07-10-27

Lördag

Tungt idag

Ta bara kameran. När jag gick den sista biten mot bilen på tillbakavägen, var den så tung att jag nästan fick stappla dubbelvikt! Jag menar, man tar ju precis inte bara en bild av en hyggligt stor gädda utan man knäpper ju på hela tiden så att åtminstone en blir bra. Och väger då varje bild sina modiga sex kilo och man har dessutom landat två sexkilosgäddor så förstår ni själva. Fick ju dessutom tre trekilosgäddor bland annat. Så tungt var det idag utan överdrift. Kamerasnodden riktigt skar in i nacken på mig! Kände mig nästan som Frodo mot slutet när ringen om hans hals tyngde ner honom mot jorden.
Tyvärr blev ju bilderna av dem bara bra ur dokumentationssynpunkt. Det vill säga väldigt konventionella och slätstrukna.

Men här ett nygammalt motiv. I början, med min första digitalkamera tog jag väldigt många sådana här bilder men med den nya, försvann de helt. Tror det berodde på att med den nya använder jag displayen som sökare och bara håller fram kameran.
Men de här ger intrycket att det är betraktaren själv som håller i spöet, tycker jag.

Vilket märkligt sammanträffande förresten. Förra dagboksbladet avslutade jag med en förhoppning om att jag snart måtte få en stor gädda. Och så fick jag två gången efter. Så där ser man. Här skulle jag rekommendera största vaksamhet och misstänksamhet för det luktar fusk och bedrägeri på något sätt. Alltså om ni eller jag själv hade sett eller hört något liknande hos någon annan. I synnerhet här på Internet där ingenting är vad det synes vara. Fiskare har ju rykte om sig att vara notoriska lögnare och överdrivare om sina fångster, så därför är det tur att min hemsida har ett så grundmurat rykte om sanning och exakthet. Så någon slags efterdatering eller fiffel med datum eller bilder är det absolut inte frågan om. Jag menar, det här är faktiskt en dagbok och hur skulle det se ut om man ljög och hittade på i sina egna minnesanteckningar. Vem skulle jag tro att jag lurade? Nej, min policy är att inte ändra någonting på ett utlagt dagboksblad. Har det uppstått något fel eller missförstånd rättar jag naturligtvis till det i nästa dagboksblad istället. Var inne på Fiskeriverkets hemsida och sökte fler uppgifter om de ondskefulla skarpsillarna men hittade tyvärr ingenting. Däremot såg jag detta om min hobby, kall eller fritidssysselsättning:

"Begreppet fritidsfiske innebär fiske bedrivet för nöje och rekreation där fångsten inte går till försäljning. Cirka 1 miljon svenskar fiskade på fritiden under 2006. Tillsammans drog de upp cirka 18 000 ton fisk".

Räknar jag rätt innebär det att varje sportfiskare drog upp ca 18 kilo fisk det året. Så då får man väl vara nöjd med att den sammanlagda tyngden på mina gäddor idag blev 28,5 kilo. För så vitt Fiskeriverket har räknat med den fisk man släpper tillbaka som uppdragen. I annat fall får man skämmas och inte komma i närheten av den genomsnittlige söndags- och semesterfiskarens genomsnittsfångst.

Det finns alltid ett element av slump med i allt fiske. Som idag upptäckte jag ett nytt ställe. Ett nytt ställe inom ett gammalt, kan man säga. Det rör sig om en ganska stor vik. Den i sin tur är belägen på en väldigt otillgänglig kuststräcka och jag tänker alltid på den med fasa och skräck för att ta sig runt den för att komma till nästa udde är tungt. I betydelsen tröttsamt och framför allt svettigt. Vegetationen är hög och avståndet stort och längst in är det jolmigt och ganska djupt och där går inte att fiska sig runt utan man måste kämpa sig runt en stor omväg inåt land.

Så var i alla fall min uppfattning fram till idag. Det är också därför som jag så sällan kommer till den här andra udden jag nämnde. Att komma dit är en sak men man måste dessutom gå tillbaka samma väg för här fungerar min taktik att gå i motsatt riktning mot där jag parkerat bilen och så fiska mig tillbaka. Nej, det blir bara ännu otillgängligare på andra hållet och från landsidan hittar jag inte. Men så idag, tidigt på morgonen när jag som vanligt ofta går in på SMHIs sida för att få de allra sista rapporterna om vindens styrka och riktning samt vattenståndet, kom jag fram till att; aha, då kör jag dit. Det skulle nämligen bli svaga och högst måttliga sydost- eller ostliga vindar och vattenståndet var i sjunkande. Och det var en förutsättning så här sent på hösten. För då blir det lä i den här viken samt vadbart. Nu, tror jag, börjar gäddorna mer och mer söka sig in i lä. Fast idag blev det lite för mycket lä för det var hemskt så svag vinden blev. De första morgontimmarna tillbringade jag vid vikens första udde där jag väl aldrig förut gått bom. Men redan där hade varit tvungen att stanna till för att svalna av för även dit är det ganska långt att gå. Fortsatte runt den udden, in i mer lä. Nu kom jag till det första målet, kan man säga. En mycket bra sträcka just nu, skulle det vara enligt mina beräkningar. Både med hänsyn till det aktuella vädret och årstiden. Men vadade mig igenom hela den sträckan utan ett napp. Inte förrän den nästan tagit slut och det ofiskbara området tog vid, fick jag den första gäddan. En fin trekilos som är med på första bilden. Kul, tänkte jag, men vad skall jag göra nu?

För nu var det som om en fälla slagit igen om mig, om vi skall vara lite överdramatiska. För inte nog med att det var lä, det höll även på att bli soligt. Och där jag nu befann mig kunde jag varken ta mig fram eller tillbaka utan att riskera drabbats av det hemska ödet att bli kokt till döds i min egen svett inuti vadarna.

Det spelar ingen roll att är sista helgen i oktober; är det vindstilla och soligt och man skall kämpa sig igenom hög vass och annan växtlighet och själva marken är ojämn och stenig en lång sträcka, blir det svettigt.
Det var därför jag tänkte att; äsch, jag vadar väl ut igen och försöker hålla mig så länge som möjligt i vattnet.  Gjorde så ytterst försiktigt och verkligen kände efter med vadarstaven när det skulle bli både djupt och sankt. Men upptäckte till min förvåning att det gick bra att vada där. Och plötsligt en hög svallvåg över flugan, hårt hugg och några häftiga, ljudliga plums!
Stor fisk minsann!
Hade ett drygt göra med mitt klass-femspö att få in den. Tjurig som attan var den och ville absolut inte ställa upp på någon bra bild ute i vattnet. Vägrade totalt att hoppa. Och där jag trampat runt, blev vattnet grumligt för lite jolmigt var det. Tog därför upp den på land och tog några snabba bilder på den. Och vägde den till och med för misstänkt tung verkade den när jag lyfte upp den. 6,5 kg är nog årsbästa för mig. Ja, en snabb koll i tabellen säger att jag fick en lika stor i våras. Vilket i sin tur säger att det varit ett uselt år för mig vad gäller stora gäddor. Men året är å andra sidan inte riktigt slut än.

Nå, vadade väl ut igen och bara en liten bit bort upprepades i princip exakt samma händelseförlopp. Fast den här var lite medgörligare, lite längre och smalare än den första. Detta var nästan för bra för att vara sant, tänkte jag. Både två stora gäddor och att jag upptäckte att här gick det ju bra att vada! Vadade ivrigt ut igen och ytterligare en bit bort. Och visst är det typiskt att man aldrig blir nöjd. För inte tänkte man att nu är det bra; nu räcker det. Ånej, utan man vill bara ha mer och större. Ge mig en tiokilos nu! Kom igen, vetja! Istället plockade jag den ena mindre gäddan efter den andra ett tag. Och vid det här laget hade jag fiskat mig i alla fall halvvägs över till den andra sidan viken. Men så tog det stopp i jolmighet och sank botten och jag fick gå iland.

Även idag var det en ryggsäcksdag och nu plockade jag av mig en tröja och även hatten. Men nu var sträckan kort och så hade jag kommit över på vindsidan av viken och bara det gjorde att jag inte svettades så mycket. Dessutom gick solen i moln. Och nästa vik brukade alltid vara bättre än den första!
Fast innan jag började fiska igen tog jag min lunchpaus och vilade mig litet. Och tänkte helt riktigt att hur det än går här så är dagen räddad flera gånger om. Ens om jag inte får ett enda napp. Vilket jag heller inte fick. Konstigt nog.
Efter ett par timmars fiskande där skulle jag gå tillbaka den långa omvägen runt viken. Det var så att jag bävade. Tung vandring!
Men nu hade jag åtminstone lite vind i ansiktet och så tog jag det lugnt och pausade då och då. Och kunde vada tillbaka den sista biten.
Flera gånger tänkte jag hur jag kunde få för mig att det inte gick att vada (och därmed fiska) på det området där jag fick de bägge stora gäddorna. Förmodligen hade det väl varit högvatten den gången jag testade första gången. Säkert för en 15, 20 år sedan och så har den uppfattningen levt kvar.
Men det gick inte att undvika att drypa av svett när jag äntligen kom fram till det sista stället. Ett hyggligt ställe jag sparat på morgonen just för att jag visste att man förmodligen var i behov av att coola ner sig lite. En badvik, kan man säga. Men jag skulle bli tvungen att både vada och kasta mot vinden. Det var därför jag bytte fluga till en liten One Size.. Fick mig några fina gäddor där och så här i efterhand kan jag ångra att jag inte fiskade av stället mer ordentligt. För jag slarvade över det onödigt snabbt. Blev lite jäktad och ville väl hem, antar jag. Och som sagt, kameran kändes jättetung med alla sina gäddbilder.