07-06-15

Fredag

Trygg hemfärd

Eller skall vi kalla det för "Liten tsunamivarning" istället?
Jag glömde sätta dit en titel på förra dagboksbladet så då kan jag ju ha två namn idag för att det skall jämna ut sig. Nå, det syftar på det fenomen som föregår en tsunamis ankomst. Nämligen att vattnet drar sig tillbaka. Idag fick jag en liten föraning om hur det ser ut och känns. Inget märkvärdigt och jag antar att alla som bor och/eller fiskar i områden där stora skepp passerar är vana vid det. Men ändå...
Här i stan har vi Polenfärjan och ändå är den väl inte så där jättestor vad gäller tonnage. Att man bör se upp med svallet är jag väl medveten om men att baksuget blev så kraftigt var första gången jag upplevt. Jag hade nämligen kört ut med mitt eget lilla skepp, parkerat det och idkade vadningsfiske när Stena Nordica anlände. Ganska nära. Stod där och väntade på svallet som jag vet tar ett par minuter. Då plötsligt var det som proppen gått ur Östersjön! Vattnet drooogs utåt i ett väldigt sug. Det bildades kraftiga strömvirvlar och fluglinan uppförde sig som om man stod i en brusande älv. Det är sant och jag överdriver inte.
Lika dumt som jag  blev häpen, släppte jag fluglinan för att dra fram kameran och dokumentera den kraftiga strömmen. Tog väl ett par kort (som inte visade det jag ville) och när jag skulle ta hem linan, hade den fastnat mellan stenar och var nästan omöjligt att dra in. När det äntligen lyckades, följde det med kilovis med alger och sjögräs som den lilla viken var full av. Otroliga mängder som hade fastnat på varenda skarv på tafsen för att inte tala om själva flugan. Stod där och plockade och drog loss, arg och irriterad, när svallet plötsligt kom.
Hjälp! Jag visste nämligen att man borde befinna sig på land då och inte utvadad.
Men lyckligtvis var det bara knädjupt vatten och jag hade stadigt fotfäste. Men snabbt släppte jag fluglinan än en gång för att ta tag i vadarstaven. Stålsatte mig och liksom tog spjärn och så kom den lilla tsunamin. Vattnet tog högt upp på bröstet och blötte ner fiskevästen tre gånger. Svallvågorna stötte hårt men jag lyckades i alla fall behålla fotfästet. Tre stora vågor plus några lite mindre, innan det lugnade sig.
Trots att jag hört detta från folk på närbelägna Aspö blev jag verkligen överraskad över att suget var så starkt. Mäktigt!
Mörka tankar gick också till den stora tsunamin nere i Thailand och den där ondskefulle mannen vars fel allting hade varit. Ja, jag följer ju inte med i nyheterna och politiken så noga men visst har man ju sett den där "#€@!! Lars Danielsson titt som tätt i media. Knappt kan man sätta på TVn förrän det är nya anklagelser och förhör år efter år.
Rätta mig gärna om jag har fel men jag kan inte tolka det på annat sätt än att det måste ha varit han som först lockade ner tusentals svenskar till Thailand och så på något sätt utlöste han den där jättetsunamin så att flera hundra svenskar dog. En sån skurk!

Nu till själva fisket. Sommarens första värmeattack har klingat av och det är väl närmast normalt svenskt sommarväder för tillfället. Då blev frestelsen för stor och eftersom jag hade en ledig vardag körde jag ut. Med vadarna, stav och enbart det lätta spöet med mig. Det blåste för mycket för att kunna fiska från båten ändå. Fast lite orolig var jag när jag körde ut eftersom det var ostlig vind och det skulle innebära motvind hem en bit. Äsch, tänkte jag, vinden brukar vrida sig mot syd under eftermiddagen så det löser sig nog. Var inte så feg! Fick en dröminledning, kan man säga. Gick direkt till den här kuststräckans allra säkraste ställe, vadade ut bland stenarna och började fiska. En extra virvel bland vågornas brytande mot stenarna signalerade napp. Så följde en lång, seg och trevlig kamp mot den kraftiga och sommarpigga fyrakilosgäddan.

Tyvärr blev ju bilden usel där jag inte kunde hålla fisken inom bildramen. Svagt! Men eftersom de andra fiskbilderna blev ännu sämre känner jag tvingad att ta med den ändå. Sedan jag tröttat ut den kunde jag till och med lossa den enkelt med tumgreppet eftersom kroken satt perfekt på käkvinkelns utsida. Till och med var wiretafsen helt intakt efteråt.
Så gick jag vidare och efter incidensen med mini-tsunamin fick jag ytterligare en trevlig trekilosgädda som var lika kämpastark som den första. Dagen var räddad, helt klart redan efter första timmen.
Tur var väl det för sedan började besvärligheterna hopa sig. Ja, inga stora saker men det var jobbigt att vada länge längs steniga kuster. Nu på sommaren är ju mina vanliga sandflader helt omöjliga att befiska och skall man ha chans på fisk måste man dit, där det är som stenigast och mest svårvadat för att ha chans på gädda. Och inte ens det lyckas på varje ställe, började jag märka.
Timmarna gick och jag testade några nya parkeringsplatser för båten. Numer är jag lite mer vårdslös än innan. Förr brukade jag alltid se till att göra en tvåpunktsförtöjning och att båten låg flott. Det vill säga att jag slängde i draggen i aktern och förtöjde i fören med en 10 m lång lina någonstans på land. Men nu ser jag ut en sand- eller vasstrand och drar helt sonika upp båten halvvägs på land och går därifrån. Det sparar mycket tid och öppnar fler möjligheter. Visst, man lämnar en massa blå spår efter sig från bottenfärgen på stenar och sandbottnar men det har jag råd med.

Och så skulle jag hem.
 

Hm... Vinden hade varken vänt sig eller mojnat; snarare tvärtom. Äsch, tänkte jag, det är ju i alla fall sommar och ju närmare fastlandet man kommer, desto mindre blir vågorna. Så det var bara att börja köra. På med flytväst, regnjacka och hatt bara och sätt kurs! Först körde jag så mycket i lä jag kunde på utsidan av den gördel av stora öar som omger själva Karlskrona men till slut var jag tvungen att köra i motsjö om jag ville komma hem. Nu skall här inte överdrivas att det var väldiga jättevågberg á la Atlanten i full storm men hade motorn gått sönder skulle jag få problem, helt klart. Men tala om tur! Precis som om jag hade ringt Sjöräddningen med begäran om eskort, upptäckte jag att högst densamma kom från babord och skulle ungefär i min riktning. Och inte bara, vad heter det..? Räddningsbåten? Räddningskryssaren? Utan ovanför hovrade Sjöräddningens helikopter. Tryggare kan ingen vara ute till sjöss med ett sådant ekipage i kölvattnet! Det var då det slog mig. Är det inte så vi svenskar vill ha det? Vårt behov av trygghet är omättligt. I livets alla skiften. Är vi på land vill ha en fullt utrustad toppmodern ambulans tätt efter vår bil, redo att gripa in om det skulle hända något. Och är vi utomlands vill vi både ha en svensk ambulans efter och en svensk helikopter ovanför oss som fort kan forsla oss hem till trygga Sverige om vi skulle råka bli förkylda eller få någon mystisk, farlig och utländsk sjukdom. Eh... Dessa min elaka och orättvisa tankar har förstärkts genom den debatt vi har här i länet om sjukvården. Det pågår en dragkamp mellan vårt lilla läns två sjukhus och så fort det andas rationaliseringar och sparbeting går folk man ur huse, med högafflar, plakat, facklor, knutna nävar och petitioner i högsta hugg för att protestera mot det.

Än har jag förresten inte sett några demonstrationståg med ilskna människor med högafflar, plakat, facklor, knutna nävar och petitioner i högsta hugg som kräver höjd landstingsskatt, men jag antar att det är nästa steg.

Tja, det är väl inte så mycket mer att berätta från dagens fisketur. Jo, jag kan tillägga att det var dags för eftermiddagsfika ombord på Räddningskryssaren. -Fikat är klart! Kommer ni? hörde jag nämligen en på akterdäck ropa uppåt. -Jajamensan, allihopa! Och vi har kakorna med oss! skrek de till svar där uppifrån. Och så hissade helikopterns besättning ner sig i ett rep så de kunde sitta tillsammans en stund ombord på båten, dricka kaffe, mysa och ha det skönt en stund. Det är väl det som kallas team-building, tror jag.