08-06-06

Fredag

Fågelskådning

Friska vindar och i synnerhet om de blåser åt samma håll tenderar att samla fisken, brukar jag hävda. Så nu när det rått vindar från nordost i snart en månad måste det väl gälla mer än någonsin. Frågan bara är var exakt gäddorna samlat sig. Jag har i alla fall inte hittat det stället. Inte den gången för en vecka sedan till exempel, när jag var ute med båten och prövade på utsidan av en av våra största öar en hel dag. Inte ett napp. Inte en gädda som följde efter jag såg.
Så var det en ledig dag för fiske som helt blåste inne. Jag kör inte gärna ut med båten när det blåser över 10 sekundmeter redan tidigt på morgonen. Och det har karaktäriserat det här mäktiga högtryck att det genererat en luftström som rått dag som natt.
Så idag tänkte jag att där; där vid en beprövad udde kanske det kunde funka trots allt. Lågvatten och nordostliga vindar skulle göra det möjligt både att vada och komma åt åtminstone några gäddor, tänkte jag optimistiskt. Här är vääldigt mycket sten alltså. Hala, slippriga, beväxta med grönslick och jag som inte gillar att vada där det är stenigt brukar inte köra hit så ofta. Men, tänkte jag vidare, idag med det extrema lågvattnet kanske man kunde vada en bit ut, på sandbotten och kasta snett in mot land och stenarna med vinden. Jodå planen funkade ganska bra och jag hade en skön förmiddag. Men utan att få minsta hugg eller se minsta virvel, plog eller andra spår av gäddor. Det enda jag såg i fiskväg var ganska mycket spigg.

Så inträffade en kul grej. Tidigare hävdade jag att man blir liksom osynlig för djurlivet när man står utvadad och idag fick jag ytterligare bevis för den tesen. Bäst jag stod där och kastade kom den stor fågel seglande och slog sig ner kanske 15 meter från mig. En häger. I vanliga fall är de väldigt skygga och vaksamma och kommer man gåendes på land upptäcker de alltid mig långt innan jag ser dem. Jag ser bara en lyfta hundra meter ifrån mig och flyga därifrån.
Men den här såg inte mig. Trots att jag fortsatte att kasta och fiska så verkade jag inte existera för den. OK, vadare som vadare kanske den tänkte.
Tog några bilder på den och för att få det andra här nedan, var jag tvungen att skrika, gapa och vifta med vadarstaven åt den. Då först lyfte den.

Till den här udden brukar det komma två kategorier människor och man kan ställa frågan fågel eller fisk till dem. Åtminstone tidigt på morgonen för senare på dagen kommer det även andra typer också.
Ja, ibland var det alldeles fullt med grönklädda, beväpnade campare också men det verkar höra till en svunnen tid ty nu kommer den eviga världsfreden att råda. Si vis pacem para pacem, som romaren sade. Det vill säga Om du vill ha fred så förbered dig för fred, eller hur det nu var. Och det är ju ädelt och bra att tänka så.

Men idag var det något alldeles extra speciellt på gång här ute, förstod jag. För även om jag kom hit extra tidigt idag var det alldeles fullt av folk och bilar. Och det redan på vägen ut till parkeringsplatsen. Då erinrade jag mig att det stått lite i tidningarna om en ovanlig fågel som kommit hit och genast kastade sig landets alla fågelskådare in i sina bilar och körde hit. Jag tror inte jag överdriver så mycket. De stod kantade ungefär lika tätt hela vägen ut till Grindstugan som sillfiskarena i Handelshamnen i april och alla hade stativ och jättekameror med meterlånga objektiv. Någon riktade något som liknade en parabolantenn in i snårskogen också.

Likadant var det när jag körde hem då jag tog den här bilden. Tala om helt hysteriskt!
Tänk, köra hundratals mil och stå timmavis och stirra in i buskagen bara för att få en skymt av en liten gråsparvsliknande småfågel, helst få en bild på den och allt bara för att sätta en bock i protokollet att nu har jag sett ytterligare en art. Helt obegripligt! Att de kommit långväga ifrån stämmer för jag pratade med några och nog tyckte jag att de hade uppsvensk dialekt.
Nä, varför inte ägna er åt någon normal hobby?
Som till exempel jag själv. Som ägnar dagar och veckor åt att försöka få upp gäddor, gärna på ett så krångligt sätt som möjligt och skulle jag lyckas, antecknar jag det i ett protokoll, tar en bild av den och släpper tillbaka den. Det är vad jag kallar meningsfull sysselsättning och ett helt normalt beteende.

Då så... Lägg märke till att jag inte använde begreppet pippi någon gång. Fågeln i fråga var häcksparv. Om den fått sitt namn av att den häckar, gärna håller till i häckar eller har en röd fjäder i ändalykten, vet jag inte. Heller.
Det ser dystert ut för fiske framöver. Men det som stiger upp faller ner. Allt vatten som dunstar nu lär komma ner igen. Förmodligen blir det någon månad med ösregn, kallt och friska sydvästliga vindar. Då kanske man kan få napp igen, vem vet.

Tomt!