08-05-05

Måndag

Gäddträffen

Eller jag kunde kalla dagens stycke för Bra bilder, dåligt fiske men jag tror jag haft den titeln tidigare. Men å andra sidan är väldigt mycket här i mina dagboksblad upprepningar så varför inte?
Nå, hela livet består av ständiga upprepningar så därför är det inget jag grämer mig speciellt mycket för. Även det konstaterandet är en upprepning förresten.

Men väldigt sällan har mina åror blivit uppmärksammade på det sätt de förtjänar så här en bild på hur jag löst ett besvärligt problem på. Det är väl inget märkvärdigt med åror; de bara finns där, eller...? För mig är årorna väldigt viktiga och ett ständigt problem genom åren har varit att efter ett par, tre år har jag knäckt dem. Ofta då i ett utsatt läge då man måste ta i lite extra. Som när man driver mot en sten som man först trott skulle klara, men så upptäcker man att det gör man inte utan man får kasta sig ner på mittbrädan och ta ett rejält tag med åran och så knakelibrak, så är den i 45 graders vinkel. Inte bra. Efter omfattande tankearbete har jag kommit på att det beror på att det är hål rätt igenom åran. Detta för att fästa åran vid årtullen med en järnpinne så att den inte glider ner i vattnet om man släpper taget om den, ett nog så behjärtansvärt ändamål. Men det är i årtullen den brister. Hålet gör att det blir röta där och att det är just där den största påfrestningen sker.

Rådet man får är man skall vara noga med att låta båtfernissan rinna ner i nämnda hål när man fernissar årorna. Och det har jag försökt år efter år men inte har det hjälpt utan det är ett ständigt köpande av nya åror. Så kom jag på att göra som de gör på Västkusten. Nämligen att ha årorna lösa mellan två pinnar. Men att fästa två pinnar på min reling kan jag inte. Utan jag lät helt enkelt bli att borra hål i åran och lät den löpa fritt i årtullen. Men inte utan vidare förstås gick det inte. Dels hoppade den ständigt ur årklykan och dels riskerade den att glida ur och så stod man där med bara en åra. Men med massor med överbliven fluglina löste jag det problemet på ett amatörmässigt sätt. Det syns på bilden hur jag gjort.
Nackdelen är att då blir det skavsår på årorna. Det har jag löst genom att linda årorna med olika sorters material. Det är tredje året nu som jag har haft det så och än så länge har det inte knakat i årorna när jag tagit i. Snart vande man sig vid att manuellt vinkla årorna rätt också, innan man började ro.
Jag brukar ro ganska mycket en fiskedag på sjön. Både för att det är skönt, praktiskt och för att orka ro iland om det skulle bli motorstopp. Här kan jag ju också ljuga till det litet; för att det är bra för miljön också.
Ty så är det att när muskelarbetet ökar så stiger vårt eget koldioxidutsläpp till det mångdubbla.
Fast det är klart; jag släpper kanske inte ut en massa giftiga avfallsprodukter i havet när jag ror som när jag kör med motorn (får vi verkligen hoppas) så en liten miljövinst är det kanske. Kan man ju alltid inbilla sig.
Skulle väl inte tro att så många på Västkusten läser det här för där är det ju ett helt annat slags fiske som gäller. Eller gällde om det är sant som påstås om fisket därstädes. Och kanske årtullarna inte alls ser ut så nu. Men på tidigt sjuttiotal var det annorlunda. Några år då var jag och en bror trägna sommargäster där och bedrev ett intensivt havsfiske i trakten kring Strömstad som jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Jag kanske gör det också någon gång jag behöver fylla ut texten men inte idag, ser jag. Men då för tiden var alla mindre båtar traditionella allmogebåtar i trä med just de här två pinnarna och jag minns speciellt att man alltid hade reservpinnar med sig för även de slets. Samt lindade åror.
Vi tältade ett par somrar i rad på en ö som heter Rossö, en sommar på en annan ö vid namn Hällsö och så några somrar hyrde vi stuga i själva Strömstad.

Vad som även syns på bilden ovan är att det var bleke.
Så här den första veckan i maj är det fyra fiskslag som är aktuella i mina fiskevatten. Idag kom jag i kontakt med tre av dem, tror jag.
Gäddan förstås som ständigt är aktuell. Näbbgäddan vare sig man vill eller inte. Men väldigt diskret idag faktiskt. Såg en karaktäristisk virvel mitt ute på fjärden och kanske, kanske att jag hade en efter. Med näbbisarna är det ju så att första gången ser man en. Nästa gång ett par stycket och så tredje gången man är ute, en miljon, trehundrasextiosjutusenfem. Ungefär.
Än så länge har man chans på havsöring vilket egentligen var mitt primära mål idag. Lyckas man så lyckas man ordentligt. Dels är det nu man kan få de riktigt stora och dels är de uppätna, blanka och feta och dels gör vattentemperaturen att de är på ett sjuhelsikes kämpahumör. Jag tror jag hade ett öringnafs på ett av de säkra ställena jag besökte men å andra sidan; i bleke finns inga säkra öringställen alls.
Den fjärde fiskarten är id. Eller ort som de lokalt kallas här. Just i maj eller början på juni är de så hungriga att de även kan attackera så pass stora beten som mina flugor. Jag brukar få en vartannat eller vart tredje år. Som sportfisk kan man både ha och mista dem. De brukar satsa allt de har på själva hugget och så är de som en stor tångruska. Men lite kul med omväxling är det.
Abborrar då? Finns det inga här?
Jag tycker själv det är konstig att jag så gott som aldrig får några. De har minskat rent allmänt, vet jag men någon gång borde jag väl få några, tycker jag. Det är ju inte alltid jag kör med jätteflugor och ibland är jag ganska långt in i vikarna men det är väldigt sällan jag ser till några.

Här en bild som jag själv tycker är bra. Visst, det är bara en liten gädda men man kan sitta och titta på bilden, sjunka in i den och inbilla sig att nu har man fått på storgäddan och den gått upp i luften med ett mäktigt plask och skakar sitt väldiga huvud så att vattnen stänker milsvida.
Den bilden kunde ha varit sann idag. Nu skall jag berätta anledningen till att jag ändå yxade till ett dagboksblad idag. En händelse jag bara måste få ur mig för någon som begriper sig på fiske! Så här var det:
Ända fram till tolv-ettiden var det så gott som spegelblankt och alltså värdelöst fiske. Mer och mer kände jag att jag ville iland, ta på mig vadarna och börja fiska på riktigt. Då, hurra, nu blir det lite vind! körde jag in till en ö som jag alltid brukar ha ett gott öga till för där finns ett par bra vikar alldeles utmärkta att vada i. Jag betraktar särskilt en vik som en slags mellanlagringsstation för gäddorna. Både på hösten då de är på väg in och nu på senvåren när de är på väg ut. Nu menar jag stora gäddor. Ja, även vanliga gäddor brukar det vara gott om. Men inte idag tydligen.
Såg någon svag virvel bara som nog var efter en näbbis. OK, det hade nu blivit eftermiddag, soligt, sommarvarmt och vinden var lite, lite för svag. Hade nästan fiskat mig igenom viken då jag råkade landa flugan på en fisk. Förmodar att alla gör det då och då. Särskilt i put and takevatten händer det att man kan landa flugan på en regnbåge som står i ytan. Och även i havet just nu och det är på en näbbis. Det blir karaktäristiska rörelser i vattnet och jaha, tänkte jag, nu skall vi se om näbbgäddan tar. Gjorde mig lite extra beredd och tog in linan som vanligt men ingenting. Nähä, tänkte jag när flugan snart skulle bli synlig, konstigt att den inte nafsar.
Då såg jag det.
Tre vågor som i jämn fart närmade sig flugan. Och i skallen började temat från Hajen att ljuda. Tre stora vågor som man vet uppstår för att något väldigt under ytan närmar sig. Jag sträckte på huvudet för att kunna se vad det var. Då upptäckte jag den. En jättegädda. Ett stort #∑¥ζд!!! as, för att tala med Erlando, var det!
Jag såg den tydligt när den vände. Trots det är det svårt att uppskatta vikten och utan större betydelse eftersom den inte högg. Men hade den tagit flugan och jag fått upp den, hade det blivit rekord på mitt klass-femspö, det är då säkert. Kanske personbästa över huvudtaget till och med.
Wow, vilken upplevelse, trots allt!
Något svag i knäna funderade jag över hur det hade känts att få en sådan utlekt jättebjässe på kroken på sitt veka spö...
Visst, jag backade tillbaka, fortsatte att vada mig i position så jag efter en kvart eller så, skulle kunna göra ett nytt försök ungefär åt det håll den simmat men utan att lyckas.

Fick dagens första fisk lite senare, precis där viken tog slut på grunt vatten. Gick tillbaka till båten och körde vidare till en annan holme. Fick gäddan som är på bild. Så körde jag hem.
Och, eeh... Med tanke på vad jag skrev sist om Erlando sist och alla hans efterföljande gäddor som kan locka hit fisketurister... Ja, det kan inte hjälpas för sanningen bara måste fram!
Och förresten är det väl ingen nyhet att det finns stora gäddor i havet. Däremot är det kanske lite ovanligt att man råkar träffa en sådan i skallen med sin fluga. Jag antar att den stod ytligt och solade som det sägs att gäddor gör nu på våren.
Vad gäller bra bilder så fick jag flera på den sista gäddan men ser ingen anledning att ta med fler på den.
Det är sommarvärme på gång nu och frånsett bjässen idag, känns det skönt att man skall få lite fiskesemester snart.