08-02-06

Onsdag

Kalla fötter

Nej, för idag blir det inget fiskedagboksblad. Ingenting finns att berätta mer än en massa förtretligheter som ingen vill läsa om. Inga bra bilder blev det heller. Och kanske det värsta av allt; att jag hade väldigt höga förväntningar inför dagens fiske. Trodde att jag med lätthet skulle uppnå den svenska sportfiskemedelfångstvikten idag på 18 kg.
Det har nu gått ett par, tre dagar sedan den sista stormen och jag räknade med att vattnet hade klarnat och fisken samlat sig på sina förutsägbara platser igen. Och den bästa vinden av alla, nämligen sydlig skulle råda just idag när jag var ledig.
Men varför är det då högvatten undrade jag med rätta när jag som igår var inne och kollade på SMHI. Ja, den noggranne, planerande gäddfiskaren vet att det inte bara är dagens väder och förhållanden som är viktiga utan även de som rått de närmaste dagarna före också.
Huvudregeln lyder ju att är det vindar på syd så blåser vattnet upp i Bottenviken och det blir lågt här. Men, förstod jag naturligtvis, är det redan fullt där uppe, stockar det sig. Jag antar att det var så idag för inte nog med att det var kring 30+ tidigt på morgonen, jag tyckte att det var ännu högre när jag väl skulle börja fiska.
Som här på bilden brukar vattnet räcka mig ungefär upp till fotknölarna och idag var det upp till midjan nästan:

Inte nog med det utan inte var det sydlig vind heller, utan den betydligt vanligare sydvästan. Nej usch, så negativ och gnällig jag låter! Så kan vi inte ha det och likt Mount Everests besegrare Sir Edmund Hillary när han höll på att hasa ner för en bergssluttning utbrast: "Nu får jag sherpa mig!" får väl även jag göra det.
Men faktum är att även jag i ett skräckfullt ögonblick halkade ner för en bergssluttning. Trots att släta klippor är det räddaste jag är för när jag vadar och jag ibland kan vakna upp kallsvettig och ha mardrömt om hur jag sakta glider ner för en och vattnet sluter sig över huvudet på mig, gjorde jag det idag. Fast inte så långt utan jag stannade med vattnet upp till bröstet på mig och det är illa nog.
Det var alldeles i början och jag känner förstås väldigt väl till sträckan men var inte riktigt beredd på att vattnet var så högt.
Jag skulle runda en klipphäll på land som fortsatte ner i vattnet.
I vanliga fall, det vill säga vid mer normalt vattenstånd går det alldeles utmärkt att fiskandes vada sig förbi den här släta klipphällen, på sandbotten en bit ut, till och med men så alltså inte idag. Trots att jag satte ner fötterna väldigt försiktigt och tyckte mig ha fått ett bra grepp, råkade jag på glid och det var ingen trevlig känsla.
Det är ju så att ju djupare man vadar, desto lättare har man att kantra.
Det var då jag började få kalla fötter. Jag tror nämligen att det var därför som den vänstra stöveln började ta in vatten. Ju djupare man vadar desto mer ökar vattentrycket och jag hoppas att det bara är någon söm eller skarv som har gett sig och inte ett svårupptäckt hål.
Mina vadare är gamla även om jag inte kommer ihåg hur många säsonger de räckt. Två? Tre?
I alla fall hade jag märkt tidigare hur lite vatten sipprat in lite högre upp men efter att jag gnuggat in Liqvisol i de sydda sömmarna hade det blivit bättre. Jag antar att de töjs och sträcks efter flitigt användande och kan ge sig lite just i sömmarna.
Nå. lite vatten i stöveln har väl inte hindrat mig från att fiska och så inte heller idag. Men mina höga förväntningar på det här stället infriades inte helt och hållet även om jag fick de två gäddorna här. Särskilt den första var en riktig långsimmare och den högg på ett förväntat ställe. När man går och kastar på välkända områden kan man ju ganska lätt förhandstippa var gäddorna finns. Om de finns överhuvudtaget alltså. Hade även ett par nafs och virvlar.

Men, tänkte jag, är det bara halvhyggligt här är det säkert jättebra på Ställe två! Där är det fina sandbottnar, lä, vass och är ett av mina sällsynta högvattensställen.
 Det var vid elvatiden och jag kände hur jag började frysa alltmer om vänsterfoten. Men en snabb vadning tillbaka och likaså en snabb prommis tillbaka bilen borde få upp värmen igen. Och så lite lunch och på med högsta värmen i bilen!
Jodå, det fungerade ganska bra men av någon konstig anledning stämde mina kalkyler och teorier om Ställe två inte det minsta. Inte en gädda. Inte ett dammoln på botten. Inte en virvel eller någonting. Kylan i vänsterfoten spred sig som en löpeld, vilket är en väldigt opassande liknelse, över till hela nedre kroppshalvan och jag blev tvungen att avbryta fisket. Eller blev tvungen och blev tvungen; hade det funnits fisk där hade jag säkert fortsatt någon timme till men jag insåg det lönlösa.
Så på grund av ovanstående blir det inget dagboksblad för idag.