08-11-30

Söndag

Bara en gädda idag

Sist diskuterade vi (jag...?) olika rubriker och för idag har jag den stora glädjen att presentera en klassiker. För mig är den ett begrepp med vissa förutsättningar ungefär som fotbollens hat trick; vissa kriterier måste vara uppfyllda. Som jag förresten är lite osäker på men det hör inte hit. Eller jo; har man börjat får man väl fortsätta.
Jag menar; måste fotbollsspelaren göra sina tre mål i följd och ingen annan i laget får göra några under tiden? Måste laget vinna den matchen? Ja, frågorna hopar sig. Man kan ju förstås kolla på nätet; jag gör det!

Det var som jag trodde att det rådde delade meningar:

Nå, det är första advent idag men jag skall försöka undvika alla hänsyftningar och dåliga fiskeskämt på jul, lucia och allt sådant i år. Det är tröttsamt nog ändå. Och genom åren har jag säkert använt samtliga. Fast jag kan säga redan nu att i år är jag tyvärr tvungen att bryta den påbörjade, vackra och stämningsfulla jultraditionen att köra ut och gäddflugfiska på julafton. Naturligtvis inte för att jag blivit religiös eller efter upprörda protester från familjen utan för att jag jobbar den dagen.
Här en vacker senhöstbild från ett av dagens fiskeställen:

Det var förresten lite tveksamt om jag skulle köra ut idag. Vinden hade tillfälligtvis svängt över på ost under lördagen och vattenståndet hade legat på 50+ och då brukar jag stanna hemma. Men så sjönk det under kvällen och natten när vinden svängt över till syd till mer hanterliga 25 - 30+ så jag packade in i bilen och körde iväg.
Men på första stället gick jag helt bom. Inte ett napp trots att det brukar vara ett av de allra säkraste, närapå oavsett yttre förhållanden.
I alla fall var det både regnigt, blåsigt och kallt där även om jag naturligtvis inte frös. Körde väl därifrån vid halv-tolvtiden till ett ställe där det nästan var helt lugnt. Och tror jag, det berodde inte enbart på att det var mer lä där utan även på att det rent objektivt sett, hade lugnat ner sig. Längre in i skärgården var det i alla fall och här är det verkligen som jag vill ha det, som jag nämnde förra gången. Helt slät och fast  botten utan minsta sten någonstans. Fast just idag fanns det ingen fisk där.
Inte mer än att en liten gädda följde efter och vände i en enkilosvirvel. Nå, jag gick vidare och fiskade på.  Det såg verkligen dystert ut för hemmalaget ett tag. Skall det verkligen bli en nolla i målprotokollet?
Är det Ödet, Stjärnorna, någon gud eller rent av Makterna som ville ge igen för att jag vågade sticka upp mot dem förra gången? Det anses som något av en dödssynd och jag vet många som skulle rysa om de läste vad jag skrev då. Man skall inte utmana Ödet! Eller de andra, mer eller mindre dimmiga figurerna. Sånt straff' sig, säger di gamle. Och även många yngre för den delen.
Läget blev nu att de var på väg att få rätt. Feträtt, till och med för klockan närmade sig halv två och mer och mer gick tankarna hem till Gagnekulla. Jag hade en del viktiga saker att ta itu med där och all fritid kan man ju inte ägna åt fiske, tyckte jag.
Men tala om vändning! Tala om att det blixtrade till! Tala om att vara odräglig och skryta!

Hade väl vadat utanför en långsträckt vass på en eller en och en halv kastlängds avstånd och kunde lägga kasten inåt vassen, utåt mot lite djupare vatten och framåt. Precis som man gör och så förflyttar man sig långsamt framåt. Lite småfläckig sandbotten och nu vid högvatten trodde jag att chansen på gädda var störst alldeles utanför vassen så jag koncentrerade uppmärksamheten dit. Men så la jag ett kast rakt ut och hade väl knappt satt flugan i rörelse förrän storgäddan högg. Jag visste det i samma sekund den var där. För det var ett väääldigt stort avstånd mellan huvud och stjärt på den just när den gick upp och tog flugan.
Nu steg i tur och ordning spänningen, pulsen och andningen. Här var det adrenalinutsläpp på gång.
Oj, oj, oj och bara ett klass-femspö hur skall detta gå?!!
Men så tänkte jag inte alls och fast man i det här läget skulle kunna skildra en fruktansvärd kamp med häftiga rusningar, tunga plask, jättevirvla och skrikande slirbroms så var det inte alls så. Nej, allt gick väldigt lugnt och fint till. Fast det där med jättevirvlar stämde förstås...
Jag hade de flesta oddsen på min sida faktiskt. Det är till exempel en av fördelarna med sandbotten att stora gäddor inte kan tråckla sig igenom sega tångruskor, in och ut mellan stenar och så köra fast sig så den kan slita tafsen.
Om jag bara skötte mig utan att klanta till det med remmen till vadarstaven och inte lät den gå in i vassen så skulle det nog gå vägen. Just vassen var förstås ett problem för den här gäddan ville man verkligen kika lite närmare på och verkligen dokumentera. Så jag hade inget annat val än att vada på tills vassen tog slut. Det var väl en 100 till 150 meters sträcka.  Och wiretafsen? Tänk om den är för kort eller skavs av!
Vad med kroken? Tänk om den lossnar!

Men kolla, kolla, kolla! Kamasan biter bäst! Kamasan metkrok nummer sex, minst i stan! En av mina bästa bilder på den vita gäddsaran någonsin! Som synes gick allt bra. Det var precis som att gå ut med hunden. Den simmade lydigt i samma riktning som jag gick på ganska kort lina. Jag höll jättenoga koll på var jag hade vadarstaven för de här storgäddorna kan vara ena listiga rackare och mer eller mindre avsiktligt simma runt benen på en. Då och då gjorde den en körare mot mig och då steg om möjligt spänningen ytterligare ett par snäpp och ordet gäddfrossa låg inte långt borta. Som en stor, svart torped tycktes den mig nämligen; jag som hållit en femkilosgädda för stor... Men den enda allvarliga incidensen inträffade när jag svängde in i glipan i vassen och det började bli grunt, för då gjorde den ett försök att köra in sig i vassen men vid det här laget var den ganska trött så jag kunde lätt bogsera ut den på fritt vatten igen. Den fick gå över sandbottnen ett slag så jag kunde ta några bilder på den i vattnet.

När den verkade mogen så bara lyfte jag upp den och bar upp den en bit på land. Jag ville att den skulle vara trött också för bägge våras skull. En gädda som sprattlar och vrider sig på land kan skada sig själv.
För att ta ut flugan behövde jag bara klippa nylontafsen och ta ut den bakvägen. Och så till den stora och viktiga frågan; hur stor var den egentligen?
Det hade jag undrat länge för i vattnet såg den enorm ut; särskilt huvudet och första delen så att säga. Den var märkligt kort och tjock, nästan vanskapt. Självklart ville jag att den skulle väga över de på något sätt magiska tio kilona. Men enligt min våg gjorde den inte det. Inte riktigt. Någonstans mellan 9,5 och 10. Så istället för att ljuga till de extra hektona så bokar jag den till 9,6 kg.
Trots allt var jag lite uppjagad och jäktad, gäddan ville tillbaka till vattnet och var inte helt stilla. Och glöm inte att mäta den!
Och se nu verkligen till att åtminstone någon bild blir bra!
Fast jag är ganska mallig över att jag kom ihåg att ställa om kameran till makro-läge för att kunna ta ovanstående närbild. Liksom att jag mindes att sätta tillbaka den till normalläge för att kunna ta den här:

Och även många andra förstås så fort kameran kunde men ingen blev så där jätteperfekt. Det var träd och grenar nära så spöet fastnade hela tiden och det blev lite förvirrat. Men hela den proceduren gick faktiskt väldigt fort och det var blött i gräset för det hade regnat tidigare så jag tror inte gäddan tog skada av sin upplevelse. Den simmade i alla fall iväg genast den kom i vattnet. Får jag den igen så kommer jag att känna igen den för lite märklig såg den som sagt ut.

Till sist kan man undra om det var en ren slump att en storgädda fanns där. Nej, svarar jag, inte ren slump även om jag brukar säga att det alltid finns ett element av slump i allt fiske. Inom samma område har jag tagit flera gäddor mellan fem och sju kilo genom åren. Främst på senvintern och i mars-april. Då har jag tolkat det till att de stannat till här på sin väg tillbaka ut mot ytterskärgården efter leken. Särskilt minns jag en vår för några år sedan (en påsk, tror jag) då jag såg flera gäddor i just den här storleksklassen precis där dagens gädda högg. De följde bara efter. Det var då jag tog till den exceptionella åtgärden att åka till samma ställe två dagar i rad.