07-11-22

Torsdag

Två flugor, en smäll och arton gäddor

Alltså, det spelar tydligen ingen roll hur vilt man skämtar och överdriver om någonting; det kan ändå bli sanning! Jag skojade härförleden om växthuseffekten och våra egna utsläpp. Det är väl ett halvår sedan eller kanske mer, minnet blir sämre och sämre. I alla fall räknade jag ut hur mycket koldioxid vi själva andades ut och skojade om hur vi skulle få släpa med oss en ryggsäck med en reningsanläggning på och att motion och all aktivitet som ökade koldioxidutsläppen skulle förbjudas.
Och nu är vi där!
Det är sant!
Ja, åtminstone så sant man kan hoppas finna på den här webadressen. Men på väg mot fiskeplatsen på morgonen lyssnade jag på P! och ett inslag på deras vetenskapsnytt. Och i England förbereds ett förslag på personliga utsläppsrätter. Du får, säg tvåtusen krediter som är värda var sitt antal kilo koldioxid och så får du hushålla med det. Cyklar du till jobbet, inte flyger till Kanarieöarna och värmer ditt hus miljövänligt får du krediter över som jag antar du kan sälja till storförbrukaren. År 2013 skulle förslaget från den här utredningsgruppen lämnas över till politikerna. Det måste vara ett drömläge för kontrollfreaks. Och egentligen ganska logiskt att det först kommer i England. Dels var Orwell engelsman och visste vad som var på väg och det är väl i England som det finns mest övervakningskameror i hela världen.
Så får vi se hur länge det dröjer innan det kommer till oss.
Trots spaltkilometer i tidningarna, långa inslag på TV och i radio, så gott som varje dag om nya hotande rapporter och hur allvarligt läget är och om snart stundande katastrof, jordens undergång och liknande så är det två saker som slår mig. Det första är att utsläppen trots det,  ökar och ökar och det andra är att våra egna, personliga utsläpp inte nämns med ett ord. Däremot är det inne och aktuellt just nu att skälla på boskapen och deras rapande och fisande metanutsläpp. Men att själva andningen hos alla djur genererar ganska mycket koldioxid har jag varken sett eller hört någonstans. I samband med det kan jag nämna ett faktum det kan vara bra att känna till och som man kan stila med om man har bara den minsta besserwissermentalitet. Nästa gång ni har suttit många i ett rum och det börjar kännas kvavt, varmt och instängd och någon säger något i stil med att nu har syret tagit slut; nu måste vi vädra! Rätta vederbörande då med att det inte är syret som är slut utan att koncentrationen koldioxid börjar bli väl hög och det är därför vi blir trötta. Vi, det vill säga våra kroppar är inte utrustade med några syrereceptorer nämligen utan just med koldioxidavkännare. Det är alltså inte syre vi vill andas in när vi upplever en kvävningssituation utan vi vill egentligen göra oss av med överskottet koldioxid. Så är det.
Glöm nu inte att dubbelkolla dessa fakta!

På tal om att glömma så upptäckte jag till min förvåning övergående till förtvivlan när jag kommit fram till fiskeplatsen, parkerat, tagit på mig vadarna, satt ihop spöet och skulle ta på mig fiskevästen att den inte fanns där. Lika lönlöst som frenetiskt letade jag igenom bagen där jag har för brukar pula ner den dagen innan fiskedagen. Likt en smäll med en våt trasa i ansiktet slog det mig att jag stod där utan allt det nödvändiga som behövs för att kunna fiska! Fanken också, skall jag nu behöva köra hem igen!? Möjligtvis använde jag i själva verket ännu grövre språk...
Men...? Men hur hade det kunnat gå till!?

Jag har det för vana att packa fiskeväskan med allt som behövs för fisket dagen innan i lugn och ro just för att inte glömma någon viktig detalj. Men av någon anledning hade jag inte gjort det igår. Varför...?
Jo, nu kom jag ihåg det.
Jag gör det imorgon när jag reparerat de två flugor jag använde sist! Så tänkte jag.
Och det hade jag gjort. Kollat dem, satt på nya SAVAGE Softflex Wire-tafsar på dem och lackat. Samt lagt dem i en red-line plastpåse och slängt ner den i den färdigpackade bagen. Istället för att lägga påsen i fiskevästen och packa ner själva fiskevästen i bagen. Så två flugor hade jag åtminstone. Men hjälp, vad har jag mer! Kan jag överhuvud taget fiska idag? Köra hem igen och hämta fiskevästen var inte att tänka på, förstod jag. Det skulle ta alldeles för lång tid och med tanke på ovanstående släppa ut alldeles för mycket koldioxid helt i onödan. (OK, jag erkänner. Det sista skulle jag inte ha brytt mig om det minsta.)

Vad måste man obönhörligen ha mer ha för att kunna fiska!?
Vad tror ni?
Jo, en tång. Eller peang. En kroklossare helt enkelt. Det bara måste man ha när man fiskar gädda. Både för gäddornas och sina fingrars skull.
Och minsann om jag inte hade det!
Det är nämligen samma bag som jag använder när jag skall ut i båten och där vet jag att det ligger kvar en gammal peang av största storleken. Därnäst kommer kanske extra tafsmaterial. Men om man är försiktig och inte gör så många vindknutar eller ställer till trassel så kan det klara sig. Men bara två flugor...?
Till hur många gäddor räcker en fluga?
Svaret är att det växlar enormt. Samt hur långt man vågar låta det gå. Ett tag funderade jag på att köra till ett väldigt dåligt ställe där man inte kunde räkna med att få så mycket fisk. Just för att kunna vara ute hela dagen.
Men så tänkte jag; skit i det! Fiska på så länge det håller! Ha kul! Så länge det varar.
Med tanke på rubriken varade det också ganska länge. Bilden ovan är på den första flugan jag knöt på nylontafsen och efter de första fjorton gäddorna. En riktig, vältuggad hjältefluga.  Då vågade jag inte ha den kvar längre för vilken gädda som helst nu, riskerade att dra loss wiretafsen från kroken eftersom bindtråden befann sig i upplösningstillstånd.
Och själva fisket då?

Tja, det är väl svårt att klaga på. Däremot lämnar bildmaterialet en del övrigt att önska. Av alla gäddor och alla bilder på dem blev ovanstående på den sista och största gäddan den bästa för att inte säga enda som går att visa. Inte en enda ville hoppa. De bara drev orörliga framför mig stela som pinnar och vägrade röra en fena. Visst, det är kallt i vattnet nu och de allra flesta var väldigt runda om buken så en viss förståelse för deras inställning måste man ha.
I vanliga fall hade jag tröttnat på dem också och kört till något annat ställe med lite större utmaning men med bara en fluga kvar, ville jag inte det. Likaså tänkte jag att med så många mindre och mellanstora gäddor samlade och huggvilliga så borde chansen på en riktigt stor vara god. Jag hade väl någon mer i femkilosklassen på och såg spåren av någon annan men ingen riktig bjässe.
Men lita på att jag mot slutet slet undan flugan när jag såg mindre gäddor närma sig!

Området jag höll till i kan sägas utgöras av två ganska stora vikar där jag förflyttade mig över ett ganska stort område. Gäddorna fanns koncentrerade på två ställen och däremellan var det ganska tomt. Helt tomt på folk och bilar var det också så visst var det en underbar dag. Även om jag i början kände mig väldigt orolig och rädd att jag skulle behöva avsluta fisket långt i förväg på grund av att flugorna tog slut eller jag skulle behöva någon annan livsviktig pryl som jag förvarar i fiskevästen. Likaså fick jag verkligen koncentrera mig på att inte släppa taget om peangen som jag brukade göra med den som sitter fäst i västen med en pin-on-reel. Och den kom väldigt flitigt till användning...

Vädret har ju nu varit helt perfekt de sista dagarna och det var så skönt att slippa vara inne på SMHI innan flera gånger om dagen för att oroligt kolla på vattenståndet och vindriktningar för om det överhuvud taget var möjligt att fiska. Nej, milt, disigt och vindar på syd har det varit nu några dagar och det enda som fattats har varit lite duggregn men det kanske kommer. Hoppas det fortsätter så här fram till jul åtminstone. Ja, gärna januari, februari och mars också!

Ett annat av mina mål uppfyllde jag också idag. Nämligen att jag har som ambition att komma upp i genomsnittssportfiskarens normalfångst på 18 kilo fisk. Det är inte alla gånger jag lyckas med men idag gick det med lite råge till och med. Kul.