08-04-03

Torsdag

Gäddskrämmaren från Gagnekulla

Som vanligt är vädret den viktigaste faktorn när det gäller fiske, det går inte att komma ifrån. Och idag rådde den näst värsta man kan tänka sig. Nämligen stiltje. Så vilken är den allra värsta då? Storm eller orkan?

Nej då, det är stiltje och sol. Har jag någonsin klagat över att det blåst för mycket? Skulle inte tro det. Inte när jag fiskar landbaserat i vadare i alla fall. Fiskar jag från båt, eller har tänkt göra det, då! Då klagar jag hur mycket som helst på att det blåser för mycket, det är sant.
Däremot har jag haft synpunkter på att det blåst från väster lite för mycket.
Och visst tänkte jag för mig själv att kanske man borde tagit båten idag när det var så lugnt. Men dels har jag inte hunnit göra någon provtur ännu och dels så var det dimma. Så då hade jag tillräckligt med ursäkter för att återigen fiska vadande.
Själva fiskandet går lika dåligt från båt som vadande när det är bleke.

Det brukar ju vara så att det börjar blåsa framåt förmiddagen men inte idag. Inte mycket i alla fall. Hela morgonen fram till elvatiden rörde sig inte ett löv eller kände jag en vindpust. Ens om det hade suttit något löv på träden.
Prövade några kända ställen men inte ett napp.
Men så kom jag till en liten vik där det alltid brukar stå någon gädda. Samt att det växer lite vass där på ovanligt djupt vatten. Alltså cirka en halv meter. Detta vid normalvattenstånd alltså. Det är mycket ovanligt här där jag håller till för den mesta vassen växer så grunt att det nästan är på land. Så det där kända sambandet mellan gädda och vass tror jag mest existerar i insjöar eller andra delar av Östersjön som jag inte är så bekant med.
 Nå, i alla fall fick jag inget där. Då tänkte jag att jag skulle vada mig genom det här vassområdet för jag hade på känn att det fanns något i den. Ja, det var bara stjälkarna i vattnet kvar, överdelarna var borta. Jag blev inte förvånad över vad som stod där och lurade. Tre stora gäddor simmade ut från den!
I alla fall den jag såg tydligt var på fem kilo eller över. De andra i närheten kunde jag bara ana storleken på men smågäddor var det inte.
Så nästa gång jag kommer hit skall jag göra tvärtom. Det vill säga först skall jag vada igenom vassen och skrämma ut de gäddor som finns där och sedan skall jag fiska efter dem.
Efter att ha väntat en kvart så att de hinner lugna ner sig.
Jag börjar få rutin på det här med att skrämma ut stora gäddor från sina gömställen. När skall jag få dem att nappa?

Här en kul och helt autentisk bild på ett fynd jag gjorde. Någon hade tappat ett gammalt Atomdrag som jag tog hand om. Eller kanske vederbörande bara slängt bort det efter att ha gripits av insikten att från och med nu får det vara slut med tråkigt spinnfiske och nu är det jag som börjar flugfiska!  I alla fall råkade jag få syn på det när jag återvände till bilen efter att ha scannat av stora områden strax intill. Stora sandflader där jag heller aldrig brukar gå helt bom. Men jag vet nog hur gäddorna tänker. Eller uppträder. Är det lugnt och därmed klart vatten sticker de och gömmer sig. I de flesta fall ut på djupt vatten. Finns det vass kan de även tänka sig att gå in i den. Är det tång och sten ställer de sig förstås bakom eller i desamma. Men så fort det blåser upp och går vågor, känner de sig säkra och närmar sig försiktigt grundare områden. Eller sticker fram huvudena ur tången. Och då gör det ingenting om det är så gott som ren sandbotten. De gömmer sig under vågorna, kan man säga. Blir vattnet också lite halvgrumligt blir de kaxiga som bara den! Likaså om det regnar. Då kan de gå väldigt grunt över ren sandbotten. Jag har sett det hända om och om igen. Hm... Finns det folk som fortfarande använder det gamla Atomdraget...? Det var fastbundet med några cm 0,25 eller 0,30 nylonlina. Alltså ingen wiretafs. Och så låg det på en parkeringsplats. Eller egentligen en mötesplats på en väg inte så långt ifrån en bro. Ja, jag får väl slänga det i den container jag har hemma på tomten där jag numera lämpar ner gamla revvindor, wobblers, jerkbaits och annat livsfarligt avskräde jag hittar ute vid stränderna.

Här, på det senaste stället, hade den förut så blanka vattenytan krusats något av en väldigt lätt bris men den upphörde tyvärr. Klockan var redan tolv och varken napp eller vind. Det började se kritiskt ut. Men en höjdpunkt en fiskedag är alltid lunchen. Den intog jag sittandes i bilen, lyssnandes på bildradion. Samtidigt som jag körde till ytterligare ett ställe någon helt annan stans. Nu kunde det bara bli bättre också.

Och det blev det. Allt. Solen tittade fram lite och vinden kom. Vattnet började röra på sig och jag också.  Gick och vadade mig ganska långt från den nya parkeringsplatsen. Till en ny vik. Och där hittade jag dem. Under cirka en timmes tid upplevde jag ett mycket trevligt fiske. Lagom djupt, slät och fin botten, lagom många olika huggtekniker och lagom varmt och skönt. Lagom långt mellan huggen. Det som man kunde begära mer av var storleken. Det hade suttit väldigt fint med en över fem kilo här och länge trodde jag att jag skulle få en. Samt att någon kunde få ändan ur vattnet. Fortfarande är det nog lite för kallt i vattnet för att de skall vilja hoppa och skutta. Snart nog kommer den tiden. På det viset blev även den här fiskedagen ganska typiskt. I det avseendet att plötsligt blixtrar det till och en kort stund händer allting. Det som man går och väntar på och som det mesta fiske handlar om. När det hugger. När man lyckats.

Jag såg för ett par dagar sedan förresten från tåget att sillen kommit. Det är inte så konstigt som det verkar. Jag var ute på resa på väg mot Lund och på stationen i Sölvesborg, såg jag de karaktäristiska silhuetterna från sportfiskare nerifrån hamnen. Och det kan man räkna ut med så gott som vilken kroppsdel som helst, att ser man fler än en person med spö i hand vid den här årstiden och i en hamn, så är det fråga om sillfiske.
I och för sig kanske den inte kommet än utan att det bara var fråga om folk som ville testa. Det är väl lite tidigt egentligen men någon sillexpert är jag förvisso inte.