07-12-02

Söndag

En rolig halvtimme

Men innan dess, först några ord om i fredags då jag också var ute. Dåligt fiske hade jag och när det inträffar är det ju viktigt att ha någon eller något att skylla på. Oftast brukar det bli vädret men nu kan jag ge skulden åt Internet. Eller rättare sagt avsaknaden av det samma. Då och även nu när jag skriver detta (på söndagskvällen) kommer jag inte åt webben. Vet inte vad det är för fel. Typiskt nog inträffade det lagom till helgen och supporten är stängd då. Ändå var jag inne i stan med modemet på fredagskvällen och de kunde bara konstatera att det fungerade. Där. Så om den här rapporten dröjer, så är det därför. Än vet jag ju inte hur det går.
I alla fall så trodde jag att vattnet skulle vara betydligt lägre än det i själva verket var. Så vad jag menar är att jag inte skulle ha kört dit jag gjorde för där bör det vara lågvatten. Jag har blivit otäckt beroende av färska väderrapporter från SMHI, helt enkelt. Likaså på ställe två i fredags, kom jag lite fel. Där borde det ha varit mera sydlig riktning på vinden och inte rak västlig som det visade sig vara. Visst, jag fick ett par gäddor men de satt långt inne och inga bra bilder lyckades jag ta. Så trots goda yttre förutsättningar tog flytet slut där, kan man säga.

Men så över till idag. Första advent, lär det vara och jag kan tänka mig att folk klagar över vädret för både i går lördag, och idag söndag har det regnat ganska så mycket. Dels ville jag lite revansch från i fredags, det vill säga lite mer fisk och dels håller regnet folk borta från stränderna och dels gillar jag att vara ute när det regnar och är mildväder så här på senhösten. Därför körde jag ut även idag. Samt att dels eller framför allt, är det så kul och skönt och underbart på alla sätt och vis att vara ute en dag vid kusten med vadare, vadarstav och flugspö. Känslan alltså!
Så här såg det ut:

Det hade inte bara regnat som i går utan även blåst väldigt hårt. Kuling och storm, hade de talat om på TV. Sydlig eller till och med sydostlig vindriktning. Förresten kan jag passa på att tala om att jag var ute med båten då, så nog vet jag vad jag talar om. Då gjorde jag nämligen slag i saken och åtgärdade det dåliga samvetet att inte ha skött om det nyttiga flytetyget förrän nu. Körde in till stan i fullt ösregn, gick ut på bryggan iförd full regnmundering och rodde iland den, drog upp den så långt jag orkade och lossade motorn och bar iland den. Dock inte utan att lyckas fylla åtminstone ena stöveln med vatten. Det hör till både om hösten och om våren. Motorn är så %##!! tung nämligen. Och eftersom aktern befann sig i vattnet måste jag stå med åtminstone ena foten i vattnet för att orka lyfta av motorn från akterspegeln. Eller också är det jag som är svag. I alla fall kändes det skönt att åtminstone ha gjort det.

Så nog visste jag att det blåst hårt alltid på lördagen. Då är det ett särskilt ställe som jag alltid får i tankarna. Ett ställe där det blir lä och just vid regn vet jag att jag lagt upp en hel del gäddor över fem kilo på en särskild, gräsbevuxen strandplätt och tagit en del bra bilder på dem genom åren. Det är bakom en liten udde där det bildas ett särskilt lockande bakvatten förmodligen, för det kan inte vara en slump att det gärna samlas stora gäddor där. Nu kan det låta som det är väldigt vanligt och handlar om... om... ja, tjugo, tretti stycken men så är det naturligtvis inte. Så vanligt är det inte att jag landar gäddor över fem kilo men tillräckligt ofta genom åren för att veta att här kan det vara särskilt bra. Och exakt vid dessa förhållandena.
Men tyvärr inte idag. Det är en bit att gå eller som idag, att fiska mig dit. Ja, jag ville inte komma dit alltför tidigt på morgonen heller så därför dröjde jag lite på sämre områden. Transportsträckor liksom, som man scannar av lite slarvigt. Men där jag ändå borde ha fått några mindre gäddor för vädret var så läckert. Men tomt överallt.

OK, med bilder och statistiktabell går det inte att textmässigt bygga upp spänningen för att i slutet komma med häpnadsväckande överraskningar men låt mig i alla fall göra ett försök.

Man kan säga att fiaskot grinade mig i ansiktet där jag även idag verkade ha satsat på helt fel ställe. Ända från gryningen hade jag noga fiskat av de bästa ställena utan ens fått en enda känning. Inte ett säkert hugg eller nafsning och nu var det middagstid. Och dagarna är väääldigt korta nu. Visst, det var tillbaka till bilen som gällde nu och med lite brådska skulle jag hinna med ett ställe till. Men här är det ganska långa sträckor att vandra så lita på att jag blev ordentligt varm innan jag var framme. Väldigt nära och till och med lite över, svettgränsen. Och, upptäckte jag, klockan var inte så där jättemycket än och lite tidigt för lunch var det. Så är det ju, att får man inget hugg fiskar man av ett område betydligt snabbare. För att spara tid brukar jag äta min mycket nyttiga lunch i bilen under förflyttning nämligen. Gör inte alla det? Nu hör det till saken att det i närheten av parkeringen finns det en liten grund sandvik där det ligger några båtbryggor och där jag ibland har fått någon smågädda. Kanske man skulle offra en halvtimme på att gå ner dit och svalka av sig...?Rubriken En rolig halvtimme syftar alltså på den halvtimmen.

Och allt är sant. Naturligtvis.
Så jag gick vidare en bit och ner till vattnet för att vada ut. Då kom det till min förvåning fram två personer och en hund ur skogen. Jag hade trott att jag var ensam på hela kuststräckan nämligen för det regnade som sagt. Men de här verkade inte vara vanliga hundpromenerare utan hade regnkläder och ryggsäck. De gav ett mer professionellt intryck på något sätt. Inte de vanliga grälla färgerna som brukar utmärka vanligt folk som är ute och går om söndagarna.
Militärer? 
En kom fram för att prata lite. Med tanke på flugspöet antar jag, undrade han om det var öring jag var ute efter. Nejdå, svarade jag, de är inte lovliga nu. Och det kände han till också.  Det är gädda, men inte ett napp har jag fått. Och så några ord om att det brukade finnas lite här, just vid den här vinden men att det kan man inte veta i förväg. Så gick de vidare och jag började vada ut.

Klibbig av svett kändes det skönt att bara stå där och kasta lite lätt. Och minsann ett hugg! En gädda hade gått upp och slagit till flugan kände jag. Och såg på virveln att det rörde sig om en ordinär gädda i tvåkilosklassen. Kul, tänkte jag i alla fall, äntligen ett livstecken, och kollade flugan. Jaha, tafsen krullad men vingen hade inte snott sig. Så då gjorde jag som jag brukade; riktade nästa kast åt ett helt annat håll för att låta den aktuella gäddan lugna ner sig lite. Och hade väl knappt börjat ta in flugan förrän jag fick ett väldigt hårt hugg. Hjälp, det måste vara öring, tänkte jag. För så här uppför sig ingen gädda, nu i december i alla fall. För den stack iväg så snabbt, hårt och långt att här måste det bara röra sig om blank fisk!
Men... Nog är det gäddfärger jag ser... Men den fortsatte att stöta och rusa så jag antog att jag hade fel. Men ännu senare, när den till sist tröttnade, upptäckte jag ju att det var en gädda. Men en väldigt kraftig och stark sådan och på fem kilo, uppskattade jag vikten till. Och med tanke på de klena resultaten de sista gångerna gjorde jag mig besväret att lotsa iland den och ta ett par kort på den. Bilder som tyvärr inte gjorde den rättvisa. Varför ser gäddor som i vattnet verkar stora och breda över ryggen så mesiga och små ut när man tar upp dem på land?
Men fem kilo vägde den, det kände jag när jag lyfte upp den.

Puttade tillbaka gäddan, vadade ut igen och kollade flugan när jag sköljt av den. Jaha, tafsen ännu mer krullad nu och coatingen avskavd. Men till den där lilla gäddan duger den till naturligtvis. En gädda till skulle sitta fint, även om den var liten, tänkte jag girigt.

Vadade försiktigt ut igen och gjorde en liten omväg. Långgrund sandbotten som sagt, men det sluttade ner mot lite mörkare botten här och under tiden jag kom närmare gäddan, riktade jag kast utåt. Och när jag var på samma plats där jag fått femkilosgäddan hände något mycket märkligt. Här var det komplett lä så det syntes tydligt. Ett sällan skådat fenomen. För precis bakom fluglinan; ja, alldeles vid skarven mellan själva fluglinan och nylontafsen, reste sig en ripplande, skvättande liten mikrotsunami. Jag kunde inte tolka det annat än att en fisk följde efter tafsknuten. Vilken fisk kunde vara så dum? I alla fall slet jag upp linan till ett nytt kast och riktade även det utåt och i gengäld erhöll jag ytterligare ett rejält hugg. Och denna gång inte bara trodde jag, utan visste att det härrörde från blank fisk. En stor sådan! Och nu kommer vi till den stora frågan; är det havsöring? Den är som sagt inte lovlig och hade den varit en öring hade jag naturligtvis släppt tillbaka den. OBS, inte det minsta ironiskt sagt för det har hänt några gånger tidigare. Förresten just i december. Men jag misstänkte starkt, och det visade sig riktigt, att det var en regnbåge. Det finns visst något som kallas det Rosa Bandet men det borde vara förbehållet regnbågen. För det syntes tydligt när den väl kom nära. Även dess uppförande tydde på förrymd regnbåge. Tyvärr var det inte en som växt upp i havet. Eller i frihet, menar jag. För de är  i särklass. Det hade varit en upplevelse på mitt klass femspö! Vilken känsla! Nu blev det mest plumsanden, rullningar i ytan och korta ruscher.

När jag såg inåt land upptäckte jag att jag hade åskådare. De två killarna som jag pratade med tidigare var det som stod där och kollade på mina försök att få bilder på den i vattnet. Jag antar att det såg konstigt ut. Inte lyckades det heller. Regnbåge är matfisk och jag tog det säkra före det osäkra och bogserade in även den här till stranden för att göra en säker landning av den.
Det lyckades och med lite möda hade jag ihjäl den. Tog naturligtvis bilder på den men inte heller de här blev så bra som jag hoppades. Kameran verkade inte klara av kontrasterna mellan den blanka fisken och den mörkare omgivningen. Annars brukar bilderna bli bättre när det är mulet och regnigt än vid solsken. Ändå att jag både brukar gå runt fisken och ta bilder från olika vinklar och håll samt ändra på kamerans motivväljare. Naturligtvis med baktanken att kunna välja ut det foto där fisken ser störst ut.
Man kan se samma fluga på bägge bilderna förresten.

Jag trodde att de skulle gå ner till stranden för att närmare kolla upp vad det var jag fått för fisk men det gjorde de inte.

Nå, när jag var klar med regnbågen, vadade ut en tredje gång. Nu var målet den första gäddan som orsakat hela händelsekedjan och mycket riktigt fick jag den också. Samt en hygglig bild på den. Så gick det till, den här roliga halvtimmen som i själva verket var 35 minuter. Den här gången har jag varit extra noggrann med tidsangivelserna i statistiktabellen nämligen och plockade dem ur kameran här hemma. Underbart är kort, heter det och visst är det kul med bra bilder. Och precis som jag hävdar i ingressen till hemsidan, är det mest gäddorna som hoppar i min lilla värld av fiske. Regnbågen gjorde inte ett enda godkänt hopp. Jag vägde förresten regnbågen och 4,5 kg nyttigt omega-3rikt fiskkött är inte fy skam. Även om en hel del gick bort vid rensningen. Jag tar den här regnbågen som en synnerligen turlig, engångs bonusfisk för de glada dagarna för fem, sex år sedan borta på Gö tror jag aldrig kommer tillbaka mer. Även om den här naturligtvis härstammar från den odlingen borta i Ronnebyfjärden. Jag läser om den i tidningen då och då och dess problem med utsläppsrättigheter och problem med Länsstyrelsens naturenhet. Nyligen har den bytt ägare, tror jag och nya skrivelser är i gång. Så där ser man hur nära framgången och fiaskot ändå ligger. Eller slumpens inverkan på fisket. Om man nu inte visste det förut alltså. Jaa... Det var väl allt...  Vid korrekturläsningen lade jag märke till hur ofta jag nämnde hur jag kände mig inför det eller detta. Massvis om känslor och så säger de att vi män så sällan pratar om känslor! Jag menar hur ofta har jag till exempel inte beskrivet känslan man får när det hugger en femkilos på ett klassfemspö, va!?

Suck, nu gäller det bara att jag får ordning på min internetuppkoppling så att jag kan lägga ut det här dagboksbladet.