09-11-27

Fredag

Smågäddans dag

Ibland tycker jag att jag är som en tennisspelare. Då menar jag inte att jag ibland fasar för att utveckla den förslitningsskada som kallas just för tennisarmbåge och orsakas av en ensidig, alltför många gånger upprepad rörelse.
Ibland har jag dock känt mig lite sliten i ena axeln. Vänstra och inte den högra som man annars kanske skulle kunna tro. Nej, kastarmen känns det aldrig någonting i. Spelar ingen roll om det är nioklassaren som jag använder under sommarens båtfiske en hel fiskedag eller fem- eller som just nu för tillfället, sjuspöet.
Nej, istället kan det vara intagningsarmen som kan kännas lite trött ibland.
Ett tag blev jag riktigt orolig för det men så upptäckte jag att det främst berodde på att jag spänt vadarbyxornas...? Äsch, vad heter det?
Snibbar? Axelremmar? De som man lägger över axlarna och fäster framme på bröstet. I alla fall så lossade jag dem ordentligt och sedan dess har de besvären så gott som försvunnit.
Istället är det deras serv jag menar. De har en förstaserv och en andra. Inte för att jag någonsin spelat tennis och aldrig varit intresserad av den sporten så är väl deras första extra hård och chansartad. Misslyckas den tar de till en tryggare, lite mer lätt, så att säga, för att inte tappa den poängen så där utan vidare.
Så har jag det ungefär med mina ställen.

Förstastället blev en chanstagning som inte gick hem alls. Det blåste friskt och även om man vet vindriktningen så är det ändå när man står på plats och betraktar havet med egna ögon man blir säker. Här hade det fordrats lite, lite mer syd än sydväst.
Som det nu var, rullade vågorna in lite för mycket, rakt på så att säga och det var ofiskbart. Visst fiskade jag ändå men det gav ingenting och i bara en halvtimme.
Så här såg det ut:

Efter det fick jag ta till det trygga andrastället. En vik på en insida som garanterade lä och smågäddor. Eller det sista är ingen garanti för några sådana existerar icke. Det har hela sommaren och hösten fram till nu eftertryckligt visat mig. Det är inte förrän de sista veckorna som fisket börjat bli som förr eller som det bör vara.
Så idag var det välfyllt med småfisk.

Därför tröttnade jag ganska snabbt. Egentligen var jag på ganska dåligt fiskehumör också. Strul med datorer, Internet, filmredigeringsprogram och annat.

Det här att ta små, korta videofilmer kanske inte var en så bra idé...? Av flera anledningar. Frågan är vad det är mest liv i; en bra stillbild som den till vänster eller en snabb bildsekvens som bara flimrar förbi? Det frysta ögonblicket lever ändå genom att man kan sitta och föreställa sig hur det egentligen såg ut. Tror det kan ge en sannare bild av hur det var än filmen. Än lider jag av nyhetens behag och har med ännu en femminuters youtubefilm. Nu betydligt förbättrad vad gäller text och övergångar. Men jag inser att jag kanske redan nått till vägs ände redan efter tre steg. Vad jag menar är att det är lika svårt att variera filmerna som med de här dagboksbladen. Visst, säkert kan jag förbättra klipptekniken lite till, kanske lägga på lite musik och redan har jag lärt mig hur man lägger in text.

Men handlingen riskerar att bli en smula enahanda. Likaså skall jag försöka korta ner sekvenserna. Lite onödigt långdragna har de nog blivit ibland, tvingas jag erkänna.
En annan sak som gör det onödigt svårt är den här hemlighetsfullheten som alla vi gäddflugfiskare lider av. Ingen, säger ingen vill visa exakt var man håller till.
Därför kan jag inte låta kameran svepa runt i sköna panoramavandringar. Ganska idiotiskt egentligen för de som fiskar gädda med fluga här i östra Blekinge, håller väl ändå till på ungefär samma platser, skulle jag förmoda. Och precis som alla vet, är det inte platserna i sig som är bra, för det skiftar, helt och hållet beroende på väder och vind, årstid och vattenstånd hur bra det är där från gång till gång.
Så kommer jag att äntligen låta världen ta del av var jag håller till?
Nä och never!
Det går inte.
Trots att ingen nog skulle bry sig ett skvatt om var jag drar mina patetiska smågäddor...
Möjligtvis vill de ha reda på det så de kan undvika de ställena.
Som idag.
Elva tvåkilosgäddor!

Nu är det snart julhelger och årsskifte och då brukar jag alltid fundera på att lägga ner hela verksamheten. Men så tänkte jag att jag måste väl ändå hålla ut nästa år till så att det blir tio år jämnt man hållit på. Det är precis som med gäddorna att en tiokilos väger jättemycket mer än det matematiska ett kilo, än en niokilosgädda.
Så är det bara.
Fast matte är nog inte min grej för när jag kollade nyss, upptäckte jag att eftersom jag började år 2000 så har jag faktiskt redan landat mina tio år.
Ha, ha, så jag kan sluta redan nu om jag vill!
Inga glädjeskutt än om jag får be.
Än tycker jag det är kul att filma och lite till vill jag hålla på med det. Det är ju en färdighet man kan ha nytta av i livets andra sammanhang också, ju.
Som nu till jul till exempel.
Åh tänk!
Man kan göra en riktig julfilm där man börjar tidigt på morgonen och tar snuttar på alla julförberedelserna; ut i skogen och fälla granen, med barnen. Släpa hem den genom snön och klä den. Låta ljusen spegla sig i tindrande barnaögon, wow!
Och så den stora stunden; låta kameran skifta mellan jultomtens inklampande och de små söta barnens växlingar mellan skrämd spänning och glädje! För att inte tala om julbordets alla fröjder med skinka och hundra olika smårätter! Och klippa in all julmusik som finns! Hela kitet liksom! Vilken höjdare!
Fast...
Nu blir det ingenting av med det. Är det julafton och man inte jobbar så är det ju fiske som gäller. Det är ett måste för alla gäddflugfiskare som tar sin hobby på minsta allvar.
Förhoppningsvis är det dis och duggregn och milda sydvästliga vindar som råder den 24:de och i så fall kan jag utlova en annan slags julfilm.
Is och minusgrader hela dagen är förstås ett hinder även jag backar för.

Kolla nu in på dagens film hur mycket jag lärt mig sedan sist:

Lo and behold: the Day of the Small Pike:

Eftersom det här med youtube gör att allt släpar efter några extra dagar, vet jag att det dröjer ett bra tag till nästa gång jag har varit och fiskat.