08-03-11

Tisdag

Bara ett hugg idag

Det är mycket havsöring just nu. Jag menar i tidningarna. Här i Blekinge finns det några havsöringsförande åar och en del av dem har precis haft premiär och det är tydligen ett tacksamt ämne att skriva om. Ja, även för mig och jag brukar ha med någon kommentar varje år. Det tillhör de fasta avdelningarna hos tidningarna precis som fästingar och de så kallade giftalgerna. De måste ha färdiga mallar och så byter de bara ut vissa ord, namn eller meningar och så kör de dem år efter år.
Eh... Precis som jag själv brukar göra.
Men det är samma bilder på lyckliga fiskare med stackars utlekta, mörka och magra, torsk- eller till och med ålliknande havsöringar som man i en del fall verkligen frågar sig om de är lovliga.
Likaså samma kommentarer och det är särskilt en jag fäste mig vid. Nämligen den att det är så avkopplande med fiske. Den hör jag ständigt. Även på jobbet om jag någon gång glömmer mig och säger att jag har varit och fiskat. "Jaa, det är ju så avkopplande med fiske!" är svaret man brukar få och vederbörande brukar måla upp en bild hur man sitter halvsovande på en sommarbrygga och då och då tittar på ett flöte.
Men det är ju fel. Fel, fel, fel!
Det är ju precis tvärt om! Det är ju på jobbet som man kan koppla av! Eller de dagar det är tjock is på havet. Eller den av de två helgdagarna som man inte är och fiskar. Det är då man slipper kolla på flaggor hur vinden blåser. Det är då man inte varje timme oroligt måste kolla havsvattenståndet hos SMHI eller vindstyrkan ute på Utklippan! Det är då man slipper kämpa sig igenom snårskog och hela tiden fastnar med spöt i taggiga buskar och spretande grenar. Det är då man slipper riskera livhanken utvadad långt ut i havet eller halka på en hal klippa och krossa bakhuvudet, eller ännu värre råka bryta spöt. Eller nästan gråtande av besvikelse konstaterat att man räknat helt fel vad fisken har för sig den här veckan.  Eller när man drypande av svett upptäcker att vinden svängt om så att det inte gick att fiska när man äntligen nådde fram till den där svåråtkomliga udden.
Nej, vad än fisket är så inte är det avkopplande.

Ta bara idag. Sällan har jag väl haft så stora förväntningar på en fiskedag. Äntligen sammanföll en ledig dag med sydostliga vindar. Visserligen skulle de bli friska och visserligen var det kvarstående högvatten men att det blåste hårt gjorde inte så mycket för det var ju lä-effekten jag var ute efter. Och jag räknade med att vattnet skulle sjunka under dagen. Istället steg det. Men lita på att fingrarna darrade lite av spänning och förväntan när jag knyter på en One Size här på bilden. Klockan var tjugo över sju när jag steg ur bilen efter att ha startat hemma i Gagnekulla fem i sex. Så då kan var och en räkna ut att jag befann mig ovanligt långt hemifrån idag. Jag kan också nämna att de två sista gångerna jag varit här fick jag tre gäddor över fem kilo. Alltså bägge gångerna.  Det var en gång i december förra året samt i början av januari i år. Så dagens enkla plan var att först skulle jag fiska efter havsöring längst ut för att sedan skifta till gädda längre in. Och räknade kallt med att få massor med gädda. Och minst en över fem kilo, utan vidare. Havsöring kan man däremot aldrig kalkylera med att man skall få.

Det var helt enkelt en underbar morgon! Sol men ändå plusgrader och en frisk vind. Hela vägen ut mot fiskeställena kände jag mig väldigt optimistisk och ja, kanske till och med lite avkopplad. Ända tills jag efter en väldigt lång promenad kom ner till vattnet. Och upptäckte hur högt det svallade. Samt att så mycket lä som jag hoppats på var det inte.
Men stället var valt med omsorg och eftersom det varit högvatten nu i minst en vecka så gjorde det ingenting för fiskens skull. De har anpassat sig. Och att de gör det mycket bättre än jag själv, är jag mycket väl medveten om. Det är ett litet ställe som vetter ut mot öppna havet men skyddas av en stenbarriär eller rev. Till min överraskning fick jag havsöring här förra året vid ungefär den här tiden på året när jag var ute efter gädda så idag fanns ju möjligheten till bägge arterna. Det optimala vattenståndet här ligger på 10-15 cm över. Då kan man vada tvärs över och kasta både utåt, framåt och inåt men idag fick jag hålla mig längs vasskanten och pressa ut fluga och lina snett mot vinden. Själva fisket gick alltså ganska bra att genomföra.
Men inte en tillstymmelse till fisk.
Nå, då kanske de finns längre in, tänkte jag och fortsatte runt en udde och vidare inåt. Och fortsatte och fortsatte. Många ställen fick jag hoppa över för det hade blivit på tok för djupt för mig. Men andra där det förut var för grunt, gick bra att kasta vid idag. Men ingen fisk. Inte av något slag. Timmarna gick och nu hade jag kommit så långt att det var dags för lunchpaus och allt hopp om havsöring var ute. Jag hade även passerat den bästa gäddviken. Som var för djup idag. Kunde bara nosa på den längs ena kanten och när jag krängde av mig ryggsäcken för att plocka fram lunchen, tänkte jag igenom situationen.
Här är mycket sandbotten och när jag var här tidigare hade vinden legat på ganska mycket samt att det regnat, mindes jag mycket väl. Det ger lite grumligare och mer skyddat vatten för gäddorna och var det ena. Det andra var att gäddorna flyttar på sig. Där de tyckte det var toppen i höstas gillar de kanske inte alls nu på våren?
Fast jag antog nog att det var för mycket lä, sandbotten, klart vatten och solsken för att de skulle gilla läget här, just idag. Det fanns helt enkelt inga gäddor häromkring.
Man brukar alltid kunna skrämma iväg några gäddor när man vadar över sandbotten och har lite tångstenar här och där om de av någon anledning finns där men huggvägrar.
Jo förresten, ett fynd gjorde jag idag med. Såg något både fiskliknande och onaturligt på samma gång som stack ut vid en tångruska intill en sten. Vid närmare granskning visade det sig vara en wobbler. Ett så kallat jerkbait. Utan krokar men i en härva av en grov ståltafs samt någon slags flätlina. Slet sönder ståltafsen och stoppade ned den farliga tingesten i en ficka i västen för att senare flytta över den till ryggsäcken.
Jepp, idag var det ryggsäcksdag för jag räknade med att inte behöva förflytta mig med bilen på hela dagen så jag hade med mig både lite extra kläder och lunchen i densamma.
Då var klockan halv tolv och som sagt, dags för dagens nyttiga fruktstund. Gick upp på land och satte mig med ryggen mot en stor sten.
OK, även då kunde jag känna mig lite avslappnad för solen sken och frånsett högvattnet och frånvaron av napp så var det ändå en skön dag. Bytte också ut den lilla One Sizen mot en stor gäddsara för så här långt in hade jag då aldrig sett en öring. Men chansen för gädda bara måste öka!

Så vad hände om inte detta:

En av de finaste, blankaste, prickigaste, kämpastarkaste och silvrigaste havsöringarna jag någonsin fått, högg!
Hade precis rundat ännu en udde där det innanför var spegelblankt och så gott som ren sandbotten där jag var övertygad om att just här kommer jag att få en gädda. Just eftersom det är ett av de allra säkraste ställena jag känner till under vinterhalvåret. Och så hände detta!
Fast jag måste erkänna att särskilt besviken blev jag inte.
Den hade bara två fel; dels var den inte särskilt stor och dels ville den inte hoppa. Den gick bara neråt och på djupet och länge trodde jag den var minst dubbelt så stor som den i själva verket visade sig vara. Och länge fick jag hålla på innan den slutligen gav sig.
Jag var till och med benägen att släppa tillbaka den... Just för att den var så fin och kämpat så tappert. Men till sist segrade mitt... Sämre jag? Onda samvete? Girigheten?
Det är svårt att säga men hade jag sett att den lilla kamasankroken hade satt väldigt ytligt och skulle gå lätt att ta loss utan att ta i den, kanske jag ändå släppt tillbaka den.
Som den nu var, försvann kroken i en härva av glitter och strutsherl långt in i munnen på den så den kommer vi att ha till middag på torsdag. Ett annat förhållande som också spelade in till havsöringens nackdel var att jag precis där, hade kommit tillbaka där jag parkerat.
Det är jättejobbigt, tycker bekväma jag, att hålla på och släpa på fisk när man vadningsfiskar. Visst, i vattnet går det utmärkt för då knyter jag bara fast den i ett särskilt härför avsett band som jag fäst på linan till vadarstaven och så märker jag knappt av tyngden av fisken i vattnet. Men när man skall gå upp på land och förflytta sig gående längre sträckor, blir det desto jobbigare.
Som det nu var, hade jag bara att gå i land, rensa fisken, stoppa den i en plastpåse och gå upp cirka 100 meter till bilen, lägga in fisken och gå tillbaka och fortsätta fisket.
Då i en helt annorlunda sinnesstämning. Även om jag var övertygad om att nu har det lossnat; nu kommer även gäddorna så visste jag att det inte skulle göra någonting om jag ändå inte fick något mer. Vilket jag alltså inte fick. I de vikar där det bara vimlat av gäddor i olika storlekar i december, januari,  var det helt tomt.
Ibland skälls jag för att vara någon slags fiskeexpert. Så idag visade jag det verkligen:
Hela morgonen fiskade jag efter havsöring med en därför avsedd fluga utan att få någonting. Hela förmiddagen fiskade jag intensivt efter både havsöring och gädda utan att få någonting. Så bytte jag till en gäddfluga när chansen till havsöring upphört. Fick ingen gädda men däremot en havsöring. Så hur mycket expert är det?