07-11-19

Måndag

Grymt sjukt idag

Äntligen hade det kommit lite grymt höstväder. Sjukt bra, tyckte jag. Så gott som bara jag.
-Dimman ligger som en våt filt över allting och det är sjukt hopplöst, hörde jag flera som tyckte nu när jag jobbade i helgen.
-Ååh, kunde vi inte fått ha kvar kylan och solen, klagade andra på.

Även på TV kunde jag höra meteorologen lite urskuldande  beklaga det tråkiga väder han presenterade.
Jag har sagt det tidigare men kan göra det igen; det borde vara förbjudet för väderspåmännen att lägga in egna värderingar när de presenterar sitt väder! Det är likadant om de som presenterar de andra nyheterna kommer med egna tyckanden om politiska händelser, olyckor eller annat.
Jo men, nu får du väl lugna dig ändå, kanske någon tycker, trots allt är det de allra flesta som tycker att sol = fint väder och mulet och disigt = dåligt väder.
Jaha, svarar jag då, men samma meteorologer brukar i andra sammanhang när det handlar om kommande klimatkatastrofer lägga pannan i djupa veck och allvarligt varna för den kommande förödande värmen. Vi får väl se om femtio år om sol fortfarande räknas som fint väder!     
Förresten är jag långt ifrån ensam som gillar när det är milt, mulet och gärna lite dis så här på senhösten. Nej, alla gäddorna gör det också. Med andra ord var förutsättningarna inför dagens fiske sjukt goda, tyckte jag på morgonen när jag lämnade Gagnekulla.

Nu gällde det bara för mig att hitta dem. Det visade sig bli ett problem. Finns de kvar på utsidan mot havet eller har de samlat sig på insidan mot land? kan frågan uttryckas. Eftersom det rått nordliga vindar i närmare 14 dagar har ju utsidan blivit läsida så svaret var egentligen inte självklart. Jag kunde alltså inte sitta här hemma i godan ro och tänka ut svaret utan måste gå dit och testa.   
En annan fördel med det milda vädret är att man kan börja fiska redan när man har ledljus med en viss rätt att hoppas på hugg. Därför satte jag på mig vadarbrallorna och plockade ihop flugspöet i mörker och vandrade iväg ut mot det öppna havet i det första svaga gryningsljuset för att inte gå miste om dyrbara fiskeminuter när dagarna är så korta. Hade valt en kuststräcka där jag kunde kasta snett med vinden och där det för några veckor sedan hade varit alldeles utmärkt. Men efter några timmars fiske och en lång sträcka senare kunde jag bara konstatera att här fanns i alla fall inga gäddor. Fyra timmars fiske och inte ett napp; sjukt dåligt! 
Då hade jag ändå den sista timmen mer och mer dragit mig in i lä och på insidan.             

Hade kommit fram till en vik där det fanns en liten vass där jag så gott som alltid brukade få en tvåkilosgädda. Stod väl där och kastade och mycket riktigt kände jag ett litet ryck och såg några vaga vågrörelser i närheten av flugan. -Typiskt smågäddor att inte orka greppa om hela flugan, tänkte jag. De kan vara sjukt tafatta... Ett tag funderade jag faktiskt att inte bry mig om den för de är bara besvärliga att ta loss men eftersom jag inte fått ett enda hugg, la jag ändå nästa kast dit. Nu siktade den bättre för den högg igen. -Oj, vilken snärt i hugget den hade, tänkte jag. Samt "Oj, den väger nog lite mer än två kilo, trots allt. Efter ytterligare en liten stund tänkte jag att, oj, den väger nog en tre, fyra kilo med lite tur, kul! Och när jag såg den på nära håll: -Den är ju sjukt stor. Hur grym som helst!

Sex och ett halvt kilo vägde den och här ovan ligger den och ser missnöjd ut. Efter ett par snabba bilder puttade jag raskt tillbaka den till vattnet och den simmade förnärmad iväg. Sjukt roligt var det och jag kände mig grymt nöjd. Dagen räddad och allt. Fast i ärlighetens namn var den ganska medgörlig. Vet inte om det var kylan som gjorde det men en del gäddor är lugnare än andra. Och inte ville den hoppa heller. Skulle tro att det blir färre och färre som gör det framöver. Den var ju ganska bred över buken också och det gör väl sitt till. 

Klockan var halv tolv och eftersom jag ändå gått upp på land, passade jag på att ta min lunchpaus.

En mycket läcker bild blev det, tycker jag. Som ett stilleben av en gammal mästare. Still leben, vilket är en tysk konstterm för att det lever trots att det bara är föremål på bilden. Grymt färggrant mot den grå stenen och det grå vädret. Godsaker för både människor och gäddor. I påsen som skymtar är det fullt med olika slags nötter och russin. Så gott och nyttigt! Just det, man har ju ändrat livsstil lite grann. Av flera orsaker. Man blir äldre och vill bli ännu äldre. Man ser ju hela tiden hur det kommer in allt yngre personer med det tillstånd som kallas det metabola syndromet. Det vill säga diabetes typ II, hjärt- och kärlsjukdomar, proppar och stroke. Självförvållade sjukdomar genom felaktig kost och livsstil. Och en sak jag ville undvika att få när man är ute och vadar ensam hela dagarna, är just en propp av vilket som helst slag. För några år sedan började jag bli intresserad av evolutionen och tillhörande ämnen och läste några böcker i ämnet. Då kom jag i kontakt med en viss Göran Burenhult. Och det var han som så att säga gav mig en hållbar teoretisk bakgrund till att ändra mina matvanor. Det är alltså ingen flygvärdinnediet eller mystisk, flumideologi utan väldigt övertygande och vederhäftig argumentering som ligger bakom hans råd. Så lite vill jag sprida hans evangelium för ett gott budskap är det, genom att nämna hans namn här och inte det minsta svårt att leva efter är det. Det är det som kallas paleolitisk kost eller stenåldersmat.

OK då, lite kan man ju sakna en god köpepizza. Särskilt då min favorit; Trensfetto Colestoroso...

Därefter följde ett par sjukt trevliga timmar då jag vadade omkring i en precis lagom djup (eller grund) vik där det fanns ganska gott om gäddor. Men som syns på bilden ovan var det totalt lä och därför var det flera som bara följde efter. Men det bjöd jag på, det gjorde inte så mycket. Fick ändå ett par fina trekilosgäddor som fick spöet att stöta och slå, knycka och darra. Dessutom fick jag en med gälbågen avsliten. Igen. Jag menar att det var inte så länge sedan jag fick en. Inte att det samma gädda. Men vad beror det på? Är det en sjukdom?
Vi har ju tandlossning och foglossning och vägarna har ju tjällossning.så varför kan gäddorna inte ha gällossning? 

Det mesta är ju sjukt nu för tiden. Sjukt sjukt. Inte minst språket. Som ju denna text är bevis på. Som Olle Carle, signaturen Cello skrev redan på femtiotalet (omarbetat och travesterat av mig):
Som pappa förmanar han en av sina gossar:
-Det finns två ord som jag inte vill att ni skall använda för de är hemska och vulgära!
-Jaså, vilka då?
-Det ena är "grymt" och det andra är "sjukt"!
-Jaha, men säg vilka orden är då!?

I original var det ena ordet "läbbigt" men det andra minns jag inte. Det var alltså inte bättre förr det här med vissa ord som blir populära och används i övermått, överallt och i alla sammanhäng bara för att man vill verka typ häftig. Det var en sjukt grym, klockren beskrivning av de flesta, högst tillfälligt moderna, modeorden, om jag får säga det själv!
Nackdelen med det är inte bara att det blir väldigt fort tröttsamt utan texten där det förekommer blir snabbt föråldrad. Det är viktigt att tänka på när man skriver här på nätet för det man en gång lagt ut här, verkar leva kvar i evighet.
Ett förhållande som alla de som brukar komma med inlägg i alla dessa chattar och fora borde tänka på att det de i unga år, i oförstånd och kanske i hastigt mod lägger ut, ligger kvar år efter år och riskerar en gång komma tillbaka och smälla till vederbörande i ansiktet. Visserligen är det under signatur men jag kan tänka mig att många ändå vet vilka som döljer sig bakom dem. Än värre är det förstås för de som skriver under eget namn. Det är till exempel därför jag själv undviker att läsa mina egna alster så fort jag lagt ut dem... Samt att det ofta kan vara till fördel med dåligt minne.