08-10-26

Söndag

På nya vägar

Bara lugn, det är inga förändringar på gång. Sådant aktar jag mig för. Nej, idag är rubriken rak och ärlig utan dubbelmeningar. Jag gjorde helt enkelt slag i saken och utforskade ett nytt ställe. Inte bra en söndag, erkännes. Men kombinationen regn, kuling och tidig morgon borde kompensera för att folk är lediga och hemma. Jag har sett stället på avstånd många gånger men det är omgivet av hus, gårdar och sommarstugor så man får ta det försiktigt. Man vill ju inte precis att en dörr öppnas och en ilsken hemmansägare rusar ut och skriker ett Hallå där! Vart är du på väg, tror du!? Det här privat mark så bara försvinn!
För vägen jag följde gick både nära, igenom och över trädgårdar och gårdsplaner. Fick vid ett tillfälle till och med klättra över en trädgårdsmur. Men skall jag vara ärlig tror jag ingen skulle reagera så även om jag blev upptäckt för mitt ärende är ganska uppenbart när man är iklädd vadarbyxor, spö, vadarstav och sydväst med solglasögon. Men, insåg jag senare, jag valde ändå fel väg. Den jag slog in på var mer en privat uppfart istället för allmän väg. Men till slut så hittade jag ner till själva vattnet. Så här såg det ut:

Ser trevligt ut, eller hur? Men för en vadande gäddflugfiskare är inte det nog. Det allra viktigaste är hur bottnen är beskaffad. En vassvik kan betyda både stort djup och/eller dy. Men, ursäkta den dåliga vitsen, botten var toppen. Inte bara en grund av fast sand där det var fläckvis bottenvegetation och enstaka tångstenar utan även långsamt sluttande utåt. Det innebär att stället är lämpligt att befiska oavsett vattenstånd. Betyget blir därmed 8,5 på en tiogradig skala. Det som drar ner helhetsintrycket något var att jag varken såg till, anade eller fick någon som helst fisk. Detta trots det bästa fiskeväder jag kan tänka mig. Men skit samma, tänkte jag när jag hade fiskat mig igenom viken, finns det inga gäddor här nu så står de tätt, tätt i december eller februari. Absolut!
Så när jag sedan tog mig till andra, mer välbekanta ställen, kände jag mig ändå som en vinnare. I synnerhet som även de ställena inte gav någonting. När det råder kuling har man inget annat val än att fiska i lä och årstidsmässigt borde gäddorna gilla det, tänkte jag. Men trots en längre period tidigare med ostliga- nordostliga vindar har det inte varit någon riktig kyla än. Kanske merparten av gäddorna fortfarande befinner sig utomskärs?
Det var bara på ett ställe som teori och praktik gick ihop:

Den här fina fyrakilosgäddan stod exakt där jag misstänkte. OK, tidigare hade det uppstått samma situation; det är ju så att när man befiskar ett område att där man lägger vissa kast, stiger spänningen för man vet att just där, just den sträckan flugan skall simma, är extra hett. Då tänkte jag för mig själv att när man äntligen får en gädda av lite storlek, varför kan den inte vara lite, lite större? Tycker det är jättelängesedan jag fick någon över ens fem kilo. Nästa tanke blev då att skäms på mig! Nu är du där igen! Tävlingsraseriet och rekordjakten har tagit överhanden igen! Jo, men ändå, tänkte jag surmulet. Det är orättvist!

Men visst är det så att har man inte värre problem bör man vara väldigt, väldigt tacksam. Jo, så är det förvisso.
Och de kommer nog snart, fem- och sexkilosgäddorna. Det är nu som det är som bäst. Det är nu som det är skönast att vara ute vid kusten. Det skall vara milt, blåsigt och regnigt!
Att jag inte fick så många gäddor som jag hade anledning att förmoda, är en annan sak. Det går aldrig i förväg att exakt förutspå hur det skall gå, trots att man ibland tror det.
 SMHI hade sagt sydvästliga vindar men jag tyckte att de låg mer på väst. Det gjorde att nästa ställe jag körde till, inte gick att fiska vid. Vinden låg på alldeles för mycket så det var inte ens lönt att försöka. Då blev jag lite villrådig och funderade på att köra hem men lite för tidigt, tyckte jag ändå det var.
Istället körde jag till ett annat ställe vars största fördel var att det var lä och lättåtkomligt. Där stod redan en bil och jag tänkte hundpromenerare för de är mycket vanliga här. Och jag antar att jyckarna kräver sin promenad oavsett regn för att inte tala om rusk. Men när jag såg mig omkring, upptäckte jag ett par figurer nere vid vattnet. Vad gör de...?
Det var väl en hundra meter eller mer ner till den steniga stranden och de verkade sitta ner så jag kunde inte se ordentligt.
Har de picknick i regnet? Jag såg nämligen armar som flitigt höjdes och huvuden som lutades tillbaka. Sitter de och dricker...?
Är det stans A-lagare som kört ut hit för supa till det i fred?  Nej, det är bäst att låta dem vara ifred, tänkte jag och gick åt motsatt håll. Jag hade nämligen tänkt gå ner till den stranden och vada ut.
Fiskade väl en timme där och fick väl en liten gädda.
Så gick jag tillbaka till parkeringen och tänkte att nu har väl de mystiska individerna druckit färdigt och kört därifrån. Men icke, den vita bilen stod kvar och minsann om jag inte skymtade längst bort, något som inte kunde vara något annat än en som vadade! Aha, andra gäddflugfiskare! Då gick jag en runda bort till deras bil och mycket riktigt upptäckte jag Skånska Kustfiskeklubbens logga på bakrutan. Då körde jag hem.

Min forskning om förhållandet mellan gäddornas vikt och längd går framåt. Nu har jag fått så många fyrakilosgäddor på 80 cm att det måste anses statistiskt signifikant. Då är det lätt att utifrån det sambandet räkna ut att en åttakilosgädda är 160 cm lång. Jag hoppas att i en snar framtid kunna bevisa det empiriskt.