07-08-12

Söndag

In i dimman

eller

Förargligt missöde

Just det... Ett förargligt missöde inträffade i dag och jag tvekade att ta med det här men lite har det med fiske att göra och kan det hjälpa någon annan så kan det väl vara värt det. Men först om dagens fiske:
Likaså tvekade jag om jag skulle ut idag men vädret fällde avgörandet. Och då enbart vindarna som skulle vara både svaga och sydvästliga idag och då tänkte att då måste jag passa på en sista gång ut med båten innan jag skulle börja jobba som imorgon. Så jag körde iväg hemifrån lite extra tidigt. Men på invägen blev jag mer och mer orolig för det låg allt tätare dimstråk ju närmare stan jag kom. Det hade jag inte sett någonting om på SMHIs site. Eller rättare sagt inte tittat efter det särskilt. Svor för mig själv och funderade allvarligt på att vända om redan i Rödeby men så tänkte jag att what the hell; jag kör väl ner och kollar när jag ändå kommit så här långt. För det är märkligt med dimma. Ibland är det klar sikt ända ner till stan och så ligger dimman tätare än sardiner i sin burk över havet. Och ibland är det tvärtom; det kan vara klart över sjön men som ärtsoppa över land. Idag gällde alternativ två så jag körde ut med  båten glad i hågen. Visst låg det dimbankar och jag plockade fram kompassen men hela tiden kunde jag se land så det var inga problem att hitta rätt.
Jag funderade också över om man ändå inte skulle skaffa sig en tocken dära GPS-navigator di kallart. Är det värt det? Eller blir det bara ytterligare en dyr pryl man köper och inte kommer att använda så ofta? Är de verkligen så lättanvända att man direkt ser var man är och kan navigera utan problem rätt genom den tätaste dimma?
Man får kanske sondera marknaden lite och de såväl som de flesta elektroniska prylarna sjunker väl både i storlek och pris år för år.

Usch, jag känner att mina bilder blir alltmer standardiserade. Är jag ute i båten så blir det jag hållande upp en gädda i femkilosklassen och fiskar jag i vadare blir det en hoppande gädda. Som tur är är jag i alla fall olika klädd så det bör väl bevisa att det inte är samma gädda jag håller upp gång efter gång. Den här högg på första stället jag provade efter bara några kast och det lovade verkligen gott för resten av dagen. Jag menar, att äntligen skulle jag väl få någon stor gädda. Vädret får väl sägas vara perfekt för fiske i augusti; mildmulet och svag, sydvästlig bris. Men ett orosmoment var just att det drev in mer och mer dimbankar från havet. Det var den tropiska värmen från Baltikum som var på väg in med väldigt våtfuktiga luftströmmar. Men jag tänkte att fram mot middagstiden om inte förr, så brukar alltid solen bryta igenom och skingra dimman. Så jag fiskade på ivrigare än någonsin och hade toppenfiske vad landade gäddor, efterföljare och hugg anbelangade. Men än så länge höll de sig mellan två och tre kilo. Men jag hade några lite längre ut liggande skär i åtanke som aldrig brukade svika på lite större gäddor. Nu i år har jag fiskat så lite med båten så där jag var idag blev premiär för i år. Åtminstone vad gäller gäddfiske. Det mesta här i livet är relativt och den gädda som var STOR i förrgår är bara hygglig idag. Allt beroende på fiskesätt, utrustning och om det är från båt eller i vadare. Jag var lite orolig för att hela havet skulle vara fullt med andra fiskare i och med att det var söndag och mitt på sommaren men det var faktiskt nästan helt tomt på andra flytetyg. Däremot var det ganska fullsatt av större båtar kring öarna men alla verkade ligga lågt beroende på dimman.

Ju längre fram på förmiddagen det kom, desto oroligare blev jag. Dimbankarna blev bara tätare och allt kortare mellan dem, istället för tvärtom som jag utgått ifrån. Och så hade jag fiskat färdigt det området. Det var ju nu jag skulle köra ut till de här små, ganska långt ut liggande skären och ta de stora. Men det ska jag säga, att köra rakt ut i havet, bara förlitande mig på kompassen; det gör jag inte!
Istället ankrade jag upp och åt lite nyttiga bananer och drack lite juice. Satt och funderade över situationen och om jag ändå inte skulle se några tecken på lättande dimmoln. Det hade blivit ganska varmt och man anade att det var blå himmel ovan där.

11:37 är den här bilden tagen och det där med hur långt det var till "ovan där" kommer vi snart till. Inte alls långt, kan jag säga. I alla fall vågade jag inte chansa på bättre fiskeställen utan slösade bort ett par dyrbara timmar på fiske inomskärs där ålgräset växte högt och fisket var dåligt. Fick väl ytterligare någon tvåkilosgädda bara. Nu oroade jag mig för att få köra hem med kompasshjälp istället. Men så äntligen blåste mer och mer dimbankar bort och sikten vidgades allt mer. Men då var klockan redan cirka 14 och då orkade jag inte ladda om. Utan tacksam över att jag såg land hela tiden, satte jag kurs hemåt och mot Långö.

Ja eeh... Nu kommer vi till den svåra biten. Det som jag verkligen tvekar om att ta med... Men ta det som ett varningens ord från den som aldrig mer kommer att nonchalera vissa trötthetstecken som kan uppstå vid bilkörning efter en tidig morgon, en hel dags fiskande på sjön och hemfärd i en varm bil efteråt.

Kort sagt, det som inte får inträffa, hände. Jag råkade nicka till och vaknade upp i diket, med en overklig känsla av att någonting var fruktansvärt fel; blinkande och pipande varningsblinkers på, rykande krockkuddar, blodet blaskande ner från ansiktet och en stor staketstolpe inkörd genom vindrutan. Nu skall jag inte uppehålla mig så länge vid vad som sedan hände utom att all heder skall ges till han som kom och gav första hjälpen och ringde efter hjälp. Samt hela kedjan av Räddningstjänsten, ambulans- och akutsjukvård. Den där staketstolpen måste ha gett mig ett ordentligt slag i skallen och åstadkommet en skalperingsskada som det heter på fackspråk samt en näsfraktur. Och det var i princip allt. Jag var vid medvetande hela tiden och såg till att jag fick med mig kameran och lite andra viktiga prylar. Sedan kan man alltid diskutera om jag hade tur i oturen eller otur i turen. Visst, hade staketstolpen tagit lite, lite mer åt vänster hade jag inte suttit här och knappat in detta utan befunnit mig ovan där. Eller kanske i mitt fall nedan där, det vet vi inte. Men å andra sidan, hade den tagit lite, lite mer åt höger hade jag varit helt oskadd för säkerhetsbälte, krockkudde och nackstöd hade gjort ett bra jobb och skyddat mig helt och hållet.

Och hade jag idiotiskt nog inte tänkt att nu är det ju bara tre kilometer hem till Gagnekulla så jag klarar säkert den sista biten också, så hade ingenting alls hänt. För visst hade jag känt mig trött och sömnig även tidigare.
Eller om jag vänt i Rödeby redan på morgonen...

Så lyd mitt råd och det är därför jag tar med bilden ovan; att stanna och gå en liten promenad när ni känner er trött och har svårt att hålla ögonen öppna. Eller har man långt kvar, ta en tupplur. Eller se till att ha AC i bilen. För att manglas genom sjukvårdsapparaten är ingen kul upplevelse. Men naturligtvis nödvändig och det skall jag säga, tur att den fungerar som den ska när det verkligen gäller.
Det är ju också kul att ta med en lite ovanlig bild i och för sig, så man inte fastnar i stereotyper. Jag tog den själv när jag letat upp kameran ur den säck med uppklippta, blodiga kläder och annat lösöre jag hade på mig. Jag undrade verkligen om den skulle fungera så nedblodad den var men det gjorde den faktiskt.
Nu lär det väl bli ett par veckors uppehåll med fisket, kan man tänka. Samt att jag bara har ont när jag skrattar. Eller nyser. Jag skall väl tillbaka till sjukhuset för att göra ett så kallat nose-job i nästa vecka.

Precis nu fick jag också tillbaka spöt och väskan med bl. a. fiskestatistiken från polisen: