08-09-16

Tisdag

Kattens fel

Försöker man föra regelbunden fiskedagbok uppkommer den kanske oönskade effekten att ibland så blir själva dagboksskrivandet viktigare än fisket. Har det gått så långt att man tycker att en fisketur blir misslyckad bara för att man inte kan hitta på någonting att skriva om den har det gått för långt. Eller om man inte får några bra bilder. Ibland inträffar det händelser som kanske en misstänksam läsare tror är påhittade och visst, man skall alltid läsa med ett kritiskt öga både dagstidningar och framför allt det som man hittar här på nätet. För det mesta gäller det dock att vanligtvis inträffar det inget särskilt när jag är ute och fiskar. En bedövande rutin som det oftast är väldigt svårt att variera när man skall beskriva den vilket snart blir uppenbart för alla som råkar halka in på den här fiskebloggen.
Så idag, höstens första semesterdag särskilt uttagen för fiske, stod jag där vid vattnet, höll på att dressa om och plötsligt började jag överväga om jag skulle köra hem igen. Svor och gormade för mig själv en lång stund och kanske fick jag till och med tårar i ögonen av ilska för min egen dumhets skull.
Typiskt nog var det bara några dagboksblad förut som jag diskuterade med mig själv om vilka prylar som var viktigast. Vad är absolut nödvändigt? Vad kan man inte klara sig utan när man skall ut och vadningsfiska; peang till exempel?
Nu upptäckte jag att jag glömt två sakar som jag aldrig kunde föreställa mig att jag någonsin skulle kunna glömma!
Nämligen kameran och solglasögonen. Hur i all världen hade det kunnat gå till?
Just för att undvika det har jag en viss morgonrutin inför en fiskedag. Jag brukar alltid samla ihop de här jätteviktiga småsakerna och lägga dem vid diskbänken för jag brukar alltid göra rent både solglasögonen och de vanliga glasögonen och så plocka på mig nycklar, mobil, plånbok, etuiet med solglasögonen och kameran. De vanliga glasögonen kan jag inte glömma för de måste jag ha på mig.
Så gick jag igenom händelseförloppet och kom ihåg att det var just då jag höll på att plocka med de prylarna som den &%$$#€€!! katten hoppade upp på fönsterblecket och ville bli insläppt.
Snäll och djurvän som man är, biföll jag kattens önskan och då måste man alltid hälla upp lite mer kattmat till det bortskämda &%$$#€€!! kräket. Så måste jag ha fått för mig att jag stoppat ner fodralet med solglasögonen i den vänstra bröstfickan och kameran i den högra precis som jag alltid gör.
Det hade jag alltså inte och där stod jag. Skulle jag köra tillbaka hem och hämta dem? Nej, för långt och så arg som jag var skulle jag bara utgöra en trafikfara. Och ta alldeles för lång tid. Jaha, skulle jag bara köra hem då och inte fiska alls?
Nja... Här började jag tveka. Jag menar, kamera är ju inte nödvändigt för själva fiskets skull. Jag tänkte att då får man väl precis fullt med stora, hoppande gäddor och kan inte dokumentera dem. De polariserande solglasögonspåhängen är viktiga för fisket, inte tu tal om annat. Men inte helt nödvändiga och nog måste jag väl vara herre över mig själv och inte tro att det finns några slags "högre makter" som skulle ha intresse att bara för att reta mig, få stora gäddor att hugga. Nej, så viktig är man inte att hela världsordningen vänder och vrider på sig för min skull. Det är ju så man i själva verket tänker när man till exempel säger; så typiskt att det börjar regna nu bara för att jag glömde paraplyet. En gigantisk självöverskattning och fåfänga egentligen.
Så jag svalde förtreten och fortsatte med att sätta ihop spöet och leta fram en fluga från att ha stått som en staty i några minuter.

Men vad nu då!? Här ser det ut som en bild här nere; hur kan det komma sig?

Det är förstås en gammal bild. En från förra gången på den femkilosgäddan. Nå, som det skulle visa sig var mina farhågor för jättegäddornas huggbonanza starkt överdrivna. Det blev en fiskedag en bra bit under det normala. Fast det skall väl också sägas att hade jag varit fullt utrustad hade jag lagt upp dagen något annorlunda. Då hade jag vandrat iväg betydligt längre och tagit lunchen med mig. Riktigt passat på att utnyttja det annars ovanliga förhållandet med nordliga vindar och samtidigt lågvatten. Här i Karlskrona skärgård innebär det bland annat att det blir lä vid de annars svårtillgängliga södra uddarna ute på öarna. Fast egentligen är det lite för tidigt på året för att gäddorna ställer sig i lä. Samtidigt som sommarens vegetation inte har släpp än så det är väldigt mycket alger och växtlighet kvar. Till idag hade jag också tagit på mig mer kläder för det är väldigt kyligt just nu. Himlen var också väldigt orolig med än mörka moln med några regnstänk i och än blå partier emellan och hade det klarnat upp helt,

hade det blivit väldigt hett så man fick vara försiktig så man inte gick för långt.
Nej, själva fisket blev ganska händelselöst. Jag lugnade ner mig så småningom och vande mig vid situationen. Visst, den första gäddan gjorde några hopp men jag rycket bara på axlarna och tänkte att hoppa du bara, mig för det ingenting. Den andra gäddan, lite större simmade omkring med den vita, glittrande flugan precis i mungipan och och skulle kunnat ge upphov till en bra bild men jag var cool och tänkte att simma du och visa upp dig, jag bryr mig inte.
Jag såg också ett par virvlar men hur många jag hade efter kan jag inte säga för det är där som solglasögonen kommer till sin rätt. Likaså när man vadar hur bottnen ser ut; i synnerhet när vattenytan krusas av små vågor. Nu fick jag vara extra försiktig och verkligen känna efter med vadarstaven när jag förflyttade mig.
Jag får väl trösta mig med att det man glömt en gång gör man inte om. Och nu är det inte mycket kvar som jag kan glömma.