08-07-07

Måndag

Den tionde gäddan

Idag var jag extra noga med att se till att jag fick med mig rätt grejor. Likaså packade jag in vadarna i bilen och de specifika sakerna som tillhör det fisket för att riktigt försäkra mig om att idag skulle det bli fiske av. Ja, huvudmålet var att ta båten och enbart fiska från den men det kunde ju tänka sig vara ösregn eller tät dimma nere vid havet eller motorn var stulen eller vägrade starta, båten sprungit läck. Eller något annat. Livet är osäkert. Väderleksutsikterna var ju också lite röriga, tyckte jag. Skulle jag ha stött på något hinder hade jag kört iväg ut till något gammalt vinterfiskeställe och hoppats på det bästa.
Nå, det såg hyggligt ut på Långö och jag kånkade ombord det jag behövde. Vadarna, staven, sockor och fiskevästen lät jag ligga kvar i bilen för dem behövde jag inte. Nu var jag så förberedd som jag kunde, tänkte jag.
Eh... På tal om att tänka... Ett ganska nytt företagskoncept eller bolag eller företag är de så kallade tankesmedjorna. Det hör man ganska ofta omnämnas på nyheterna att tankesmedjan den har sagt ditten och tankesmedjan den sagt datten. Vad är det för något? Vad säljer de? Till vem eller vilka i så fall? Kan det verkligen löna sig? Fast det är klart; "En krona för dina tankar", brukar man ju säga. Fast med dagens kostnadsläge får de nog dra till med en tusenlapp. Ty "goda råd är dyra", brukar det också heta.
Hamrar de till stålblanka romarcitat måhända? På latin då förstås. Fast jag skulle nog anse den marknaden ganska trög.
En tanke jag hämtat från min egen smedja lyder att tur och otur brukar jämna ut sig. Succéer och fiaskon alternerar i ett cykliskt förlopp, kan man också formulera det som, så att det nästan låter som från en riktig tankesmedja. Nu är vi tillbaka till fisket.
Och är det någon som hela tiden kommit fel, gjort fel och haft fel grejor med sig den sista tiden så är det jag. För att väga upp all den oturen (som jag gärna vill kalla det), skulle det behövas något alldeles extra utöver det vanliga. Skulle det bli den dagen idag?

Det tyckte jag redan vid dagens andra gädda. Den högg på ett storgäddsställe. Ett som jag inte besökt på minst två år. Det är lustigt med sådana ställen. Jag menar, antalet stora gäddor är litet men antalet ställen är stort. Men jag menar naturligtvis inte heller att man får stora gäddor där varje gång man prövar där eller ens ofta. Men de fåtal stora gäddor jag har fått, har ofta varit på ställen där jag tidigare fått eller sett stora gäddor. Och jag kan försäkra att det inte beror på att jag oftare fiskar på de ställena än andra, så som det brukar förklaras med. Nej, när jag väl valt område, som om sommaren brukar mest beror på den förväntade vindriktningen, fiskar jag av alla ställen i tur och ordning för jag vet ju även att man inte får glömma bort det element av slump som alltid ingår i fisket. Och förmodligen i fler aspekter av livet. Det var verkligen en skön känsla att äntligen känna det där typiska storgäddhugget. Först en liten knyck och så nästan stumt motstånd följt av den oemotståndliga kraften när den simmade iväg och lät ingen stumt åtskruvad slirbroms hejda sig. Det var en formidabel kämpe! Det blir ju gäddorna om sommaren. Det är förresten en av de ofta återkommande debatterna jag brukar ha för och med mig själv. Beror det på att vattnet är varmare samt att de inte är stinna av rom? Eller beror det på att jag nästan alltid får dem från båt? I många år hade jag tagit det för givet att det helt och hållet berodde på det första alternativet men så för några år sedan började jag även fiska vadande från öar mitt i sommaren.

Och tyckte mig då finna att de uppförde sig nästan lika spakt då som under senhösten och vintern. Och att det kunde bero på att gäddorna blev dödsförskräckta av själva båtens skugga och därför så att säga, kämpade emot till sista andetaget. Det är ganska många faktorer inblandade här så att det är svårt att reda ut det. Varmt eller kallt vatten, romstinn eller mager, från båt eller vadande; det blir 6 olika varianter det och svårt att reda ut på ett vetenskapligt sätt. Nu vet jag!
Det kunde bli till en studie som någon kunde åta sig. Varför inte en tankesmedja så skulle de få något nyttigt gjort?
En lång stund tog kampen innan jag som på bilden ovan, lyfter upp den ur vattnet. Jag kan också säga att det stundtals blev lite nervöst för trots allt, kom hugget lite överraskande trots att det var ett storgäddställe. Jag hade nämligen inte hunnit aktivera min lilla kameraassistent och ett par kort på den här gäddan ville jag för allt i världen inte missa! Men jag lyckades få till det med bara en hand till sist efter en hel del fumlande, som tur var.
För detta var en av de största gäddorna på jag vet inte hur länge. OK, hur stor?
Nja, jag brukar alltid se till att ha två saker framplockade och ligga på strategiska ställen innan jag gör första kastet för dagen; nämligen peangen och vågen. Men jag hittade ingen våg. Förmodligen låg den i fickan på vadarna. Som i sin tur låg i bilen. Som i sin tur befann sig på Långö. Nå, jag fick väga den i handen. Utan tvekan någonstans mellan sex och sju kilo.
Förr brukade jag vara försiktig med bildmaterialet. Förr, i det här fallet är tre, fyra år. Då för tiden hade ju inte alla bredband men när till och med jag själv nu har haft det något år, så kan jag inte tänka annat än att samtliga har det. Så varför inte fläska på med ännu fler skrytbilder när man äntligen har chansen?

De två bilderna ovan, illustrerar även den växling i vädret som skedde. Ett annat uttryck som också härstammar från min anspråkslösa tankesmedja lyder att en bild kan ljuga mer än tusen ord och med det menar jag faktiskt inte att jag håller fram fiskarna så nära kameran som möjligt. Utan mer på att det verkar så lugnt på den högra bilden. Jag påstår ju att det blåser friska västliga vindar och det är sant.  Men på bilden har jag ankrat upp bara någon meter från land. I lä. Där har jag nyss intaget min goda och nyttiga lunch samt legat och vilat mig en stund. Det är cirka 4 timmar mellan bilderna.
Det mest märkliga egentligen var att det bara vimlade av gäddor. Överallt. Överallt där jag befann mig förstås och det utgjorde faktiskt ett väldigt begränsat område. Samt att vimlade av nästan lika många människor också för jag blev snart tvungen att hålla mig i lä för att kunna fiska. I tiden mellan de två korten hade jag varit utomskärs en kort sträcka men det blåste för mycket. Men även där fick jag en massa gäddor. Här använder jag uttrycket "en massa" i jämförelse med de tidigare gångerna i sommar jag varit ute. Och detta oräknat de som släppte eller följde efter. Två eller tre lossnade och ungefär lika många slog följe en bit med flugan eller hann inte fram i tid. Likaså fick jag ta det försiktigt med folk iland. Jag skall kanske inte säga att de vimlade men mer mitt i sommaren och semestern kan man inte komma och på land var det ett riktigt sommargästsghetto. Hela tiden fick jag hålla skarp utkik och kom det en båt förbi i vattnet eller en hundpromenerare på land, låtsades jag göra annat än fiska.
Eftersom jag var så att säga inblåst här, hade jag knappt något val och när jag rodde runt en stenpir och kom in lä, fick jag vänta ut några som badade. Det gjorde jag just genom att ankra upp och ta lunchpaus. För där de badade var ett bra ställe som jag gärna ville pröva.
Vadan detta hemlighetsmakeri, kan man ju fråga sig. Det är helt och hållet av omsorg om gäddornas bästa. Jag vet ju att Östersjön är dödsförklarat så gott som och att det inte finns någon fisk där. Det står nästan dagligen i tidningarna och jag vet att så säger också folk på öarna. Både de bofasta och sommargästerna.
Så därför skulle det inte vara bra om det uppmärksammades från land att någon var precis utanför deras bryggor och drog den ena hyggliga gäddan efter den andra.
Genast skulle ryktet sprida sig och genast skulle hundra stockholmare ge sig ut med sina spinnspön och förmodligen skulle väl en massa gäddor dödas i onödan. För jag antar att ingen har kastat här på länge för annars skulle det väl inte ha funnits så gott om fisk där. För här borde väl inte ens semester- och sommarfiskaren kunna missa, tycker jag.

Nå, vid det här laget, kring middagstiden var det slut på det stället. Ja, nu på sommaren alltså för nu vågade jag inte ro längre in för där badade folk, ungar skrek och hundar skällde. Snabba båtar körde i racerfart med någon unge hoppande och skuttande efter i någon slags uppblåsbar gummibåt. Cyklande turister kunde jag se som bligade på någon gammal sevärdhet. Nej, det var hög tid för mig att bege mig hemåt. Visst, det var lite väl tidigt på dagen men jag var supernöjd. Jag tog fram anteckningsboken och räknade ihop dagens fångst. Äsch, bara nio! Det kunde väl åtminstone ha varit tio, tänkte jag girigt. Den allra största skillnaden vad gäller fångade fiskar ligger ju mellan 0 och 1 men mellan 9 och 10 är det också ett ganska stort hopp, tycker jag.
Eeeh... Varför kunde jag inte lägga till en när jag haft ett par, tre som släppt, va? Det hade väl inte gjort så mycket; och förresten kanske jag skulle kunnat få upp en av dem om jag verkligen velat, va?
Nej, sa jag strängt till mig själv, så kan man inte göra; det vet du! Nej, har man väl börjat hitta på eller överdriva så befann man sig verkligen på den slippriga stig som bara neråt bär.
Men en enda gädda till borde jag väl ändå kunna få, tyckte jag. Men var...?
Till saken hör att för att komma i position i lä av någon liknande, stor ö så blev jag tvungen att köra en väldigt lång sträcka och det hade jag ingen lust med för en enda gäddas skull. Nähä, tänkte jag vidare, jag kan väl stanna till på hemvägen, inomskärs då. En tvåkilosgädda är väl inte omöjligt.
OK, bestämde jag mig, jag gör så. Förr i tiden fiskade jag mycket alldeles utanför själva stan men så förlade jag det allra mesta sommarfisket mer och mer utomskärs. Jag tänkte, kanske felaktigt, att där håller alla andra till nu för tiden och det finns inte så mycket fisk nu. Men visst kände jag väl till några storgäddsställen även där från förr och särkilt ett borde ligga lite i halvlä nu.
Startade väl motorn och körde inåt land och stan. Hade krabb sidosjö och det stänkte ganska duktigt men solen sken och det var varmt ändå. Men det såg inte lovande ut när jag kom fram, saktade in farten och studerade förhållandena. Vattnet var ganska grumligt här inne. Förmodligen hade det varit lite algblomning som avbrutits när det åter blev kallare väder. Vågorna bröt mot stenar och man skulle driva väldigt fort här, insåg jag. Hela situationen kändes olustig. Här var det vääldigt nära att jag vred upp gasen och körde vidare mot stan och Långö. Men så tänkte jag att what the hell; är jag här nu så kan jag väl ta några kast.
 

Först fick jag sitta vid årorna och parara för jag drev snabbt förbi en stenig udde så fort att jag inte vågade stå upp och kasta. Men så kom jag förbi den, in i halvlä och där, där kunde jag hinna med några kast. Och minsann, på ett av de få kast jag lyckades placera där jag visste att här är det bäst, högg det. Att den var stor blev jag förstås varse ganska omgående men sååå stor! För nog är det sant det som står i Bibeln att till den som redan har skall det ock varda givet. Men bara det, vill jag särskilt påpeka. Det är faktiskt så med stora gäddor att riktigt hur stora de är, vet man ofta inte förrän man böjt sig ner och försöker få in gälgreppet på dem. Den här vägde mellan åtta och tio kilo, absolut. Så utan våg tyckte jag att mest rättvist är att boka den till nio kilo. Innan jag kom så långt hade det naturligtvis varit en lång kamp men faktiskt inte lika lång som den sexkilosgäddan bjöd på. Lång ja... Varför kunde jag inte mäta den om jag nu inte hade någon våg med mig? Detta kom jag på nu när jag skriver det här, dagen efter.

Hm... Jo, jag brukar faktiskt ha med mig ett måttband... Men var finns det, tro...?
Jo, nu kom jag på det; det ligger ju i fiskevästen! Och den ligger ihop med vadarna i bilen på Långö.
Men, kom jag också på nyss, hade jag inte en gång i tiden markerat med lindningar på spöet 90, 100 och 110 cm? Jovisst hade jag det. På bägge de riggade spöna till och med. För i början av fiskedagen satte jag även ihop klass-sju utrustningen med flytlinan. Men som det blåste kom det inte till användning. Men igår, ute i båten hade jag inte en tanke på det. Det beror nog på att jag mest tänker i kilo när det gäller storlek på fisk och mer sällan i cm. Det var på den tiden man var lite med i tävlingar av olika slag och att man då mätte längden i stället för att väga dem.
Men en viktig anledning till att hammaren missade städet i min tankesmedja är att det måste gå fort när man hanterar stora gäddor om sommaren i båten. Det har man lärt sig genom åren att gäddan måste vara slutkörd innan man försöker få grepp om den. För tar man upp den i förtid blir det livsfarligt för alla parter! En stor gädda som börjar sprattla vilt när man håller den i gälgreppet kan lätt trasa sönder handen om man får in den i gälbågarna. Inte kul och det blöder jättelänge och kladdar ner överallt. Fast det viktigaste är att den då kan skada sig själv om den får komma loss på båtbottnen helt okontrollerat. Är den slutkörd håller den sig lugn och fin under tiden man tar loss flugan och tar några kort på den, är min erfarenhet. Men är den trött gäller det att snabbt få tillbaka den i vattnet också och ofta har den lite problem att återhämta sig men vad jag vet, har alla mina stora gäddor klarat sig. Jag brukar kolla så att de inte sjunker eller flyter iväg med buken upp. Det har hänt någon enstaka gång men då har jag dragit upp ankaret och följt efter dem och vänt dem rätt och då har de snart kvicknat till och simmat därifrån med ett plask. Men bägge dagens stora gäddor klarade sig utan problem vad jag kunde se. Åter till den aktuella gäddan:
Tung var den!

Och den som tror att det är lätt att hålla fram en så pass stor gädda mot kameran är välkommen att själv försöka. Så nog har på fötterna vad gäller bildbevis att nio kilo är fullt rimligt. Ganska dumt egentligen det här med hur viktigt vissa siffror är. Men visst går det en gräns mellan just 9 och 10 kilo när det gäller gäddor; jag erkänner det.
Som om det inte var nog; strax efteråt, när jag dragit upp ankaret och fortsatte driva en bit så följde ytterligare en gädda efter. Men den var nog bara på en fem , sex kilo så jag brydde mig inte om den.

Då så... Det var väl allt för den här gången och nu verkar det bli en blåsig och lågtrycksbetonad period framöver så vi får se när jag kan komma ut på sjön nästa gång.