07-12-29

Lördag

Nästan sommarfiske

Idag blev det årets sista fisketur och en mycket trevlig sådan. Åtminstone den första halvan av dagen. Den hade det mesta av det som gör livet glatt som gäddflugfiskare. Möjligtvis förutom en gädda över fem kilo. Men ta bara vädret! Nästan otroligt så skönt det blev. Och så tillfredställelsen att konstatera att ens uträkningar om var man skulle hitta gäddorna just idag stämde in till punkt och pricka. OK, det kanske inte var så märkvärdigt att lista ut det när det nu blåst friska sydvästliga vindar ända från julafton att det samlats sig ett gäng just här. Dessutom var det säsongspremiär här och jag hade sparat det här stället just för ett sådant tillfälle. Inget jättefantastiskt ställe alls men utmärkt just när det blåser från sydväst och således är lågvatten.

Det ligger mellan bryggor, hus och sommarstugor som kan anas på fotot ovan. Ja, bildmaterialet för idag blev inte så lyckat men sommarkänslan fick jag väl med hyggligt ändå.
Vid lågvatten kan man bekvämt vada på sandbotten nästan hela sträckan och kasta snett inåt mot mer steniga och tångbevuxna områden. Och storleken på gäddorna brukar alltid ligga mellan två och fem kilo. Betydligt fler tvåkilos än femkilos dock. Och så brukar jag alltid börja här också på min runda innan folk vaknar och kommer sig för att gå ut. Det är lugnast så. Samtidigt tycker jag att de kanske inte bör veta att det går alldeles utmärkt att ta gäddor här från de många olika bryggorna om nu någon skulle få för sig den idén. Att ge sig till att spinnfiska mitt i vintern alltså.
Gäddorna var väldigt pigga också idag. Det gör sitt till för att göra fiskedagen trevlig. Även om jag inte fick upp någon stor hade jag kontakten. Det var lä här, nämnde jag. Men vid kuling blir det ändå hårda kast- och virvelvindar som gör det lite besvärligt att kasta. Så ganska snart hade jag en hel del vindknutar på den 0,30 grova nylonspetsen. Det gör inte så mycket resonerar jag, för med så pass grov tafs till så pass lätt och mjukt spö, brukar det inte bli så häftiga ryck om en gädda attackerar lite extra våldsamt. Men så upptäckte jag att en knut bildats precis vid betesknuten vid wiretafsen. Inte bra, så kan vi inte ha det för det försvagar förbindelselänken mellan mig och även en mindre gädda på tok för mycket! Så den bytte jag och övervägde om jag ändå inte skulle byta ut hela tafsspetsen när jag ändå var på gång, för där var nog en tre, fyra vanliga vindknutar.
Äh, det kan vänta, tyckte jag då, här finns mest tvåkilosgäddor ändå och jag kan nog avvakta med det tills jag byter fluga. Och förresten bildas det nya vindknutor ideligen, ideligen.
Knappt hade jag tänkt tanken och åter börjat kasta förrän jag fick ett våldsamt hugg  som mycket riktigt knäckte tafsen i en vindknut.
Ännu mer spänningsmoment upplevde jag på nästa ställe. Det ligger i närheten men för att nå dit måste jag promenera ett bra stycke. Det kan beskrivas som en vinkel mellan fastlandet och en udde och där det är absolut lä vid sydvästlig vind och så är det vass vid fastlandet och vid lågvatten lätt att vada där. Stället är bara litet men jag vet att det alltid finns gädda där. Alltid betyder förstås inte att man kan komma dit dag efter dag och få fisk varje gång. Nej, jag ransonerar mina ställen sorgfälligt annars vore man dum.
Nå, där upplevde jag det spänningsmomentet att de fanns där, följde efter men högg inte. Jag tror det rörde sig om en tre, fyra olika gäddor där den största nog var i fyrakilosklassen av virveln att döma. Precis som vid sådant där "äkta" flugfiske efter prickig fisk i tvåhekosklassen och de är kinkiga, undrade jag om jag använde rätt fluga. Jag bytte till och med till en mindre men inte ens det hjälpte. Men kul var det.
Men sedan gick solen i moln och det började regna. Och inte fick jag ens ett hugg på det sista stället.
Så visst kan väl dagens fisketur vara som en metafor för själva livet.
Sådant blir extra tydligt just vid årsskiftena, tycker jag.
Skall man fortsätta, undrar man. Vad gäller för fiske så brukar jag alltid fundera över om jag skall fortsätta med det här fiskedagboksskrivandet. Hittills har jag alltid gjort det till sist ändå. Men ständigt återkommer de tankarna. Hur blir det år 2008?
Nå, vi får se men förmodligen kommer jag väl att fortsätta. Jag har ju precis betalt in avgiften till mitt webhotell också, kom jag att tänka på.
Så det kostar mig alltså både tid och pengar...
(Följande fras har jag använt flera gånger) Även om det kanske inte verkar det, tar det dock lite tid att skriva ett dagboksblad. Tid som kan användas till bättre och nyttigare saker:

Jepp, jag har börjat spela HALO. Och det tar tid! Här befinner jag mig ombord det fientliga rymdskeppet och min order är att hitta kapten Keyes och befria honom från de ondskefulla Covenant-styrkorna och det är inte lätt. Minst sagt. Inte när jag spelar på högsta svårighetsgraden. Och så får man bara ha med sig två vapen! Va, vad är det för sätt!? Hur skall man då klara sig?
Det är så gott som omöjligt. Här är jag beredd med mitt långskjutande krypskyttegevär med kikarsikte och letar efter mål för mina dödliga kulor. Men ammunitionen är knapp och fienderna är många och är större och starkare, närmast osårbara och skjuter betydligt bättre än jag själv. Myycket svårt! På gränsen till omöjligt.
Se där, ännu en metafor för livet självt.
Men det gäller att kämpa på och inte ge upp. Och detta är ändå bara Halo I. Det finns även Halo II och Halo III. Som jag tänker införskaffa och spela mig igenom. Samt även att livet består av lite mer än dataspel och fiske. Det finns även musik. Nå, skämt och allvar åsido så är det inte odelat positivt det här med årsskiften. Det känns lite jobbigt att nu skall allt återupprepas. När man uppnått en viss ålder, olika för olika människor, tror jag också att nyåret innebär en obehaglig påminnelse om att nu har du ännu ett år mindre kvar att leva. Så glöm det med gott nytt årshälsningar till alla mina läsare på den här hemsidan!

För er som inte har en aning om vad Halo är för slags spel och / eller tycker man borde hålla på med vettigare saker och att det inte har med fiske att göra, kan jag bara säga att visst har ni rätt. Men till de som eventuellt själva tycker om sådana explosionsfyllda, våldsförhärligande krigsspel och vet vad det handlar om kan jag berätta att jag till sist redde ut situationen och kom vidare. Fast den där dumma idioten kapten Keyes var bara till besvär och gick och ställde sig mitt i fiendens eld hela tiden och inte hade han vett heller att ducka när det kom en plasmahandgranat flygande och fick sig själv dödad ständigt och jag fick börja om.