08-03-24

Måndag, Annandag påsk.

På vinst och förlust

...körde jag ut idag. Här måste jag skriva några ytterligare rader om vädret. Länge trodde jag att vintern skulle komma. "Joodå, det kommer en vinterknäpp, var så säker. De blir senare och senare för varje år men helt slipper vi det inte!" sade jag i tid och otid till alla som ville lyssna plus ett par till. Så tjatade jag ända fram till efter sportlovsveckan då jag motvilligt fick ge mig och gjorde allt klart för sjösättning och såg fram mot att fiska kanske tre av den lediga påskens fyra dagar. Så vad hände?
Jo, på långfredagen började vintereländet men här kom det mesta i form av snöblandat regn och det lade sig knappt alls. Men på lördagsmorgonen blev det snörekord för i vinter och jag fick upp på vinden för att ta ner snöskyffeln. Och på söndagsmorgonen den sista spiken i kistan; tio grader kallt!
Plus friska till hårda nordliga vindar och ett svallande högvatten. Helt omöjligt att fiska.
Men som till på måndagen, idag, skulle vinden svänga till söder och långsamt hade jag sett högvattnet lämna Östersjön genom den långvariga nordanvinden som pressade på.

Ett riskmoment var hur mycket snö det kommit nere vid kusten. För man måste kunna parkera någonstans och de småvägarna ner till vattnet som jag brukar använda, brukar precis inte prioriteras av snöröjningen. Men, hoppades jag, det kanske kom mer som blötsnö ute på öarna än det gjorde hemma i skogen. De två milen in i landet som Gagnekulla är beläget, gör faktiskt stor skillnad. Det skall också sägas att igår, på söndagen, sken solen hela dagen och den värmde så det märktes och det droppade väldeliga från taket och förmodligen hade det tagit på snön ännu mer nere vid kusten än här. Och det stämde; det var inte alls mycket snö dit jag körde. Och ingen is alls på havet; inte ens i lävikarna vad jag kunde se. Det var det ena och viktigaste. Men var hittar jag fisken efter alla snabba väderväxlingar? Först iskallt och nordliga vindar och så helt plötsligt svängde det om till sydliga under natten. Och de senaste fisketurerna började jag räkna med att fisken skulle börja ställa sig i lovart istället för i lä som under vintern. Så vad skulle gälla idag? Helt omöjligt att räkna ut hemma i sin kammare utan det blev att pröva sig fram.

På vinst och förlust.
Och vinsten kom redan på första stället. Helt oväntat i en grund liten vik med så gott som ren sandbotten. Precis, precis över nollan och en hård, iskall vind blåste mig i ryggen. Visst, det var sydlig vind men absolut ingen mild och skön sunnanvind för det. En del ordentliga fiskare brukar hålla koll på vattentemperaturen och skriva upp den varje fisketillfälle men sådan är inte jag. Det är tillräckligt annat att hålla reda på, tycker jag. Jag brukar nöja mig med att dela in den i två lägen; kallt eller varmt. Och idag var vattnet kallt, kan jag säga.
Jag följde kusten en bit för att snart komma fram till en udde och när man rundat den, var man så att säga i säkerhet. Det vill säga in i lä och lagom djupt. Men av någon okänd anledning stod det tre gäddor i den här lilla viken. Det fordrade fem hugg för att jag skulle kunna landa samtliga.

Det var inga sprallande kämpar någon av dem. Vattentemperaturen inbjöd inte till det, antar jag. Det var den här sista och största som hade vissa svårigheter att fästa sig. Den stod även väldigt grunt och jag tycker mig ha märkt att just de missar lite oftare i hugget än de som står djupare. Kände hur det skrapade till och såg virveln första gången. Gjorde ett par kast utåt och så lade jag ännu ett kast inåt. Nytt hugg och ny virvel. Det var väl attan också, tänkte jag, nu hugger den väl inte en gång till för det är sällan man får fler än två chanser på samma gädda. Nu lade jag både två och tre kast åt ett annat håll och innan jag skulle göra tredje försöket, kollade jag även krokspetsen. Och minsann om inte yttersta, yttersta spetsen var bockad. Det var oväntat för det brukar ske efter ett bottennapp då flugan fastnat på en sten eller man slagit i sten i bakkastet och vad jag vet hade inget av det skett. Jag hade väl knappt fiskat en kvart. Nå, det brukar gå ganska bra att räta ut spetsen med peangen vilket jag gjorde. Så lade jag det tredje kastet inåt, åt gäddans håll och faktiskt; ett hårt hugg och där satt den! Glatt överraskad blev jag när jag upptäckte hur stor den var! Oj, oj, oj, det här börjar bra, konstaterade jag belåtet och först tänkte jag bara kroka loss den utan att krångla med kameran för fortsätter det så här bra blir det inga problem att få bra gäddbilder. Men som tur var kom jag på bättre tankar och drog åtminstone in den till stranden och tog detta kortet på den. För sedan blev det förlust efter förlust. Men just då hade jag blivit varm och glad och gick upp på land för att komma runt en klippig udde som det var lä bakom. Sedan hade jag en fin sträcka framför mig med lagom djup, ganska mycket lättvadad sandbotten och så började solen värma också.

Och redan tre fina gäddor i min mentala ryggsäck innan fisket egentligen hade börjat.
Det var där jag tog den första bilden förresten. Ett mycket konstnärligt foto som verkligen fångade dagens karaktär med is och sol, lä och vind samt naturens eget konsthantverk i form av isskulpturer i kontrast mot, eller varför inte i samklang med det högsta uttrycket för människans skapande kraft. Det yttersta målet för och vad hela den industriella utvecklingen syftat fram till; flugspö i grafit, flugrulle i aluminium och en gäddfluga. Som i sin tur är bunden på krok av finaste stål!
Fångat med en digitalkamera, överfört till en PC och delgiven miljontals andra via Internet. Så gott som allt annat människan gjort och framställt är bara sk****t vid en jämförelse!
Så är det.

Jag antar att det här bakslaget i vädret ställt till det även för många andra fiskare. Särskilt då för sådana som tänkt lägga några dagar på havsöringsfiske.

I år infaller påsken ovanligt tidigt och här i Blekinge brukar det vara bäst lite senare. Men så fort jag tänker på påsk och fiske, brukar det här tillfället dyka upp. Ett mycket gammalt kort från min ungdom i Sölvesborg. Jag hade för mig att jag scannat in det någon gång och därmed räddat det åt eftervärlden innan färgerna helt gulnat bort. Och efter lite letande på hårddisken hittade jag det. Men att datera det visade det sig lite svårare.  Jag började inte föra fiskedagbok förrän 1973 nämligen och i den hittade jag det inte. Skulle tro att det antingen är från påsken -71 eller -72. Men bara lugn, jag kommer inte att tjata om att  det var bättre förr. För det var nämligen ett enastående bra fiske även då med tre havsöringar på en dag. Minns jag rätt fick jag två, inklusive den största och min bror en. Vi fiskade från båt och kom in i lä vid en liten vik på den ena av Nymöllavikens bägge uddar och fick alla tre inom loppet av cirka en kvart. På ABU Killer 15 g. Då och där, fick vi så där en två till fyra havsöringar per vår. Som här i Karlskrona ungefär och att man har ungefär det dubbla antalet kontakter i form av nafs och efterföljare. Rullen, en Ambassadeur 5000 har jag kvar och kan använda än om jag vill. Den är tillverkad 1957 eller -58. Jag tror inte spöet finns kvar däremot. Eller också ligger det uppe på vinden, saknat av ingen. Spön kunde inte ABU tillverka så bra, tvingades man inse långt senare. Under hela min uppväxt var det bara ABU-grejor som gällde. Vi trodde inte man kunde få någon fisk alls om inte precis allting man använde härstammade från Urfabriken i Svängsta. Som en kuriositet kan jag nämna att jag använde samma halsduk som jag har på bilden idag. Fanns den inte med på min förra vinjettbild, till och med? Nej, något högt klädkonto har jag aldrig haft.

Vad gällde dagens vidare fiske är inte så mycket att tillägga. På ett annat ställe där jag verkligen trodde jag skulle få flera stycken, hade jag två hugg av samma gädda. Men den vill inte försöka en tredje gång. Sedan precis på slutet, gjorde jag mig skyldig till en vadningsfiskares största misstag; nämligen att vada på det viset att man skrämmer iväg en fisk. Och inte vilken tvåkilosgädda som helst heller utan en kraftig doning på minst fem kilo. Fast jag tror nog att den hade haft möjlighet att kolla in min gäddsara och göra en attack mot den om den hade varit intresserad. I alla fall hade den stått väldigt långt in bland tång, sten och gamla alger och när jag kom vadande blev det ett förskräckligt liv där inne.