Glöm det där att jag fiskade på fel sätt eller Gudhjälpemig, använde fel fluga!

Det alternativet finns icke. Icke!

Tills motsatsen bevisats, väljer jag då motvilligt att jag trots allt hade valt fel plats idag.

Det är långt till vattnet och vandringen sker genom städer och byar, över fält och genom skogar, på autostrador, skogsvägar, stigar, klättrar över berg och till sist genom obanad vildmark i flera kilometer innan man äntligen kommer fram och då är man varm.

Redan efter en halvtimmes fiskande inträffade dagens höjdpunkt.
Kustavsnittet bestod av tångbeväxta stenar och jag hade vinden från sidan. Halvlä och lätta dyningar utifrån sjön. Bäst jag kastade upptäckte jag en gammal virvel. Alltså en som höll på att lägga sig. Cirka tio meter ifrån mig och det kunde mycket väl härröra från en sten strax under vattenytan. Eller från en gädda som följt efter, stått kvar en stund och så simmat därifrån.
I de lägena står man ju och tittar om virveln upprepar sig på samma ställe. Gör den det är det en sten. Gör den det inte var det en fisk.

Nej... Det kom ett par dyningar men ingen rörelse i vattnet där. Då lägger jag nästa kast i den riktningen förstås. Tar spänt in linan. Ingenting.
Flugan närmar sig och när jag börjar föra spöet bakåt inför nästa kast, upptäcker jag hur vattenytan svagt buktar uppåt i en snabb rörelse i riktning mot den allt snabbare flugan. Flugan, som om en sekund skall slitas upp från vattnet i ett nytt kast. Jag avbryter förstås kaströrelsen och sträcker ut spöet så långt jag kan bakom mig. Men gäddan har långt kvar. Jag sträcker spöet ytterligare bakåt, ner i vattnet för att inte flugan skall stanna helt. Vågen närmar sig men flugan stannar.
Skall gäddan ta?
Yes! Den snappar till sig flugan, tvärvänder i ett stänkande plask - oj, större än jag trodde - sätter racerfart bort ifrån mig, rasar ut med hela löslinan, fortsätter och jag hinner inte med. Med den påföljden att spöet bara dras ner bakom mig, böjs ner under mig- sproing! - linan vid spötoppen snor sig om vadarstavens rep.
Ett mycket kritiskt läge uppstår. Det ser ut som om själva spötoppen slagit knut på vadarstavens band! Stannar inte gäddan nu kommer spötoppen att knäckas!
Jag kan inte följa efter gäddan för att lätta på trycket för jag står djupt och det är fullt med tångstenar runtomkring mig. Men nu äntligen verkar gäddan lugna ner sig och den långa fluglinan verkar dämpande genom sin elasticitet och till sist lyckas jag trassla loss spöet från vadarstaven och få direktkontakt.
Det visade sig vara en välbyggd gädda på minst fyra kilo. I den storleken kan de verkligen bjuda på hårt motstånd men den här hade tömt ut sina bästa krafter i den häftiga ruschen.
Jag var rädd att den skulle borra ner sig i den grova tången och fastna men det gjorde den inte utan jag kunde ganska lätt betvinga den med mitt lätta spö.
Wow! Puh! Vilken början på fiskedagen!

Jag fick inga bilder på den men vad gjorde det? Det fanns ju gott om tid och möjligheter till det med hela dagen framför sig.

Men lättnaden att spöet klarat sig var enorm. Det är ett mycket bra spö som varit med mig i väldigt många år och det finns få klass-femspön som dragit så mycket grov gädda som detta gjort.
Inklusive en över nio kilo.
Och inte minst skulle jag då ha fått göra om den väldiga vandringen tillbaka till bilen för att hämta reservutrustningen.
Den genom obanad vildmark i flera kilometer, över fält och genom skogar, på autostrador, skogsvägar, stigar, fått klättra över berg och till sist genom städer och byar innan man äntligen kommit fram till parkeringsplatsen och då skulle jag ha dränkts i min egen svett för vid hugget hade jag knappt hunnit svalna av.