08-03-06

Torsdag

En viss återhämtning

En ny dag ledig för fiske och en ny storm från väst. Det är bara att ställa in sig på det och rusta sig därefter. Och så var det en vardag vilket är bra för min del. Då har man ett större urval ställen att välja mellan. Åtminstone tycker jag det som gärna är lite diskret av mig och inte tycker om när det vimlar av folk längs stränderna vilket det kan göra en helgdag. Ser jag två personer under en hel dags fiske tycker jag att det  är en folkmassa nämligen. Fast det är absolut inte så att jag är asocial vilket framgår senare.
Den sista tiden har jag klagat över den dåliga tillgången på ställen när det ständigt har blåst västliga vindar och idag fick jag göra en ordentlig invertering av fiskeplatser och besökte en massa B-ställen, kan man kalla det.
Inledningsvis körde jag med en One Size, dels för att nu i mars stryker havsöringen närmare stränderna och dels för att lättare kunna kasta i den hårda vinden.

Då gjorde jag ett jättefynd som rubriken skulle kunna ha syftat på om man nu led av sjuklig vitsighet förstås vilket jag förstås inte gör. För jag har slutat med den barnsliga ovanan att ta med mig hem strandfynd av gamla wobblers och andra fiskeredskap och anställa vårbrasor på dem. 

Jag höll ju på med det ett antal gånger förr om åren men nu har man blivit äldre och slutat med sådana löjliga spektakel. Annars var det här en rejäl pjäs och bland de största jag någonsin hittat. Vill man dessutom ha rent miljösamvete nu för tiden och vem vill inte det; är det omöjligt att veta hur man skall handla. Skall man låta det miljöfarliga skräpet ligga kvar och förorena naturen som det är eller skall man ta hem det och bränna upp det och förorsaka en massa svart, oljig rök plus ett ökat koldioxidutsläpp som kommer att ta död på oss alla en vacker dag? En mycket vacker dag för övrigt med ökenhetta och smält glaciärvatten högt över allas våra huvuden så vi äntligen kommer att få veta hur kräftorna kände sig när de kokades ihjäl. Så låter det åtminstone ibland och jag har även läst debattörer som använt begreppet jordens och till och med världens undergång när de luftat sin oro. Det är svårt att undvika att ständigt halka in på det sidospåret så fort man skall skriva några rader om gäddfiske. Det går knappt en dag utan någon tidning eller TV-program tar upp nya järtecken, studier, farhågor eller någon tycker någonting om klimatet. Och på tal om sidospår så är just järnvägarnas utbyggnad och upprustning här i Blekinge ständigt på tapeten.

När jag läser de debattartiklarna eller insändarna kan man verkligen ställa den relevanta frågan om det är rätt att använda skenargument när man diskuterar en ökande tågtrafik.
Tillbaka till jättewobblern:
I alla fall så gjorde jag en kompromiss. Jag vadade ut en bit och pulade ner den fula saken mellan ett par stenar i en vass så hoppas jag den ligger där intill tidens ände och inte ställer till med mer skador.
Tidigare i vår, eller vad man skall kalla det, har jag sett och gått förbi, några flöten och faktiskt, ett par avbrutna spön. Och låtit dem ligga kvar.
Nej, återhämtning i dagens rubrik syftar på att jag faktiskt fick en och annan liten gädda både här och där.
Ett par av de här ställena jag testade idag är ganska begränsade samt att man måste promenera långt iväg för att nå dem. Så en dag på kusten iförd vadarbyxor ger mycket. Motion, fisk, naturupplevelser, tid åt tankar, you name it!
Eh... Med tanke på ovanstående så kanske man skall satsa lite pengar på de företag som tillverkar vadare... Det verkar som om inte bara kustfiskare i framtiden kommer att använda sådana. Nej, inom en snar framtid kommer det att bli lika vanligt att folk klär sig i vadarbyxor till vardags som jeans med tanke på det stigande vattenståndet. Det, eller flytta upp i bergen.
Jag hörde om en stor amerikansk studie om hur intresset för just naturupplevelser håller på att minska. De har mätt frekvensen besök i deras nationalparker och funnit en stadigt ökande minskning de sista 20 åren. (Är det korrekt att skriva "ökande minskning" förresten? Känns lite konstigt)
Och naturligtvis fick dataspelen och PCn en stor del av skulden! Lika typiskt som orättvist.
Även om jag själv kommit lite till samma slutsats tidigare när jag diskuterat det minskade intresset för fiske; särskilt bland ungdomen i allmänhet. Återväxten är mycket dålig, det går nog inte att komma ifrån.
Fast det går heller inte att komma ifrån att naturupplevelsen eller naturen som sådan bäst avnjutes från TV-soffan.
Många anför också som skäl att skaffa en ny och större TV just för att bättre kunna se naturprogram. Väldigt sällan hör man att det är för att bättre kunna se Bonde söker fru eller Let's dance eller andra dokusåpor som alla verkar titta på.
Och vad gäller dataspel är väl jag själv det bästa exemplet på att det inte tar tid från fisket. OK, kanske man skyndat hem någon timme tidigare någon gång för att man vill pröva en lösning man tänkt ut i en svår situation i till exempel Halo.
Där kan jag förresten berätta för en nyfiken allmänhet som säkert gått omkring och undrat; ja, det är jättelängesedan jag klarade av Halo 1. På högsta svårighetsgraden. Åh, jag skulle kunna skriva spaltmeter om det spelet men med svårighet hejdar jag mig.
Alla har lika mycket tid att mer eller mindre fritt disponera. Gör man det ena kan man inte lägga tid på det andra, det är en sanning man får leva med. Samt att det beror på hur många måsten man tycker sig är omgiven av. I mitt fall har jag till exempel valt bort trädgårdsarbete till stor del. Som till exempel att bränna löv, gamla wobblers och kvistar om våren.
Men det hindrar mig inte från att stanna och prata med folk som tycker att just trädgårdsarbete är kul. Som idag då, när jag var på väg ner till ett kustavsnitt och passerade genom ett sommarstugeområde. Då träffade jag på den här lite udda personen.

Han var i full färd att vårstäda i trädgården och jag stannade till vid staketet för att prata en stund. Så asocial är jag som sagt inte. Jag hade sett hur han lite tidigare hållit på och räfsat löv i en väldig fart men... Nja, det var något märkligt över honom... Han rörde sig knyckigt och mekaniskt liksom, tyckte jag. Nå, han hade säkert bara lite träningsverk av det kanske ovana kroppsarbetet, tänkte jag vidare och sa som det var att jag bara skulle gå ner till sjön för att se om det fanns några smågäddor. Jag tyckte jag var skyldig en förklaring för jag trodde inte att någon flyttat ut till sitt sommartorp redan och jag passerade ju precis förbi hans tomt. Han kom fram till staketet med räfsan i handen men det första intrycket kvarstod. Han var inte särskilt pratsam heller utan uttryckte sig bara enstavigt och korthugget. Och väldigt entonigt. Hela situationen blev pinsam och jag försökte lätta upp stämningen genom att vidga samtalsämnet. Han hade även svårt att själv ta initiativet till att säga något utan jag fick hela tiden fråga honom. Och just TV och film är ju något som intresserar de flesta och det visade sig att hans favoritfilm var Terminator.

Allihopa.
Som barn hade Pinocchio varit den bästa. Vad gällde musik gillade han mest industriell syntpop, gärna tysk sådan. Det är kanske inte precis min smak men visst, Kraftwerk är ju bra. Då sa han att just deras "We are ze robots" var hans favoritlåt.
Vid det laget började det kännas lite obehagligt. För när jag frågade vad hans favoritsysselsättning var, svarade han att sitta i skyltfönster. Då gav jag upp och sa att nej, nu måste jag iväg, jag har lite bråttom.
Nu så här efteråt kan jag förstås skratta åt hela situationen. Han måste ju ha lidit av Parkinsons sjukdom, stackars man. Då rör man sig ju lite knyckigt och även ansiktsdragen blir stela. Och jag måste ha hört fel det sista. Han måste ju ha sagt att han gillade att titta i skyltfönster, inte sitta. Och det är ju många som gör det.
Men visst kan man råka på de mest märkliga typer i våra blekingska sommarstugeområden.
Oj då, jag har ju knappt nämnt något om själva fisket idag.

Tja, det kanske beror på att det inte var så mycket att säga om. Trevligt, kan väl sammanfatt det. Utan större sensationer. Men någon liten märklighet eller roande detalj kan alltid leta upp. Som när jag hade fiskat ut ett ställe och inte fått ett napp. Besviken gjorde jag det sista kastet eftersom stället hade tagit helt slut och vevade upp. Och precis, precis när jag vevat upp hela fluglinan och skulle lyfta upp flugan ur vattnet, fånga in den med handen och fästa kroken vid spöhandtaget, hann en gädda före. Kul. Det var dagens fjärde gädda och lättade upp stämningen betydligt för då hade det gått flera timmar sedan förra hugget. Och så var det ju det här märkliga med vattenståndet som står överst i väderrutan. Jag har då aldrig varit med om en sådan snabb vändning förut vad jag kommer ihåg. Först ett rejält högvatten som igår som sjönk undan under natten för att vara alldeles lagom lågt till på förmiddagen idag.

Då tror man gärna att det håller sig lågt hela dagen. Det höll på att ställa till det för mig. När jag fiskade av det näst sista stället tänkte jag för mig själv att det var lite märkligt; ska det verkligen vara så här högt vatten här? Jag har nämligen inte varit där så många gånger men fiskade färdigt där i lugn och ro och det är förresten därifrån bilden ovan är tagen.
Jo, tänkte jag, vattnet måste ha vänt. Men att det stigit så mycket hade jag inte en tanke på. För nu gick jag mot det sista stället och då måste man kämpa sig igenom en hög vass. Och blev nästan rädd när plötsligt vattnet gick upp till midjan på mig, när jag hade förväntat högst upp till knäna. Bottnen är också lite sank och dyig innan man kommer ut på en sandbotten. Så det blev nästan lite panik där för djupt vatten och fångad av vass och dy är någonting jag kan ha mardrömmar om.
Nå, det löste sig och jag visste att själva sandbanken utanför vassen är lite grundare så jag arbetade mig ut ur vassen och kunde slutligen få dagens största gädda. En, får man kalla det med tanke på den sista tidens dåliga fiske, riktig bjässe på hela fyra kilo.