08-02-17

Söndag

Hatten i vatten

Hela lördagen gick åt till att undra, hoppas, kolla på vädret utomhus och flitigt besöka SMHIs kustobservationer efter senaste rapporterna ute på Utklippan. Hade de västliga vindarna börjat? Hade det blivit någon plusgrad?
Jodå, mot kvällen stod det klart att det skulle bli fiske på söndagen.
Jag hade fått rapport från en fiskekollega tidigare att han äntligen lyckats få en havsöring och med fiskejackan grön av avund tänkte jag försöka göra om bedriften. Eller åtminstone hålla den möjligheten öppen dels genom att ha en lite mindre fluga och dels börja långt ut.
Men konstigt nog; ju äldre jag blir eller snarare ju mer jag har fiskat desto mindre vet jag var fisken finns. Alltså de där enkla reglerna jag trodde man hittat för en massa år sedan stämmer inte. Mer och mer blir jag osäker på; vad är regeln och vad är undantaget?
Det gäller både för gäddor och havsöringar.
I synnerhet för havsöringen bröts en massa antaganden om var man skall söka den blanka fisken förra året för min del.
Första halvan av dagen blev både hopp-och resultatslös. Jag vandrade och vadade mest. Halkade och kämpade mig i position på steniga och svåra bottnar utan det minsta tillstymmelse till fisk av något slag.
Inte för att jag vill klaga på vädret för det viktigaste med det var ju att det var plusgrader men ren västlig vind gör att antalet ställen begränsas ordentligt för min del. Och den var inte måttlig heller!
Nej, minst kuling var det. Gränsen går vid 15 sekundmeter, väl? Och redan tidigt på morgonen låg den på 18, om jag minns rätt. Och enligt vad jag tyckte ökade den, särskilt på eftermiddagen.
Att det skulle bli ett ordentligt lågvatten var förväntat. För innan lördagskvällen hade det blåst nordliga vindar länge och jag kunde se dag för dag hur vattnet lämnade Östersjön. Därför blev effekten extra stor när vinden väl svängde. Och det i sin tur kunde utöka fiskeplatserna lite för min del.
Till sist blev det huvudmålet att överhuvud taget få napp idag. Men vad hjälpte det när...
Eh... Nu har det blivit lite för mycket text, tycker jag och vi lägger in en bild:

Är den från det nya, superbra stället, undrar ni kanske?
-Ha, ha, ha, glöm det!
Det skulle aldrig falla mig in att avslöja med en lätt igenkännlig bild ett enda ställe där jag överhuvud taget ens haft en fisk som följt efter! Det borde ni ha lärt er vid det här laget. Ånej, jag tar alltid en bild på ett dåligt ställe och så låtsas jag att det är där jag fått fisken. Nej, bilden ovan är bara en stämningsbild över hur det ser ut nu i Blekingeskärgården så här i februari på många ställen. Gul vass och svarta, spretiga träd. Fast vem eller vad säger att det överhuvud taget är i Blekinge? Ibland gör jag lite längre utflykter till andra landskap för att se om gäddorna är grönare där.
Jo, jag är det som säger det och jag är inte pålitlig, för att uttrycka det milt.
Och förresten finns det inga superbra ställen. Och förresten skall man inte föregripa den spännande fiskehistorien genom att avslöja hur det gick sedan. Det är dålig stil.
I alla fall tog jag mig tillbaka till bilen trött och desillusionerad vid elvatiden. Det ljusnar ju ganska tidigt nu och jag hade lagt ut det första kastet så tidigt som 07:30 redan.
Funderade över vad jag skulle göra eller vart jag skulle köra. Hem...?
Ja, faktiskt övervägde jag den optionen. Man idag hade jag kört lite extra långt och det skulle kännas väldigt snopet att ge upp så lätt. Nej, istället uppsökte jag en lävik, som är känd under namnet Ställe 2.
Det borde i alla fall vara en lävik men nu friskade det i ordentligt och rätt som det var blåste sydvästen av mig och hamnade i vattnet. Raskt fick jag tag på den innan den hann segla iväg något längre stycke eller den hade börjat ta in vatten och sjunka med man och allt. Visst hade vinden slitit och dragit i den förut men genom att vinkla huvudet på rätt sätt fick inte vinden något grepp om den. Men just då hade jag fått dagens första fisk och när jag skulle ta loss kroken på den, glömde jag mig för ett ögonblick och då slog vinden till. Och jag hade inget val utan fick trycka tillbaka den på skallen igen. Nå, det hjälpte mig sedan att hålla huvudet kallt.
Vintertid har jag två huvudplagg. Först en yllemössa. Den som ses på vinjetten överst på sidan och så sydvästen över den. En mycket bra kombination i de flesta lägen. Men jag hade slarvat och inte knutit bandet runt hakan för den brukar sitta på ganska bra ändå men efter den korta segelturen knöt jag om ordentligt.
Just det, äntligen fick jag en gädda. En liten gädda.
Så inträffade åter en sådan där konstig grej. För inom en halvtimme hade jag landat sammanlagt fyra gäddor. Men det konstiga var hur små de var. Pyttegäddor. Där kan man verkligen tala om bottenrekord. Jag bokade tre av dem till 1 kilo men i sanningens namn låg de nog närmare halva den vikten. Men det kan man ju inte skriva ut för då skulle man verkligen få skämmas.
Det var heller ingenting i ställets natur som särskilt sade att här skall det bara finnas smågäddor.
Jaha, tänkte jag för mig själv när det stället hade tagit slut, vad skall jag nu göra? Äta lite och köra hem nu då?
Väldigt nära var det att jag gjort det.

Men så erinrade jag mig vad jag hört från annat håll om en vik. Det var någon som omtalat att de som barn badat i den.
-Jaså, var det grunt där? hade jag frågat.

-Ja, väldigt grunt. -Ingen gyttja eller sank botten? -Nejdå, det var sandbotten men nu är det nog igenväxt, svarade personen i fråga. Och nu idag befann jag mig inte så värst långt ifrån den viken och så var det ett rejält lågvatten också... Och det är då man skall utforska nya ställen. Då skaffar man sig lätt en uppfattning om hur det ser ut och verkar. Och lite tid hade jag på mig också så varför inte köra dit? Jag hade sett den omtalade viken förut men trott att där var det både djupt och dyigt och så var den en massa bryggor i närheten där också. Men jag kunde väl ändå ta mig en sväng ditåt innan jag körde hem? Parkeringsproblemet vilket faktiskt är mitt största när jag försöker hitta nya ställen, löste sig på ett smidigt sätt och jag gick försiktigt ner mot vattnet. Letade mig ner mellan bryggor, tomter, privatskyltar, sjöbodar och sneglade lite oroligt uppåt husen för att se om någon var hemma. Men där verkade det lugnt. Petade då och då med vadarstaven ut i vattenbrynet i vassen. Nejdå, ingen dy utan det verkade vara fast sandbotten. Till sist vadade jag ut och upptäckte att; javisst, här ser det toppen ut! Fast väldigt grunt. Men det gjorde absolut ingenting för då är det bara att vada utåt så kommer man förr eller senare till fiskbart djup.

Efter några prövande kast bara visste jag att här skulle jag få bra med gäddor. Det var lä, lagom djupt, inte ren sandbotten utan även mörka fläckar med spår av fjolårsvegetation, i anslutning till öppet vatten och ja, allt stämde!
Redan på andra eller tredje kastet satt den första gäddan på kamasankroken. Och efter ett par tre ytterligare kast, den andra på det stället. Fina gäddor mellan två och tre kilo och snart skulle jag få en på en fem, sex kilo absolut.
Men det hände inte. Istället började jag slarva. Fiskade av området väldigt hafsigt och alldeles för snabbt. Gick långa sträckor utan att fiska igenom dem tillräckligt. Försökte fiska så dåligt jag kunde. Såg att jag skrämde iväg ett par stycken. Men jag bara klampade på.
Det var inte för att jag hade tröttnat och nått det stadium att jag blev övermätt på hugg och gäddor. Varför i hela fridens namn gjorde jag det för då? Hade jag blivit tokig? Eller tokigare?
Nej, det finns ytterligare en logisk förklaring.
För när jag råkade titta in mot stranden såg jag att jag hade åskådare. Inte bra.
En vuxen och ett barn i tioårsåldern tror jag, stod längst ut på en brygga och stirrade antagligen ut åt mitt håll. En klassiker, tolkade jag det till:
-Pappa, pappa, jag vill ut och fiska! Pappa, pappa, jag vill prova mitt nya spö! Eller: "Pappa, pappa, jag vill prova min nya wobbler!"
-Nej, det är för kallt.
-Jo, jag vill, jag vill!
-Äsch, det går inte på vintern. Du måste vänta tills i sommar, fattar du väl!
-Nej, nu! Det går visst, för det är ingen is, ju! Och du lovade att...
Här kan man alternativt byta ut pappa mot mamma för på det avståndet kunde jag inte se vilken typ av förälder det var. Men av hållning och kroppsspråk att döma gjorde jag den tolkningen av den föregående konversationen för föräldern stod ett slag långt ut på bryggan och såg ut att huttra och så gick han/hon in mot land och mer i lä. Och så tillbaka ut på bryggan igen. Förmodligen för att irriterat säga till den envisa ungen att skynda på.
Men hur jag än hafsade och sjabblade kunde jag ju inte undgå att veva in den ena präktiga gäddan efter den andra och jag antar att det märktes där inifrån för man höjer ju spöt och gäddorna plaskade ganska duktigt i ytan. Och inte kunde jag låta bli heller att med en nonchalant gest slänga tillbaka dem åt deras håll, så att de skulle få se dem.
Jag skulle kunna tänka mig att föräldern inte var glad åt mig för dennes försäkran att; "Äsch sluta nu! Det räcker! Här finns ingen fisk förstår du väl, utan vi kör hem igen!" gick nog inte hem när jag stod där en bit ut och bort och drog den ena gäddan efter den andra.
Så höll det på en bra stund och jag vände, drog mig inåt det väldigt grunda området för att inte få så mycket fisk och beredde mig på att gå iland och kanske växla några ord med åskådarna att; jo, här fanns det faktiskt några smågäddor, konstigt nog, eller något i den stilen för att tona ner det hela men så blev det plötsligt tomt på bryggan.
Ett slag funderade jag att gå tillbaka ut igen och pröva ännu längre bort och lite noggrannare men då hade klockan blivit lite väl mycket och jag var lite trött, främst efter den dagens första halvas strapatser så jag avstod. Och sedan så...
Oj, vem dyker nu upp om inte Internetombudsmannen! Skärmen blir gul och text framträder av sig själv!
-Vad vill du då? Det finns väl inget att anmärka på idag, tycker jag. Det mesta är alldeles sant. Och min tolkning av tioåringen och föräldern står jag för.
-Kanske det. Men jag vill bara fästa din uppmärksamhet på bilderna. På den andra bilden ser man ju tydligt att platsen är den samma som på den första bilden.
-Oj, oj, oj! Gick du på den lätte!? Ha, att man lyckades lura även dig! Ånej, lite kan man ju om bildmanipulering. Som till exempel klippa en horisont från en bild och klistra in den på en annan! Genom funktionen lagerduplicering som jag har i mitt bildbehandlingsprogram. Eller ett annat trick jag brukar tillämpa. Att man kan spegelkonvertera dem. Så att väster blir öster, söder blir nord och tvärt om. Åh, du skulle bara veta vad jag kan!
-Va! Är det sant...? Joo... Kanske... Aha, nu ser jag skarven! Skickligt, myyycket skickligt!
-Tack, man gör ju så gott man kan. Det är inte för inte jag brukar säga att en bild ljuger mer än tusen ord.
-Men vad menade du med att det inte finns några superställen då? Var det inte ett sådant du hittade?
-Ha, håll du dig till pixlar, megabits och megabytes och sådant du begriper dig på. Nej, för så är det att det var så bra där för att jag aldrig har fiskat där förut. Där hade gäddorna stått och halvsovit hela vintern och trott sig få vara i fred. Och så kom jag och störde dem. Det är inget jag hittar på för de var alldeles fulla med blodiglar och verkade lite nergångna vilket jag tyder till att de stått orörliga en längre tid. Nästa gång jag kommer hit, kommer det att vara betydligt sämre. Jag har sett det upprepas om och om igen genom åren. Fösta gången jättebra. Andra gången sämre för att den tredje gången vara alldeles tomt. Och detta oaktat att jag släpper tillbaka dem.
Men nu känner jag till det fenomenet och botemedlet är förstås att verkligen ransonera och sprida ut sina besök där.
-Jaså... Hm... Kanske det... Men du avslöjade dig ordentligt i alla fall! Hur du gärna vill skryta och skrävla med din fångst oaktat att du avslöjar var du håller till.
-Erkännes. Min största och enda svaghet! Men förhoppningsvis var det inga ur lokalbefolkningen så att ryktet sprider sig att där var en konstig typ som stod mitt ute i Xxx-viken i söndags och såg ut att få massvis med fisk; vi måste lägga ut ryssior där, hördu!
Nej, de kunde lika gärna vara från staun och var det dessutom en mamma, begrep hon absolut ingenting om fiske ändå.
Så är det och anmäl mig gärna till JÄMO får ni se hur långt det ärendet kommer!