08-01-20

Söndag

En Fin Naturupplevelse

Som igår, kom årets första storm vid ungefär samma tidpunkt på året som både Gudrun och Per. Jag hörde på radion när jag körde ner till kusten att den var som värst på Vänern där den stundtals kom upp i 30 meter i sekunden vilket är orkanstyrka men också att den inte ställde till med så mycket skada som de övriga två gjort. Här hemma märktes den knappt alls och strömmen gick inte ens. Jo, ett och annat träd hade blåst ner, kunde man se.
Det är mot den bakgrunden man skall se dagens fisketur.
Först en bild på ett av de tacksammaste motiven; en solupp- eller nergång:

Stormen hade kommit från väster som de vanligtvis brukar göra och då funderade jag listigt ut att då kan det vara lämpligt att välja ett ställe där det är lä från västliga vindar. Fotot är taget därifrån så nu är det stället avslöjat. Där brukar det vara bra just vid friska västliga vindar för utanför är det lite skärgård med mycket grund och holmar och många gäddor om somrarna. De brukar gå in här om vintern, har jag märkt. Det är ett ganska nytt ställe för mig som jag upptäckte förra året då det räddade några fiskedagar för mig. Jag tänkte att då är det väl extra bra idag efter en äkta storm.
Faktum är att jag var så övertygad om det  att jag sa det högt till en kollega. Eller mailade det. En dödssynd att säga att imorgon kommer jag att få massvis med gäddor och mycket riktigt så straffade det sig. Åtminstone på det stället.
Inte så att det var dåligt där utan ungefär som kan förvänta sig. Det går under pseudonymen Ställe ett i tabellen. Mycket, absolut ren sandbotten finns det där samt en del vassar längs stränderna och egentligen är det bäst vid lite högre vattenstånd för då stryker de längs med vassen. Idag fick jag vada väldigt långt ut för att nå gäddjup. I början hände absolut ingenting och jag tänkte att jag började nog lite för tidigt för det var precis innan den dokumenterade soluppgången här ovan. Men när jag  efter ungefär en timmes kastande kom in över lite, lite mörkare botten tänkte jag, och det är sant, att nu händer det nog snart någonting.
Mycket riktigt sög det till i ett riktigt rejält hugg. En ovanligt stark och pigg gädda strax under fem kilo stod för det och för första gången fick jag höra den alldeles nya rullen knarra i skarpt läge. Nu handlar det en stund om min sprillans nya rulle som heter Lynx som det är premiär för.

Jag blev omedelbart förtjust i den. Liten, lätt, blank och fin men ändå med en stor spole så det gick väldigt snabbt att veva in löslinan på den när man fort vill skapa direktkontakt mellan gäddan och mig. Och det fick jag god övning på idag.

Bromsen verkade väldigt gedigen och bra med precis det spel mellan lätt och så gott som stumt som jag efterlyst. Ljudligare knarr när linan lämnade spolen än när man vevade in. Kanske borde den vara helt ljudlös vid invevning? Likaså hade jag önskat att knarren varit påslagbar så man slapp höra den när man rev ut löslinan, tycker jag lite grinigt. Det platta vevhandtaget kändes mycket bra och greppvänligt. Men det är med flugrullar som med sprillans nya bilar: alla är väl jättebra de första åren och det är inte förrän senare som eventuell kvalité visar sig. Jag hade även köpt en ny flytlina samt fick en ny nylontafs med på köpet. Men någonting blev fel här för jag tyckte att flugan hängde sig i tafsen alltför mycket. Fick många kast fördärvade av den orsaken. OK, det kan bero på att de två flugorna jag använde idag var lite för tunga, jag vet inte.

När jag var hos Flugor.se i förra veckan, köpte jag också en spole med deras wiretafsmaterial. Pafex Fortress, heter det och det fungerade alldeles utmärkt och när jag bytte fluga berodde det inte på att den blev sliten utan att det gick så dåligt att kasta med den första flugan. Den verkade väldigt slitstark men kanske den störta fördelen är att den inte blir bockad efter trassel eller fisk. Det har alltid varit väldigt irriterade vid de andra sorterna jag prövat genom åren. Men även här gäller att långtidstesten blir det avgörande. Jag hade en tre, fyra flugor som låg och väntade på reparation och på dem bytte jag till den nya sorten tills idag. Så framöver kommer jag att ha både sådana med Savage Softflex (som också är bra) och nykomlingen Pafex så får vi se vem som vinner i det långa loppet.

Jag ger det en egen rubrik:

I samklang med Naturen Jag är ju ingen ornitolog som nog framgått av tidigare dagboksblad men inte ens jag kunde undgå att känna igen en ejder som kravlat upp på land för att lägga sig och vila . Jag råkade få syn på den på avstånd där jag fiskade en bit ut från stranden. Det var så fin och låg så stilla att jag bara måste försöka få en bra bild på den. Försiktigt smög jag mig närmare och var rädd att den skulle bli skrämd och flaxa iväg. Men den låg kvar. Jag kom ganska nära och det verkade som om den liksom litade på mig. Och det tror jag berodde på att det kan uppstå något slags psykiskt samband mellan oss levande varelser. Den kände liksom på sig att jag var snäll och inte ville den något ont och därför låg den kvar. Men skall jag vara ärligt trodde jag ett tag att den var skadad eller till och med död, så stilla låg den. Men så såg ju hur levande den verkade och jag tyckte till och med att den blinkade till mig precis som den sa att "jodå, dig behöver jag inte vara rädd för eftersom jag vet att du till och med släpper tillbaka fisken du fångar." Det var som om en slags själarnas gemenskap kom till uttryck där på stranden i Blekingeskärgården.

Försiktigt och utan att plaska vadade jag ut igen. Hela tiden låg den kvar så förunderligt stilla och betraktade mig tryggt med sina mörka ögon.
Det var så fint!

Jojo, tänkte jag också för mig själv, man behöver inte meterlånga zoomobjektiv, stativ och övrig fotoutrustning för tiotusentals kronor som jag sett de riktiga ornitologerna ha på Torhamns udde för att ta jättefina och levande bilder på sjöfågel. Kolla bara på den fina teckningen med de gråvattrade fjädrarna och sin röda näbb! Jag som bara har en liten digitalkamera där min i jämförelse pyttlilla zoom faktiskt räckte till.
Varm i hjärtat fortsatte jag mitt fiske.

Vid det här laget hade jag förflyttat mig till Ställe två och haft min mycket nyttiga, fiber- och vitaminrika lunch och så inträffade det att jag kom precis rätt. En liten vik på läsidan där traktens alla gäddor verkade ha samlat sig. Jag hade full sjå att veva in plaskande och stretande tvåkilosgäddor hela tiden. De högg så fort jag kastat ut i princip.
Och inte bara sådana utan en som jag vill kalla stor:

Tyvärr är flugrullen så blank att den inte riktigt framträder som den borde. Likaså missade jag med en bråkdel av en sekund årets kanske allra bästa bild av en hoppande, lite större gädda. Jag höll på att leda in den till land för att lägga upp den för att ta en bild på rullen främst, och hade ställt om kameran till normalmotiv och hade fokus på gäddan i vattnet, när den plötsligt kastade sig upp i luften. Jag knäppte av men fotot blev inte tillräckligt bra för passa mina höga kvalitetskrav för vad som får förekomma på den här sidan. Jepp, den här sidan är faktiskt certifierad enligt de senaste EU-normerna och väldigt höga krav på både sanning och bilder krävs det för det, enligt vad jag kan berätta för er. Och det är det enda som håller i längden.
Eller... Skall vi ändå inte ta en liten kik på den dåliga bilden...? OK, men bara en liten då:

Men tabellen längst ner tål bättre att granskas i detalj, kan jag inte annat än tycka. Det är helt enkelt ett fantastiskt resultat för mina förhållanden i januari. Jag ljuger inte när jag säger att när jag var klar och skulle plocka ihop grejorna att jag inte fick tillbaka spöet i sitt fodral. Toppen var fortfarande böjd som en hårt spänd pilbåge! Den hade varit det så länge idag att den vägrade räta ut sig! Eller gör jag det? Ljuger alltså. -Det vete tusan! Eller kanske jag skall stava det så här istället, just idag: -Det vätte tusan!

Inte för att jag vill skryta men idag nådde jag faktiskt upp till det dubbla normalresultatet i kilo räknat. Plus fyra kilo till om jag skall vara ärlig.