10-04-05

Påskfiske

Man har ju lite fiske att ta igen och därför hinner jag inte föra dagbok en dag i sänder utan slår ihop bägge.

 Först långfredagen.

Hade tänkt skippa den för nu var det ännu en natt med minusgrader och då följer en kall morgon och oftast stiltje vilket är detsamma som värdelöst fiske. Men så såg jag på SMHI att det redan blåste ganska friskt ute på Utklippan och då kom saken förstås i ett helt annat läge. Ett bättre läge. Då körde jag ut.

Jag misstänkte starkt men visste inte, om isen gått lite längre ut. Längst inne i stan, i vikarna samt på den insjö jag passerar på väg in till stan, låg fortfarande isen fast så det var inte alldeles självklart. Man så snart jag kom ut en bit och började närma mig det första stället, kunde jag dra en suck av lättnat; jo, här var det öppet vatten runt om. Då drog jag ett djupt andetag, tog sats och utbrast i ett gällt och högljutt "Tjohooo!". Not!

Nej, det hade jag naturligtvis ingen tanke på där jag satt själv i bilen. Utan jag tog med det för att göra en passande övergång till just detta förhållande när man som jag, sysslar med filmproduktion. Man kikar ju på andras verk lite för att få lite tips och inspiration. Låna idéer och så. Både från de fiskeprogram man kommer ihåg man sett på TV och de aktuella, som det vimlar av på youtube.
Då är det uppenbart att jag missat den kanske viktigaste ingrediensen när man fått hugg; det höga skrikandet, skrattandet och gapandet. Gärna i falsett. Det som kan sammanfattas just med det passande ordet "tjohoandet".  Där ligger jag långt i lä. Den biten måste jag jobba mer med, som det brukar heta. Det verkar som om publiken kräver dessa skyhöga glädjeyttringar.
Jag är väl blyg och inbunden för jag tycker det känns pinsamt om man plötsligt skulle börja yla och upphäva vansinnesskratt där man står för sig själv långt ute i vattnet. Fanns det folk i närheten, uppe på land, skulle de väl ringa både polis, räddningskår och ambulans.
Hm... Hur skall man då göra?
Kanske det som jag tror många gör när de är ute och fiskar. I god tid före hugget drar man i sig ett hel- eller åtminstone halvrör whisky. Då tror jag man kommer loss ordentligt bara med en kilosgädda. Då skallar glädjetjuten så det ekar i nejden.
Eller också kan man kanske lägga på en ljudeffekt efteråt; hemma vid klippbordet?

Det var inte bara jag som hade en del saker att ta igen efter den långa vintern. Precis som jag misstänkt stod det många bilar vid många sommarstugor. En långhelg som påsk i april, är det många som passar på att köra ner till sina fritidshus efter vintern för att röja och kolla och bo. Därför fick jag ändra mig i fråga om första stället. Vände och backade tillbaka därifrån. Inte dög det att stå mitt ute i deras badvik och dra gädda efter gädda.
Vilket inte hade varit helt omöjligt att jag hade gjort om jag fullföljt den planen.
Då tog jag till plan B istället.
 
Vandra ett långt stycke, bana mig väg genom vassen och voilá; ett helt annat ställe!
Det finns med på filmen och därför behöver jag inte orda så mycket mer om det. Ett ställe som jag tror många kommer att lyfta på ögonbrynen inför:)
Men här gäller det att vara kreativ och pröva nya ställen. Och vad är det för fel på cityfiske?

I alla fall fick jag dagens enda två gäddor där. Feta och fina. Som inte hade lekt ännu vad jag kunde bedöma. Till skillnad mot den jag fick förra tisdagen. Den var slank och mager och vägde nog ett kilo mindre än vad längden lovade. Idag var det tvärtom fast bara med cirka ett halvt kilo.
Men där hade jag... Få se nu...? Jo, ytterligare tre intressenter så hoppet steg om en riktigt fin dag.

Redan vid elvatiden hade jag kört iväg till ställe två och full av förväntan gick och vadade jag mig i position och började kasta. 

En lååång sträcka är det. Där brukar aldrig vara tätt med gäddor men en och annan brukar man kunna plocka där. Men idag var det helt, fullständigt och totalt tomt på fisk. Lika konstigt som nedslående. Något ställe tre blev det inte utan vid pass halv tretiden var jag färdigfiskad.

                                                                                                             Måndag, annandag Påsk
 

Här en rykande färsk landskapsbild jag tog vid dagens andra ställe:

Det hade både regnat under natten och nyss hade det kommit en lättare skur. Då klarnade det tillfället upp och solen stack fram. Då började det ånga och ryka som om det brann i gräset!

Nu över till allvarliga ting.
Nu så här i påsktider bör vi vara seriösa och till exempel ta upp fiskets etiska sida.
Som till exempel den ständigt aktuella frågan om hur vi förhåller oss till den fångade fisken. Är det överhuvud taget rätt att fånga fisk enbart för vårt eget höga nöjes skull?
Nu är det ju så att den enda "rätt" som så att säga, objektivt, existerar är den starkares. Och ur den synvinkeln sett är det förstås rätt. Vi människor är ju betydligt starkare och mäktigare än fisk och därför kan vi hantera den precis hur vi vill.
Lagar, rättsuppfattning, etik och moral är bara olika system att modifiera och kodifiera det förhållningssättet. De skiftar från plats till plats, från tid till tid, från folk till folk och är högst relativa begrepp.
OK, nu begränsar vi oss till sportfisket här och nu.
Själv är jag väldigt medveten om att jag sätter mitt eget välbefinnande och nöjesbehov högre än gäddornas. Men, försvarar jag mig med, jag strävar alltid efter att behandla dem så bra och väl jag kan.
Genom att dels använda en liten enkelkrok, behandla dem respektfullt vid fångst och återutsätta dem så fort det går. (Att sedan en del tyckte jag grovt bröt mot de reglerna i youtube-videon "Me catching big pikes" hör inte hit; det är slutdiskuterat för min del)
Men hur är det med gäddmete med levande agn?

Anledningen till att jag tar upp det här, är Svenskt Fiskes ledande artikel som handlar just om det. För de som inte har den tidningen (man får den om man är medlem i Sportfiskarna) kan jag säga att där rekommenderas det högeligen. Det måste väl betyda att Sportfiskarna som förbund står bakom den uppfattningen?
Även om det på annat ställe i tidningen står att det går lika bra med döda mörtar. Samt att man kan färga dem med karamellfärg (?).
I artikeln hävdas det hur bra och lockande det är just för att betet är levande och simmar omkring. Två trekrokar rekommenderas att man sticker in i mörten på olika ställen och så kastar men iväg tacklet, ror omkring med det och när mörten dött av sina plågor tar man helt enkelt en ny. Det sistnämnda står förstås inte men så antar jag sker i praktiken. Och givetvis om man får napp så brukar ju mörten dö och man får ta en ny.

OK, här klirrar, krasar och kraschar det i högan sky och glassplittret sprids vida omkring för tala om att kasta sten när man sitter i glashus!
Jag har själv ammunition till att rasera en hel handelsträdgårds samtliga drivhus. Som pojke metade jag nämligen gädda med levande bete. Det var både löjor, mört och abborre. Det sistnämnda för att det var abborrarna som levde längst...
Man hade väl den inställningen, om man överhuvud taget tänkte alls, att de känner nog ingen smärta för de skriker ju inte.

Sedan är ju mört och annan vitfisk skräpfisk och inte värt ett vitten, eller hur? Och så små också.
En stor gädda för att inte tala om lax eller öring är ju tusen gånger värdefullare. Det är så självklart att ingen ens skulle få för sig att resonera annorlunda.
Det är samma inställning man hittar hos många som matar fåglar.
Det är alltid småfåglarna man värnar om. Skulle det komma någon skata, kråka eller nötskrika rusar de genast ut och skrämmer bort den tjuvaktiga fulingen. Eller det värsta av allt; om en hök eller falk skulle slå ned bland småfåglarna bleve de nog alldeles hysteriska och ringde efter polisen.
De större fåglarna och framför allt rovfåglarna, får gärna svälta ihjäl men oooh, så synd det är om de söta småfåglarna.

I fiskarnas värld är det tvärtom vad gäller storleken, lustigt nog. Där är det de större fiskarna som är värdefullast. Hm... Undrar vad det kan bero på...?

I alla fall är det här en bra länk:

http://dsmweb.sjv.se/Steria/templates/Page.aspx?id=2907

Bland annat finns där en väldigt rolig mening där: Att det inte är vetenskapligt bevisat att maskar känner smärta.
Nä, de är nog unika i evolutionen att de som enda levande varelser inte gör det.
Nog kommer jag ihåg från den tiden man metade med mask hur man liksom först stack dem lite lätt. Detta för att de då spände sig och drog ihop sig så man lättare kunde genomborra dem. Samt hur de sprattlade och slingrade sig och man tänkte att; åh, det här var en livlig mask, bra, hoppas den håller på länge så den lockar till sig fisken.
Och enligt den senaste djurexperimentella forskningen har man kommit fram till att maskar är kittliga och hade de kunnat kommunicera med oss hade man kunnat höra att de storskrattade när de vred sig på kroken.

OK, det här är explosiva ämnen med väldiga gränsdragningsproblem och konsekvenser som i mångas tycken blir helt orimliga. När kommer flugpapper att förbjudas till exempel?

Inom en överskådlig framtid kommer vår hobby att utsättas för attacker från diverse, allt starkare lobbygrupper. Typ miljömuppar, djurrättsaktivister, veganer och andra vilseförda virrhjärnor som inte fattar någonting.
Hur skulle Sportfiskarna klara en TV-debatt mot till exempel Maria Wetterstrand?
Efter att de först visat ett urval filmklipp och reportage från pimpeltävlingar, andra fisketävlingar, mete med levande agn och liknande. I deras kända, vinklade, partiska och orättvisa Uppdraggranskningsstil?
Inge vidare, är mitt grundtips. 
Tävlingar som går ut på att döda så mycket fisk som möjligt är väldigt svåra att försvara offentligt. Så i förebyggande syfte tycker jag att förbundet borde avstå från att stödja tävlingsverksamhet. Varför bjuda motståndarna på straffsparkar i öppet mål?

Fast kanske sportfisket minskar av sig själv så mycket att ingen bryr sig om det? Så tänkte jag nästan hela dagen idag. Jag prövade nämligen hela tre olika ställen utan ett enda hugg. Vädret var absolut inte optimalt eftersom det nästan var stiltje. Lite kompenserades det av att det var lite halvgrumligt i vattnet samt att det var mulet med lite regnstänk då och då.   Men det värsta var att jag inte såg några gäddor. Igen! Jag vet ju att jag rör mig tyst och försiktigt och hade det funnits några halvsovande gäddor på bottnen hade jag alldeles säkert upptäckt dem. Optimist som jag är försöker jag skylla på att det är en så ovanlig situation i år. Detta med den långa vintern och långvariga isen. Och nu är det väl lektid också. Förr om åren brukar jag ju hitta gäddorna på våren ungefär där jag lämnade dem på senhösten. Då vintrarna bara brukade vara i två eller tre veckor och knappt någon is att tala om. Idag var det väldigt nära att jag gått totalt bom.

Klockan var redan ganska mycket och nu kan man ju börja tidigt att fiska också så redan vid halvtvå-tiden hade jag varit igång länge. Låt se...?  Hur många blir det...?
Jo, efter femhundra kast utan hugg är det lätt att misströsta. Så vid det sista stället stod jag vid bilen och övervägde allvarligt att packa ihop och köra hem. Men så tänkte jag att fanken också, inte ska jag väl ge upp redan!?

Om inte annat hade jag ju den halvfärdiga filmen att tänka på. Den behövde lite fler fiskscener för att kunna lanseras. Så istället körde jag åt motsatt håll än hemåt. Och hade tur.
Hittade där de fanns. Åtminstone några stycken. Och ett par stora. Kom faktiskt ihåg att ta några stillbilder också.

Jag hade faktiskt en tanke på att plocka fram vågen men dels hade jag inte riktigt koll på var jag förvarade den, dels hade jag alla händerna upptagna med spö, gädda och kamera och dels har jag bara tre händer.
Och stor var bara gäddan i min lilla värld av fiske.
Så trots allt avslutades påsken med en återuppstånden tro på ett hyggligt gäddfiske:)

Snart är det dags för sjösättning också. Allt är förberett och nu ska behöver jag bara hämta motorn, välta båten överända och putta ut den. Det kan dock bli lite förtöjningsproblem för Kommunen tänker minsann byta hela den brygga där jag har båten. Det verkar som om isen gjort att hela projektet skjutits upp och ingen verkar veta när det skall ske.