09-07-27

Måndag

Händelserik fisketur- och otur

Idag har jag den stora glädjen att rapportera om ett fantastiskt fiske, massor med gäddor och däribland ett par riktiga bjässar!
Innan någon hinner bli avundsjuk och nervöst scrollat ner för sidan för att kolla i fångstjournalen, är det väl bäst att tillägga att allt är relativt.
För det är bara om man jämför med hur det varit för mig tidigare i sommar som ovanstående gäller. Så med två gäddor idag hade jag fördubblat min vanliga kvot. Så sedd i det ljuset är hela fem gäddor formidabelt.
Ännu bättre blir det av att jag var ute i vadarna och använde flytlina.
Ut med SMHI och in med en hösäck! hade man velat ropa, för jag tycker det stämmer dåligt. Det utlovades (eller hotades med) friska vindar regn och rusk så därför satsade jag på att köra ut extra tidigt med båten, tog med mig vadarna och skulle gå i land på en ö och fiska vadandes i lä därifrån. Upp till 10 sekundmeter i byarna, blåste det redan ute på Utklippan väldigt tidigt på morgonen också. Så jag gasade på ordentligt, orolig över att kastas tillbaka av hård motsjö. Men icke.
I stället blev det mest sol och svaga vindar. Åtminstone hela förmiddagen.

Med tanke på utfallet borde jag kanske inte ha klagat men att det stämde, syns på den här bilden. Plats för lite skryt: Vem får fisk när det är sol och lugnt och dagens datum skrivs till den 27 juli? Ursäkta, men man får ta alla tillfällen i akt i år. Den första gäddan var så liten att jag knappt vill ta med den i statistiken men det spelade ingen roll, tyckte jag. För även små gäddor hugger hårt, plaskar och drar. Det känns även i mitt #7-spö faktiskt. Varför jag gått upp ett par snäpp i spöstorlek, skall jag förklara en annan gång, vare sig någon bryr sig om det eller inte.

Men det är den här känslan jag vill förmedla. Hela situationen: att vada och lägga ut en flytlina, sträcka tafsen och se flugan plaska till, i spikrak linje från fluglinan räknat. Sedan börja ta in den i korta ryck. Och så vänta...
Är det så tidig morgon, vattnet varmt, alldeles tyst frånsett svagt vågskvalp och fåglarnas kvitter, du är ensam i hela skärgården och vadarna håller tätt, ja vad fattas?
Det började med två minigäddor men jag var glad ändå.
Men se fiska i lä går egentligen inte mitt i sommaren. Det minsta man kommer in i lä, så växer det jag kallar ålgräset ända upp till ytan och fördärvar kasten. Med vind lägger det sig ner lite. Just för att fiska på det bästa stället, fordras helt enkelt en hel del vind och som tur var, började det fläkta lite när jag var klart med ställets yttre, mot havet liggande till, område.

Lyckan blev intill fullständig när en riktig gädda slog på så det skvätte om det! Nästan tre kilo och som den drog!   Jag bokade den dock till 2,5 för den var lite mager, tyckte jag. Likaså njöt jag av att äntligen kunna vada djupt. Inget läckage och jag excellerade i att gå långt ut för att komma undan ålgräset. Samt att bara för jag äntligen kunde det utan att bli våt i baken. Och då högg en gädda som i mina kretsar betraktas som stor, under alla årets månader! Spektakulärt i ytan, plumsande och skvättande och satte fart så först löslinan sträcktes och sedan så slirbromsen tjöt.

Drog upp kameran i sin rem från insidan av vadarna som jag gör allt som oftast när jag har fisk på. Gäddorna är ju hoppbenägna nu när det är varmt i vattnet och en fin hoppbild på den här och lyckan blir fullständig. Om den trilskas och vägrar så vadar jag helt enkelt in på grunt vatten med den och tar några bilder på den där, tänkte jag. Kanske är den till och med så stor att den har kvalificerat sig att läggas upp på strandkanten?
Men först måste den komma i läge, tänkte jag vidare och lät kameran hänga fritt som den brukar, för i början måste jag använda bägge händerna till själva kampen.
Tog väl ett par bilder, fick släppa efter, lät kameran hänga igen och så där brukar det hålla på ett tag. När den blev spak tog jag kameran igen för att vara beredd om den tänkte hoppa, vilken den såg ut att vara, så jag knäppte.
Men vad nu!
Ingenting hände. Jag tryckte och jag tryckte. Ingen reaktion. Och så blöt den verkar...
Ja, kameran var död. Så går det när man vadar djupt och böjer sig framåt i ivern och kameran hänger i sin allt för långa snodd.
Det var bara att lossa gäddan och oroligt vada in till land för att närmare undersöka kameran.
Jag bokade förresten gäddan bara till 4,5 kg för den var synnerligen mager. I vanliga fall hade den vägt ett kilo till, minst.

Nej, efter två dagars konvalescens och likvaka får jag dödförklara den. Frid över dess minne. Som jag faktiskt kan använda till en ny kamera. I alla fall om jag hittar en lämplig kamera som är kompatibel med det.