08-04-18

Fredag

Big in Russia

eller

Ett - ett

För ett tag sedan aviserade jag att det förmodligen inte skulle bli så många fiskerapporter från mig framöver. Nu verkar det tvärtom så att de är fler än någonsin. Var det ett tomt löfte från min sida?
Nja, istället är det nog så att ibland går det inte som man trott och att saker och ting utvecklar sig i en annan riktning än förväntat så än så länge är jag fri att köra ut och fiska när det passar mig. Och just nu blir det fler gånger än vanligt eftersom jag i förväg lagt in några extra semesterdagar just för att kunna ägna mig åt havsöringsfisket nu i april.
Underförstått är att det också skall ske från båt för därifrån är ju chanserna optimala. Man kör från hot spot till hot spot under en hel fiskedag. Men precis som jag sade förra gången, skulle den hårda nordliga vinden blåsa på över hela helgen så idag funderade jag inte ens över min lilla båt.
Men så har vi också det här nästan unika tillståndet som råder i Östersjön just nu att trots att det råder friska nordliga vindar så töms det på vatten. Ingen stockning har uppstått vid utloppen i Öresund och vid Bälten eller kanske snarare att den jämnats ut. Vattenståndet sjunker hela tiden istället och det vore dumt av mig att inte försöka utnyttja det, tänkte jag.
Jag är ju så lyckligt lottad här i Karlskrona också att för att ta mig ut till en ö behöver jag inte använda egen båt heller utan det går lika bra med bilen. Åtminstone till några av de största öarna. Så det gjorde jag idag. Likaså skulle jag utnyttja den nordliga vinden till att börja på en sträcka där jag skulle få dels sidovind och där det skulle bli lä bakom uddar och halvöar. Samt att jag skulle börja längst in och få gädda för att längre fram på dagen komma ut på södersidan och satsa på öringen.
Min kalkyl tidigt på morgonen såg ut att gäddorna skulle vinna med 10 - 1. Eller snarare 10 - 0 för havsöringen är ingen fisk man kan räkna med att få minsann.
Nå, parkerade på ett i förväg noga uttänkt ställe och dressade om som vanligt.
Fy vad det var kallt och ogästvänligt!
Nordlig kuling känns inte som milda vårvindar precis. Men även det ingick i min fälttågsplan för dagen och jag hade en bra bit att gå under vilken jag visste att värmen skulle stiga inuti vadarna.
När jag kom fram till där jag skulle gå ner i vattnet och såg ut över havet, in mot fastlandet, kunde jag bara rysa över hur hemskt det skulle ha varit om jag dumdristiskt nog, ändå skulle ha vågat mig ut i båten. Nu, däremot, hade jag sidovind och ett par vikar där det blev åtminstone halvlä. Lågvattnet gjorde också att jag kunde vada ganska långt ut där bottnen såg mycket lovande ut.
Här borde det finnas gott om gädda!
Rätt djup, rätt vind och rätt botten. Den där Känslan eller bör det kallas Varsel? Den som säger att nu; nu du, får du napp, infann sig flera gånger.
Men klickade hela tiden.
Det gick ett par timmar och det var bara att inse att det inte var någon gädda hemma. Och att gäddorna är on the move. För så är det att grovt sett, från oktober fram till mars-april ungefär så står de ganska stilla. De är ganska förutsägbara och förflyttar sig bara utåt-inåt beroende på väder och vind. Så tror jag i alla fall att det är men nu på våren är de desto svårare att hitta. Därför blir också den första gäddan väldigt viktig. När den äntligen anlände, hade jag kommit så långt att det nästan lika gärna kunde ha varit en havsöring. Jag menar att enligt planen drog jag mig utåt hela tiden och med lite tur skulle jag kanske få öringkontakt så småningom.

Och faktiskt skulle det kunna ha varit en havsöring för utmärkande för dem när de hugger är det frenetiska stänkandet och plaskandet precis när de tagit flugan. Åtminstone i min erfarenhet. Och det ställde den här hyggligt stora gäddan till med minsann med en stor virvel och tillfredsställande vilda vattenkaskader. Men snart upptäckte jag den gulgröna färgen i stället för det bländvita. Likaså är det på det viset när man går omkring och kastar att då och då uppstår det särskilda situationer där man vet att manövrerar du dig dit och lägger kastet där, ökar chanserna dramatiskt att du får hugg. Ja, den förut omtalade Känslan kan till och med infinna sig. Så var det här. En liten stenig udde bakom vilken det var lite djupare samt en och annan tångsten på den annars så gott som rena sandbottnen. Och där stod mycket riktigt den gädda som jag håller upp här till vänster. Då steg hoppet att nu blir det gäddfiske av! För finns det en finns det flera, är ett gammalt gäddfiskeordstäv. För nu utbredde sig en ganska vid vik som är ett av mina absoluta toppenställen för gädda. Men helst skall det vara lite högre vatten och framför allt mer blåst eller regn. Och inte i april, visade det sig. Under nästa timme fiskade jag mig igenom viken kors och tvärs utan att se skymten av fisk.

Först blev jag varm när gäddan högg och så bara fortsatte det att vara skönt för nu hade det blivit rent lä och molnen lättade lite, lite grann och allt kändes fint. Oj, dags för lunch, tänkte jag också; alltid en höjdpunkt en fiskedag.
Och nu visade det sig hur slug och beräknande jag varit.
Jag hade nämligen kalkylerat med att just nu och just här, skulle det vara dags för matpaus. Så jag hade bara att vada in till stranden, gå upp på land och vidare ett par hundra meter genom en skog och vips, där stod bilen full med lunchmat!
I det följande vill jag särskilt påpeka att det är inte för att fylla ut tomrum som jag går in i detalj hur och vad jag hade till lunch. Ånej, det är mycket viktigt för att förstå hur fisket utvecklade sig senare.
Tog min lilla plastpåse med ett par apelsiner och ett par äpplen plus den ännu mindre plastpåsen med sin nötblandning och gick tillbaka ner till sjön och såg ut en trevlig klippskreva där jag satte mig bekvämt tillrätta och började äta. Först avverkade jag frukterna. De var goda och saftiga. Samt mycket nyttiga.
Jaha, så öppnade jag plastpåsen med min egen blandning av hasselnötter, mandlar, små bitar av torkade både papaya, mango och ananas. Även banana chips med mera, med mera. Så gott!
Man tar en grabbnäve och proppar munnen full och så tuggar man. Och tuggar. Och så tuggar man ännu mer.
Men, tänkte jag, det var värst vilken tid det tar. Alldeles för lång för jag hade en tid att passa också. Så efter en stund arbetade jag mig upp i stående och gick ner till stranden och funderade.
Rätt som det var fick jag en snilleblixt: Jag vadar väl ut en bit i vattnet och ställer mig och kastar samtidigt som jag tuggar i mig nötterna!
Men, funderade jag vidare, var skall jag göra av påsen?
Jag hade nämligen ingen lämplig, lättåtkomlig ficka att stoppa ner den i.
Alltså, hur kan man vara så listig som jag! För nu kom som på beställning snilleblixt nummer två:
Jag letar helt enkelt upp en stor sten och lägger påsen på stenen!
Men just där jag befann mig fanns det inga stora stenar ute i vattnet. Idag verkade det inte finnas några gränser för min kreativitet utan lätt tänkte jag ut att det är ju bara att följa stranden en bit så kommer jag till ställen med stora stenar en bit ut.
Jag gjorde det och på vägen är man tvungen att passera förbi ett par hus som ligger en liten bit upp från stranden. Bebodda hus med bilar utanför. Jag brukar smyga förbi nere vid vattnet och ser sällan till några människor där, den här tiden på året.
Bara en liten bit därifrån visste jag att det fanns en liten vik kantad av sten där några är stora och dit kan man vada och kanske till och med få en gädda.
Sagt och gjort, vadade jag försiktigt ut för det var en liten bit och alldeles fullt av mindre, hala, tångbeväxta stenar som gjorde det besvärligt.
Men snart stod jag vid den stora stenen och placerade påsen på den. Perfekt. Repade väl ut lite lina och gjorde ett halvdant kast. Repade ut ännu mer lina och så gjorde ett riktigt bra kast långt ut, sträckte tafsen och lät flugan ligga och sjunka lite. Vände mig lystet mot påsen, tog en näve nötter och stuvade in i munnen.
Hade precis vänt uppmärksamheten tillbaka ut mot där jag hade flugan och tagit in den första metern när jag undrade lite för mig själv att; inte finns det väl någon sten där ute heller?
Jag upptäckte nämligen liksom stora partier blankvatten där ute där vattenytan annars krusades av små vågor.
Blixtsnabbt ställde jag om alla sinnen på alarm, alarm! Nej, där finns inga stenar därute; blankvattnet kommer från en stor, vispande stjärtfena, idiot!
Hade inte tagit in linan en halv meter förrän det högg!
Och hade gäddan plaskat och skvätt förut så var det ingenting mot vad den här havsöringen satte igång att göra nu. Ingenting!
Nu plumsade det, skvätte i vattenkaskader och hoppade det så det stod härliga till.
En jätteöring verkade det vara!
Så var mitt första intryck i alla fall. Och som man kan se på bilden skulle det ha varit en stor öring om den hade fått gå här ute i havet ett par veckor till och ätit sig fet på sill och tobis. Nu är den skrikande mager. Tyvärr.

Och det är sannerligen inte självklart att jag lyckades landa den. Precis tvärtom. En tur så stor att jag borde köpt en lott på hemvägen.
All tidigare listighet och klokskap hade nämligen lämnat mig och nu var jag som vanligt igen. För idiotiskt nog koncentrerade jag mig på att försöka få några bra hoppbilder på den. Det utnyttjade den till att simma mot mig i full fart, dyka ner bland tångstenarna och sick-sackade sig mellan dem och så blev det stopp. En mardrömssituation och kallsvettig fick jag hålla på en lång stund att trassla mig och öringen ur den knipan under vilken jag både trampade på tafsen och så när på öringen samt höll på att trilla omkull.
Att den inte slet tafsen under den långdragna kampen är Någons goda försyn, absolut.
När jag äntligen fått grepp om den och snubblande vadat mig iland och slängt upp den långt upp i gräset, tittade jag oroligt upp och omkring mig och hade inte blivit förvånat om det stod fullt med åskådare där för så nära husen var jag och sådant oväsen och viftande med spön och armar hade det varit, att det inte hade varit det minsta konstigt. Men som tur var hade ingen sett min märkliga, raglande, tungfotade dans där ute.
Och långt därute på stenen låg plastpåsen kvar med sin nöt- och fruktblandning...

Gå ner en bit på sidan och ni kommer att upptäcka en bekant fluga. Det är något slags diskussionsforum och jag önskar att jag kunde ryska men mina damer och herrar; jag skulle inte bli förvånad om det var självaste expresident Putin som försökt sig på min vita gäddsara!
Minns jag rätt har jag sett bilder på honom med fiskespö i handen och även om det var ett spinn- eller förmodligen haspelspö så måste väl han självklart bedriva den allra högsta formen av sportfiske som flugfisket är. Och vad vore naturligare då än att låta sina agenter leta upp den allra bästa flugan som finns på området och utlysa en tävling om vem som binder den bästa kopian?
Ja, mer och mer tror jag att det förhåller sig så och... Eh... Vänta lite! Nu kommer ett nytt meddelande från Internetombudsmannen...
Få se... Hm...
Det var det fräckaste! Han påstår att den enda likheten mellan mig och Putin är att vi bägge lider av storhetsvansinne! Och att jag skulle vinna i den tävlingen!
Nähä, skall det vara på det viset så slutar jag genast.