det och en jättekul upplevelse. Wow! Det var precis sådant här jag är ute efter!
Det blev inga bra bilder på den för det var hemskt vad mycket kringflytande alger och tång det var som den hade plöjt igenom så jag fick först handgripligen plocka bort det innan jag ens kunde ta den här halvdåliga och lite missvisade bilden på den.

Nu blev det en väldig tidig höjdpunkt på fiskedagen som jag länge fick leva på. För efter det vände det och motgångarna och problemen hopade sig. Jag fiskade färdigt den sträckan men ingenting mer hände. Inga fler napp och dimman lättade inte det minsta. Ett par timmar gick och jag började bli orolig. Till slut blev läget ohållbart och jag blev tvungen att göra någonting. Nå, nu kunde man åtminstone se hundra meter och det räckte. Gick tillbaka till båten, sköt ut den och körde väldigt försiktigt iväg. Rodde den sista biten fram till den aktuella holmen som egentligen var där jag skulle inleda fisket ifrån. Gick iland och började gå runt den för att inleda fisket på utsidan. Bara för att upptäcka en skylt där det stod att det var Fågelskyddsområde och landstigningsförbud!
Jaha, det var bara att gå tillbaka till båten, putta ut den och fundera på nästa steg. Varm och begynnande svettklibbig. Det är inte läge för några längre promenader eller kroppsansträngningar iförd neoprenvadare i slutet av maj då det är sommarvärme...
Tvingades ro iväg ett bra stycke och gick iland för tredje gången på en udde av själva den här större ön för att någonstans göra av mig. Klockan var väl kring elva och fortfarande inga tecken på att dimman skulle lätta. Allt varmare blev det också för ovanför anade man sol och blå himmel.
Från båtsidan brukar den här udden vara hyggligt bra men från landsidan var den oväntat svårframkomlig. Oväntat djupt och stora stenar gjorde det väldigt svårt att komma till. När jag till sist hittade en bra men kort sträcka, fanns det bara näbbisar där. Tillbaka till båten igen och blev nästan desperat. Nu var jag så att säga inmålad i ett hörn.
Det fanns inga mer ställen att gå iland på i närheten. Och köra en längre bit och leta upp nya ställen ville jag inte i dimman. Och nu började tiden tryta också. Kanske, kanske verkade det som om dimman tänkte lätta lite på sig, äntligen...

Det var då en så kallad

 Freak Accident

inträffade.

Det verkade som om sikten till sist ändå skulle bli bättre och för att fördriva tiden rodde jag bort till utsidan på den där holmen med landstigningsförbud för att driva förbi några mindre uddar och klippgrund som fanns där, svalna av, kasta några kast och begrunda situationen. Så där stod jag i båten, iklädd tunga vadarbyxor och gjorde några mekaniska kast över djupt vatten och spanade ivrigt efter tecken på att den #£$€!! dimman skulle lösa upp sig. Hade ganska dålig koll på var jag hade flugan någonstans.

 Eh... Nu kan det vara lämpligt att ni trycker på länken här till vänster och ser vad som händer. Eller snarare hör. Hoppas det hörs något passande i alla fall.

I alla fall så stod jag där och plötsligt kände jag inte av flugan alls. Det var som om tafsen blivit avklippt och fluglinan hängde slak.
-Va, vart tog flugan vägen?, undrade jag och fattade ingenting, vred på huvudet och spanade åt alla håll. Jag tog in massvis med löslina men kände ändå inget som helst motstånd. Men när jag kikade ner i vattnet upptäckte jag plötsligt en stor gädda med något långt, vitt och glittrande i mungipan som kom in i synfältet varpå jag genast begrep vad det var fråga om. Gäddan hade kommit bakifrån, snappat upp flugan, fortsatt i riktning mot båten fem, eller sex meter av bara farten. Men hur hade den lyckats kroka sig själv på utsidan i käkvinkeln utan någon som helst hjälp från min sida är något av en gåta. I alla fall om man inte använde sig av en pytteliten Kamasan metkrok #6...

Jag bokade den till sju kilo utan en alltför vild eller spektakulär kamp. Ens med det veka klass-femspöet. Visst är det kul att få en så pass stor gädda men otacksamt nog, grämde jag mig en hel del över att jag inte fick den utvadad i vattnet från landsidan istället. Fast jag hade ändå inte nått den från holmen.
Kolla gärna in flugan lite extra. Den Vita Gäddsaran står inte still. Ständigt utvecklas den och aldrig blir den fulländad. Men det är nära nu!
En snabb titt på statistiken ger vid handen att den nya bindningstekniken inbringat mig fyra gäddor på fem kilo och däröver de här två senaste turerna. På #fem-utrustning...
OK, det är lite skryt från min sida men lite märkvärdigt tycker jag det är ändå...

Äntligen började dimman lyfta när jag väl pustat ut efter fisken. Men det var så dags. Klockan var väl närmare halv ett och jag var redan blötfuktig inuti vadarna för nu slog värmen till på allvar. Insåg att det inte kunde bli frågan om att ladda om nu. Plockade av mig vadarna, tröjor, skjortor, raggsockor, fiberunderställ ner till kalsong... Ursäkta, powershortsen, för att svalna av.
Även fiskegrejorna plockade jag ihop men tänkte ändå ta en liten turné inomskärs på hemvägen för att studera åtminstone någon av de här holmarna som hade varit huvudanledningen till dagens fisketur. Gjorde så men (som tur var, kanske) var ingen särskilt lämplig för mina ändamål. De verkade steniga, djupa och olämpliga. Några var militära med förbudsskyltar på samt att andra redan var fulla med folk, barn, hundar och badande. Nej, det är hårda tider för vadningsfiskare nu och framöver, det är bara att inse. Snart blir det till att plocka fram det tunga spöet med sjunklina igen och fiska enbart från båten.

Till sist en kommentar om flugor och stora gäddor. Även det en repris för det är ett ämne som jag brukar älta här då och då. Vad som är den viktigaste faktorn av ungefär sammanlagt tolv styckna för att man skall boka någon över fem kilo. Det är förstås att placera sig inom kasthåll från en. Och hur man gör det i sin tur, är en kombination av tur, envishet och kännedom om vattnen. Sedan återstår det bara att få den att hugga på sin fluga. Och det är bara att konstatera att ibland gör den det och ibland inte. Men sant är att jag tror stenhårt på att den här lilla ändringen jag gjort på min gäddsara är väldigt lyckad. Kanske jag kan återkomma med en bild på ett par stycken någon gång när övrigt bildmaterial är dåligt.

Repriser ja... Vad är en repris?
Hela livet består så gott som enbart av en lång räcka repriser. Titta på din egen vecka och säg om jag inte har rätt. Du gör i stort sett exakt samma saker den här lördagen som förra. Samma den här måndagen som förra måndagen, eller hur? Det kan vara små, små variationer bara som du nästan måste använda förstoringsglas för att upptäcka.
Sker det några förändringar är de så små och gradvisa att du ändå knappt märker av dem. Tre eller fyra gånger under ett liv kan det dock inträffa större, språngvisa förändringar som det kan ta lite tid att vänja sig vid men på överraskande kort tid så gör du det ändå. Så är det genom hela livet, inse det!
Jag kan köpa mig en ny flugrulle visst, men är det något nytt? Egentligen? Eller ändra lite, lite grann hur jag binder min fluga, men det är ändå en Vit Gäddsara...
Med dessa tunga och djupa fakta bakom ryggen tyckte jag inte att det gjorde så mycket att jag återanvände det lilla skämtet om kompassen visavi nyare teknik. Det är väl ändå ingen som läser de gamla dagboksbladen, inklusive mig själv.