08-11-08

Lördag

Med nya ögon

Så.
Nu är det klart. Nu är allt förberett för regnbågsfiske i något lämpligt vatten för storvuxen regnbåge. En banal sanning som gäller allt fiske med beten, är att första förutsättningen för att få fisk är att man måste tro på det. Det gäller wobbler, skeddrag, spinnare och inte minst flugor. Åtminstone när det tenderar att bli glest mellan huggen. Skulle tro att alla flugfiskare har sin egen uppsättning flugor som man gärna döper till någonting med "special" i namnet och som man bara måste ha med sig och använda om fisketuren skall bli lyckad. Jag är naturligtvis inget undantag och därför presenterar jag nu March Brown nybunden i storformat på Kamasan metkrok nummer 6:

Själv har jag den som favorit just för att jag tycker den är så allmänt insektslik. Inte minst såg jag det i söndags i Biskopsberg att den fungerade. Därför såg jag mig tvungen att börja leta i askar och lådor efter fjädrar, dubbing och dun och undrade om de gamla handgreppen satt kvar. Det ingår ju att man skall sätta på en våtflugevinge som brukar räknas som en svår stötesten för nybörjare.  Men det gick bra på första försöket. Klassiskt, är numera ett ganska lättköpt epitet men March Brown är själva urtypen för begreppet. Den brukar presenteras som världens mest kända fluga, åtminstone på den tiden jag läste flugfiskelitteratur och dito tidningar. OK, jag är medveten att den här serien om fyra flugor inte skulle bli godkänd av någon engelsk flugfiskare med sinne för sina traditioner

(och det tror jag gäller de flesta) för jag följde inte mönsterbeskrivningen exakt. Jag tror dock att det viktigaste är att helhetsintrycket blir lite spräckligt. Därvidlag är rapphönshacklet avgörande och där hittade jag en påse som tur var. Det är som sagt en våtfluga men den fungerar även utmärkt som torrfluga innan den bryter vattenytan. Nej, en dag i Trollemölla utan March Brown vill jag inte vara med om.
Inte för att jag trodde min emailbox skulle spricka av alla erbjudandena om att fylla upp en restplats därstädes så trodde jag ändå att det skulle komma några stycken. Men än så länge är det under tio... Ganska mycket under för den delen... Så ge inte upp... Bara fortsätt att skicka in för än har jag inte bestämt mig... Kanske just din klubb får äran av ett gästbesök av mig...

Så här såg det nämligen ut längst ut på en udde med öppna havet utanför vid middagstid. Vid det jag kallar ställe två:

Men först några ord om bilder och rubriker. Kolla in vinjettbilden på mig. Märks det någon skillnad?
Ja, nu menar jag inte den nya, skoningslösa blicken som äntligen får fram mitt rätta, grymma jag. Nu är det slut med snällismen! No mercy! Nu är det macho som gäller! No more Mr Nice Guy!
Och jag tror det är de nya glasögonen som ger den effekten. Tuffa saker!
Jodå, det har enormt mycket med fiske att skaffa. Jag har haft glasögon sedan barnsben och vill jag ha polariserande solglasögon har jag varit tvungen att ha sådana där påhäng. De har en stor nackdel i och med att hur tätt de än sitter så blir det ändå en spalt emellan så att ljuset bryts där. I synnerhet i motljus, så man blir bländad. Men nu när jag kollade synen för ett par veckor sedan, vidtog jag den åtgärden att beställa ett extrapar, slipade, polariserande solglasögon för att en gång för alla slippa den nackdelen. OK, det kostar en slant men det får det vara värt. Det var första gången jag testade det idag och det verkar väldigt lovande.
En annan, också väldigt passande rubrik för dagens fiske kunde ha varit Missade bilder. Eller ¤#$$&!! kamerahelvete!
Här är den första:

Idiotiskt nog hade jag kört till en vik som kräver hårda vindar och lä för att man skall få någon fisk där. Ju hårdare sydvästliga desto bättre. Nu blåste det inte alls så mycket som SMHI påstått. Det var helt lä men långt ute i fjärden kunde jag se lätta krusningar. Redan efter en timme insåg jag det meningslösa att fortsätta där och skulle byta. Körde iväg och plötsligt, efter en svag kurva fick jag bromsa in och stanna för där stod en bil i vägen. Började bli lite förargad och undrade om det var motorstopp för det är inget bra ställe att parkera i en kurva. Men så såg jag. Först kom en stor ståtlig älg från vänster, gick ut på vägen mitt framför bilen, ställde sig där och glodde en stund innan den stolpade iväg. Och då upptäckte jag två till! De skulle också över och jag till att börja slita och dra i kameraremmen. Jag hade ju den om halsen och kameran i högra bröstfickan. Fick fram den, slog på den. Nu är älg nummer två ute på vägen och passerar. Bzzzzzz, den förbannade kameran tar evigheter på sig att veckla ut sig och bli klar! Precis när den sista älgen skuttade ner i diket, sköt jag den. Men fick bara med bakdelen. Men jag kunde i alla fall få med alla tre när de stannade till uppe i skogen och försmädligt bligade ner på mig och min långsamma kamera. Men det var en majestätisk syn när den första stod där ute på vägen för det var en älgtjur. Det är den i mitten och tittar man noga kan man se hornen. Det hade blivit en riktig drömbild man hade kunnat sälja till tidningar kanske. Nå, det var inget att göra åt och jag fortsatte. Lite försiktigare än förut kanske... En älg vill man inte ha på vindrutan utan gärna en bit ifrån.

De här hade väl gömt sig nere vid havet under älgjakten och nu när den är över ville de väl tillbaka till sin skog, kan tänka.

Strax efter det kom dagens höjdpunkt i fiskehänseende. Gäddorna hugger på olika sätt och alla är kul, har jag tidigare konstaterat. Samt att den del varianter är roligare än andra. En del tar flugan lite i förbifarten och tänker att; OK, egentligen är jag väl inte så intresserad men är mörten så dum att den simmar rätt framför nosen på mig får jag väl öppna munnen och ta den.
Andra, som den här, upptänds av ett våldsamt och brinnande begär att den här bara måste jag få! De kastar sig fram genom tång och över sten och som ett rasande lejon bara faller de över flugan.
Det blev en våldsam och plaskande kamp för den högg på nära håll. Det var väldigt gott om tång och sten här också och därför var utgången oviss. En femkilosgädda är inte att leka med för får de för sig att liksom tråckla sig igenom tången, sick-sacka sig fram mellan en massa stenar så kan de mycket väl gå förlorade.

Men den här lyckades jag klara så småningom. Naturligtvis hade jag kameran framme för, tänkte jag, lyckas jag ta en bra bild på den här så är dagen räddad trots fiaskot med älgarna. Och plötsligt uppstod ett drömläge för den perfekta gäddbilden! Jag såg att den skulle hoppa. Kollade var jag hade kamerans lins riktad. Jo, perfekt! Är skärpan inställd? Jodå, jag hade avtryckarknappen halvt nertryckt och den piper till när den har fokus. Och precis enligt regelboken, tryckte jag av precis innan den lämnade vattenytan i en väldig kaskad. Jag visste att jag fick med hela gäddan! Det känns nämligen när bilden blir lyckad och jag behöver knappt ens kasta en blick på displayen för där uppträder den nyss tagna bilden under ett par sekunder. Men jag gjorde ju det ändå förstås. Så vad upptäckte jag...?

Jo, att vad-heter-det? Slitsarna? I alla fall de där lamellerna vars uppgift det är att skydda linsen, och skall glida isär som en ridå på teatern när man slår på kameran, inte hade gjort det. Slagits upp alltså. Det var bara en smal, ljus spalt mellan svarta tomheter. Ingen perfekt, hoppande gäddbild där inte. Glad, blev jag inte.
Jag är medveten om att det ibland blir problem med den funktionen men bara efter att det stänkt vatten på dem. När det torkar blir det kvar lite saltavlagringar som gör att det kärvar. Men idag hade det väl inte stänkt något, vad jag visste. Inget att göra åt dock. Så det var mest därför jag vadade iland och la upp gäddan på parad för någon bild på den ville jag ha.
En fin tandgurka var det i alla fall. Ja, den benämningen har jag sett hos Skåningarna i Lund och det är ett bättre namn på gäddorna än Slempelle.
Fick väl en gädda till plus att jag såg ett par virvlar på den spegelblanka vattenytan. Något annat jag såg på densamma var en massa prickar. Inte precis överallt men tillräckligt ofta för att göra fisket omöjligt på alltför många ställen. Prickarna var uppstickande, avslitna och utflytande tångrester, annat sjögräs och bandgräs. De låg på stora ytor som effektiva spärrballonger och hindrade fisket.
Jag kunde inte fiska färdigt stället vilket var synd. För allra längst in där det brukade vara bäst, låg också sjögräset som tätast. Så jag tog det beslutet att redan klockan ett avsluta fisket.

Så typiskt!
När jag öppnade mailboxen på kvällen låg där ett meddelande från Trollemölla om att det fanns flera lediga platser som nu på söndag. Men just den söndagen jobbar jag och med så pass kort varsel kan jag inte ta ledigt. Så jag fick avstå, svarade jag.
Men kanske kommer det fler erbjudanden...?