08-03-16

Söndag

Invasion i skärgården

Men först några rader om i torsdags då jag också var ute. Det var ännu en slätstruken dag då knappt någonting särskilt inträffade. Och inte en enda godkänd bild lyckades jag ta också. Vädret till exempel var samma som det varit de allra flesta av mina fiskedagar den här höst-vinter- och nu vårsäsongen; västlig kuling, mulet och regnskurar. Samt högvatten. Det sistnämnda har väl skiftat lite grann, får jag väl säga i ärlighetens namn.
Men jag vill också lägga till något från förra gången som jag glömde ta med när jag skrev lite om havsöringspermiärerna. Nämligen att i Nättrabyån hade de flesta havsöringarna släppts tillbaka. Sådant är kul att läsa och är värt en eloge. Det är nog ingen slump att det skedde just i Nättrabyån heller. Jag antar att flera av dem som fiskade där, är sådana jag känner och som är med i min gamla fiskeklubb. Det är riktiga flugfiskare det!
Särskilt kommer jag buga och bocka fram i april när jag förhoppningsvis kommer att dra upp någon fet och blank fyra eller femkilosöring som kan ha varit en utlekt vrakfisk på endast ett par kilo då, som släppts tillbaka. Tack på förhand!
Det är ju så att de havsöringar man får i havet nu är sådan, ej lekmogen fisk mellan 1 och 3 kilo. De större befinner sig fortfarande uppe i åarna. Men undantag finns alltid.
Det visade sig också, vilket jag väl misstänkte, att jag inte är ensam om att tycka att fiske inte är det minsta avkopplande. Många med mig har hamnat i flugfisketräsket, sjunkit ner till halsen och har svårt att ta sig upp och loss. Trots vadarbyxor och vadarstav...
Suck...
Ja, den milda vintern har tvingat mig att fiska oupphörligen och ibland har jag tyckt att en liten, liten fiskesemester inte hade varit dumt. Fy på mig som kan tänka så men snart är det maj. Då skall jag göra ett ärligt försök att ta en fiskepaus. Jag får väl kontakta flugfiskarenas motsvarighet till Länkarna för lite gruppsamtal och kamratstöd.
Ja, jag hoppas verkligen det existerar!
Det borde i och för sig vara lätt att hitta här på Internet där det vimlar av länkar av olika slag förstås. Vi får se när maj kommer.
Oj, just nu kom jag på en fruktansvärd konsekvens av de pågående klimatförändringarna. Kanske någon upprört tänker att jag tagit alltför lätt på dem och raljerat för mycket...?
Men inför detta förskräckliga scenario måste även jag sluta köra bil och elda med olja. Nämligen, tänk om det innebär att näbbgäddorna kommer redan den första april! Eller ännu tidigare. Eller till och med blir bofasta här i Östersjön!
Det är ju den allra värsta katastrofen man (jag) kan tänka sig (mig)!
Med den hotbilden för ögonen lovar jag att sluta raljera över detta djupt allvarliga världsproblem. Åtminstone det här dagboksbladet.

Bland mycket annat har det oupphörliga fiskandet medfört att jag inte har haft tid att uppdatera de fasta avdelningarna på denna dagboksfiskehemsidesblogg. Som till exempel hur min fluga ser ut och binds. Men det är inga stora förändringar som skett. Och det allra viktigaste är förstås kvar; nämligen HUR den binds. Det som skett är att jag minskat ner strutsherlen mer och mer till förmån för olika former av glitter. Dels för att jag inte längre har fri tillgång till strutsplymer och dels för att det är kul när det glittrar och glänser. Härvidlag tycker jag det är viktigt att man tar med flera små buntar av olika sorters bling-bling hellre än mycket av samma sort. Likaså föredrar jag blanka framför olika färger. Men det som mycket annat, är mer en smaksak än vetenskap och beprövad erfarenhet. Glittret skyddar också det skörare naturmaterialet. Jag har sagt det förut och gör det igen: Ofta hör man någon nybörjare i gäddflugebranschen säga: "Hö, hö, hö, det är bara att ta lite vanligt julgransglitter för de dumma gäddorna!" Jag har själv prövat det men funnit det alltför svagt och skört. Men visst; det kan mycket väl ha kommit nya sorter på marknaden som jag inte testat som kanske är bra. På bilden är det en One Size längst till vänster och så tre vanliga vita gäddsaror. Jag behåller de gamla namnen för jag orkar inte hålla på och byta hela tiden så fort jag gör en liten ändring. Nej, det är sättet den binds på som är det viktigaste, tycker jag. Samt att man har en liten, liten enkelkrok, med ett stort gap. Som till exempel Kamasan metkrok storlek 6.

På bilden här ovan ses förutom flugorna, överdelen på mitt blåa datorchassi. Till höger den svarta subwoofern med sin digitalbox till TV-kortet ovanpå.

Nu sist bevisades det återigen att även små havsöringar siktar mot bytets huvud vid attacken. Får jag nafs eller hugg och de inte fastnar brukar det oftast röra sig om gäddor under ett kilo som inte lyckas med det utan försöker bita flugan i stjärten. Och det gör ju ingenting om de misslyckas med det.
Det hände förresten en kul grej i torsdags. Ja, förutom den första gäddan då på fyra kilo som i mitt tycke är en anständig vikt.
Men det jag syftade på var en av de mindre. Där jag stod i en lävik och tog in flugan som vanligt och upptäckte tre små svallvågor efter flugan. En gädda! Ljusförhållandena var sådana att jag inte kunde se i vattnet hur stor den var. De kom i maklig takt och när jag inte kunde ta in mer lina, var de tätt bakom flugan. "Hugg någon gång då!" tänkta jag och började föra spöet uppåt och bakom axeln för att flugan inte skulle stanna. Och precis när jag inte kunde föra det längre bakåt, högg den. Jag kunde inte göra något som helst motryck trots att jag försökte ta tag i nylontafsen med vänsterhanden för att göra det manuellt. Men den lyckades kroka sig själv allra ytterst i mungipan på utsidan, i en tunn skinnflik så den blev väldigt lätt att kroka loss. Kul.
Så visst är det viktigt att använda en krok med kemiskt vässad skärpa.
Jag får väl skämmas lite för att jag inte filar ner hullingen på mina krokar. Men jag tycker att mina krokar är så små ändå att de inte skadar fisken så mycket. Och den extra tryggheten en hulling ger om nu jätteöringen eller tiokilosgäddan hugger, vill jag gärna ha kvar.

Nå, över till söndagens fiske:

Så här såg det ut på morgonen! Det var liksom precis alldeles blankt på vattenytan! Jag vet inte vad det berodde på. Kunde det vara is? Nej, visserligen hade det varit lite frost på morgonen hemma men absolut inte så att hela havet kunnat frysa till. Men så kom jag på det. Det blåste inte. Inte det minsta! För första gången på 10 år var det inte en vindpust.
Skämt åsido är det väldigt längesedan jag upplevde en sådan morgon. Som jag längtat att för en gångs skull få uppleva en dag utan kuling och storm!
Men det var bara det att utan vind ingen fisk. En enkel regel som det bara finns få undantag från.
Det kom inte heller oväntat för SMHI hade förvarnat. Tyvärr kvarstod högvattnet och det hindrade mig från att utnyttja den ostliga vinden som enligt samma spåmän skulle infinna sig. Hade nämligen tänkt gå runt en av våra populära, större öar på utsidan. Men för att jag skall anse mödan värt vill jag ha både svaga ostliga, eller sydostliga vindar samt lågvatten. Det är mycket jobbigt och svåråtkomligt där tycker jag. Samt väldigt långt att gå. Så jag avstod idag och visste inte riktigt var jag skulle fiska. Redan från början insåg jag att idag kommer dagens mål bli att överhuvud taget få ett napp.

Eller nej... Så annorlunda eller märkvärdig mot vanliga människor är jag inte att jag inte tycker det är skönt att bara vara ute en sådan här underbar dag som det blev. Att bara vada omkring i solskenet och ha det skönt. Åtminstone när solen tittade fram.

Där var jag bara en bland säkert hundratals människor idag. Ja, det var verkligen invasion i skärgården idag. Här en bild på tyska amfibieplutonen som målmedvetet marscherar fram för att ta vattnet i besittning. Jepp, flera tyska husbilar mullrade fram på sina larvfötter och gick i ställning på flera strategiska kustavsnitt idag. Eller också var det samma som jag såg överallt.  Visst, det kunde också vara blietzkrieg på gång med snabba förflyttningar. Sant är i alla fall att jag såg folk i flytringar både långt ut i skärgården och även längst in. Samt att det stod tyska husbilar på parkeringarna. Redan tidigt pratade jag med flera ur den lokala urbefolkningen som gjorde sina morgonhundpromenader innan högmässan, kan man tänka. Och när jag kom relativt tidigt på morgonen, stod där redan en bil där jag brukade ställa min. Där det brukar vara tomt. -Va, är stället redan upptaget, undrade jag oroligt och övervägde om jag skulle köra någon annanstans. Men det kan finnas massvis med anledningar till att det står en bil där, resonerade jag och dressade om och letade mig ner mot havet på en gyttjig stig. Nej, inga spår av andra fiskare, kunde jag lättat konstatera och vadade ut. Ja, själva fisket var svårt som sagt, men snart upptäckte jag en fågelskådare på land. Kanske det var hans bil? tänkte jag då. Men när jag fiskat färdigt på utsidan och gett upp och gått tillbaka till bilen, ungefär vid middagstid, stod där en annan fiskare som precis bytt om och skulle köra hem. Vi pratade lite och han hade varit ute efter öring. Jag hade inte sett honom alls för där finns några skär och halvöar där. Nå, han hade heller inte fått någonting för det är svårt när det är vindstilla. Även om vattnet hade krusats lite de sista timmarna. Lite senare såg och hörde jag massor med båtar ute på sina premiärturer, kan tänka. Och trafiken på vägarna liknade den på infartsleden vid rusningstid. Och flera motorcyklar vrålade förbi. Och minst en annan flugfiskare kunde jag urskilja i vimlet längs kusten.

Men är man ute en söndag, vädret är hyggligt och påminner lite om den första vårdagen, kan man inte gärna klaga på att det är mycket folk ute och rör på sig. Jag hade ett ställe på lut där jag tänkte att idag kan det vara läge där. Vinden var den rätta och att det fanns chans på några smågäddor visste jag. Men det blev mer än så:

Här vill jag särskilt poängtera att gäddan inte alls är halvdöd och legat i gräset och torkat i flera timmar. Det ser bara så ut. Nej, ett snabbt lyft ur vattnet, några snabba bilder och så tillbaka igen.
En gädda på eller över fem kilo och dagen är lyckad, är också en grundregel. Dagen upplevdes också som en slags brytpunkt. Nu går det inte att komma ifrån det längre, höstfisket är slut. Nu är våren på gång definitivt och långsamt kommer jag att trängas ut och motas bort från stränderna.
Som tur är har jag varit duktig och bottenmålat båten och gjort i ordning åror och sittbräda. Motorn är hämtad från Kamms och är servad och klar. Så fort det har torkat är det bara att välta båten och putta ner den i vattnet så kan jag köra ut. Till påsk har jag tänkt.
Fast nu aviseras det nordliga vindar och kallt. Och det är faktiskt bra. Det är de nordliga vindarna som tömmer Östersjön. Visserligen stockas det här och vattnet stiger ännu mer men det är bara tillfälligt.
Och nu när jag skriver det sista och läser igenom det, har det precis varit flera mindre snöoväder och här hemma har det lagt sig lite.

Innan jag slutar helt är det väl bäst att säga att det är inget illa ment att skoja lite om nationalkaraktärerna. Det här om de militäriska tyskarna, menar jag. Det är faktiskt så att cirka 5% av mina läsare kommer från Tyskland.
Finns det nationalkaraktärer egentligen?
I så fall hur är den svenska?
Om jag skulle försöka mig på en analys och likt Spanarna i P1 (som jag tycker är roliga) skall jag ta tre exempel. Tre exempel ger en trend, säger de.
Först mig själv. Jag är väldigt feg och försiktig. Inte minst nu när jag snart kommer att göra de första båtturerna. Jag kommer att vara skräckslagen och väldigt nervös för minsta våg och så fort jag är mitt ute i fjärdarna kommer jag att darra av skräck att båten på något sätt skall falla sönder. Det händer varje tidig vår och är mycket obehagligt.
Det andra exemplet är de två bankrånen som har varit här i närområdet i år. Det första i småländska Ryd och nu senast i Olofström. Bägge gjordes på exakt samma sätt och en inte alltför vågad gissning, av samma personer. Polisen var ganska snabbt på plats men ingrep inte. Dels finns det ingen som kan hantera tyngre vapen i Blekinge och dels får ingen komma till skada! Inga civilpersoner förstås. Inga gisslandramer här inte.
Istället väntar man tills rånarna försvunnit. Och så väntar man ytterligare en stund till tills de verkligen kommit utom synhåll. Man vill ju inte följa för tätt efter; tänk om rånarna blir arga...
Men sedan! Då drar man igång förföljandet med över hundra poliser, piketstyrkan från Malmö och polishelikoptrar!
Utan att i något fall lyckas gripa någon. Och jag kan förstå polisen för vem vill bli skjuten?
Från vanligtvis felunderrättat håll sägs det att polisens nästa drag kommer att bli att uppmana bankerna att sätta ut säckar med pengar och skriva "Till rånarna" på. För ingen får bli skadad!
Den tredje spaningen gäller den svenska insatsstyrkan i Darfur. Den skall ha till uppgift att skydda flyktingarna där nere. Ett mycket behjärtansvärt ändamål men så har avfärden skjutits upp i flera veckor. Av den mycket förståeliga anledningen att det blev krig och oroligheter där nere. I Tchad. Och det säger sig självt att inte kan väl svensk trupp åka ner dit och skydda flyktingar när det råder fullt krig! Då kan man ju bli skjuten och vem vill det? Nej, vi väntar tills det upphört och det åter blivit tryggt och säkert att skydda flyktingarna.
Är detta typiskt svenskt?
Nej, nu slutar jag för nu har det spårat ur alldeles.