Väder: Solig förmiddag. Efter
middagstid, lite ökande molnighet. Väst, sydvästlig bris. Lätt på
morgonen och något ökande mot eftermiddagen till.
Vattenståndet kring det normala med tendens att
sjunka.
Så ungefär har det varit
alla tre dagarna.
10-06-25
Fredag
Båtfiskepremiär
Eller ska det stå "Båtfiskepremiärer"?
Jag har nämligen varit ute två hela dagar utan att få en enda gädda. Jag
klagade högljutt förra sommaren över det dåliga fisket och hade väl inga
höga förväntningar i år, men detta!
Dock är det ju juni och någon värmebölja som jagat ut gäddorna på
djupare vatten kan man knappast skylla på. Förr om åren kunde man just i
juni utan större problem få sig några sju- eller åttakilosgäddor just i
början på sommaren. För att inte tala om ett tiotal vanliga gäddor med
en fem- eller sexkiols i topp var och varannan gång man var ute.
Jag roade mig med att gå tillbaka och kolla några tidigare års
junifiske. Rent fantastiskt om man jämför mot i år och förra.
Få se...? Det är min första semestervecka och redan
börjar dagarna flyta ihop utan några fasta strukturer så jag har svårt
att komma ihåg datum och veckodagar. Skönt!
Men det var nog i måndags jag var ute första gången. Det skulle inte
blåsa orkan och därför vågade jag mig äntligen ut. Så vad möttes jag av:
Just det; dimma.
Men tänkte jag, jag har ju semester så det gör ingenting. Dis och dimma
brukar alltid lätta efter ett par timmar så jag kör väl ut och stannar
till vid första bästa ö och inväntar god sikt så jag kan köra utomskärs.
Jag lyckades med konststycket att köra vilse redan i Borgmästarfjärden.
För de som inte bor här kan jag berätta att det är en liten fjärd mitt i
stan, helt omslutet av bebyggda öar. Men så småningom lyckades jag
krångla mig igenom Saltösund och komma ut på öppet vatten.
Jag körde givetvis efter kompass och kör man rakt söderut visste jag att
man snart hamnade bland ett bälte med mindre öar där man kunde göra
några kast medan man väntade på bättre tider.
Bilden ovan är tagen därifrån. Då höll redan dimman redan på att lätta
och snart körde jag utåt. Där det vimlade av gäddor. Trodde jag. Eller
åtminstone hoppades på.
Sol och lite för svag vind är förstås negativa faktorer men jag borde
ändå ha fått fisk. Framför allt borde jag se fisk. Kryssade mellan det
ena säkra stället efter det andra. Enda resultatet på hela fiskedagen
var ett par tvåkilosefterföljare. Skandalöst dåligt.
Världens bästa snöre
kan stå som rubrik för den här bildtexten. Just det, jag menar
fluglinor förstås. Jag slänger aldrig gamla, kasserade fluglinor
utan använder dem till allt möjligt. Binda upp tomatplantor med till
exempel och fästa saker på fiskevästen med Eller som här till mina åror.
Varför krångla till det på det där viset, kanske någon undrar.
Jo, för att jag inte vill köpa nya åror vart tredje eller fjärde år.
Mina årtullar är anpassade till åror med ett hål i mitten. Och det
hålet gör att förr eller senare så knäcker jag åran där. Det uppstår
röta som försvagar åran. Visst, jag lackar som attan där men det
hjälper inte.
Ofta sker det i ett kritiskt läge också. Man kastar sig ner på
mittbrädan för man plötsligt upptäcker att man driver rätt på en
grynna och så tar man i lite extra med årorna.
Varpå den ena viker
sig med ett kankelibrak...
Varpå man måste köpa två nya.
Ja, inte går det att köpa dem en och en, inte.
Lite kunde jag lura systemet genom att nästa gång det inträffade,
behövde jag inte köpa ett nytt par utan kunde använda ett av det par
jag köpte förra gången.
I gengäld blev paren lite udda för oftast kunde man inte köpa exakt
samma sort utan det skilde lite. Men genom ovan avbildad konstruktion
har jag undvikit problemet; förhoppningsvis för alltid.
Hur årtullarna är konstruerade skiljer sig mellan olika landsändar. På
västkusten bestod dem av två pinnar på relingen och en fritt rörande sig
emellan åra. En nackdel var att man inte kunde släppa åran utan vidare
för då gled den överbord. Pinnarna kunde också gå av men det fanns
reservpinnar ombord, vill jag minnas. Det gällde så kallade allmogebåtar
och nuförtiden är väl alla i plast och glasfiber och knappt någon ror
väl heller. För att skydda åran mot skavsår hjälper silvertejp.
Frampå dagen mulnade det på och det började regna. Åskan mullrade och
blixtar blänkte till i fjärran. Men någon fisk såg jag inte till. Ändå
höll jag till i närheten där jag sista gången vadningsfiskade, fick
några gäddor.
Nästa fisketur ägde rum onsdagen den 23 juni. Inte en enda landad
gädda, inte ett ordentligt hugg ens. Bara ett par smågäddor som följde
efter den här gången också. Nu någon helt annanstans men lika fullt
prövade jag ett antal jättesäkra ställen. Soligt och lite för mycket
blåst. För mycket blåst för att det ska vara bekvämt att fiska från
båten. Vilket i sin tur betyder att det var bra väder för fisken.
Och
jag höll ut. Jag rodde och ankrade. Kastade och kastade. Försökte
verkligen.
Höll väl på fram till elvatiden då jag inte orkade mer samt att vinden
ökade lite till. Det är grova grejor jag svingar här. Mitt supertunga
klass nio-spö. Och snabbt går det. Man driver och det gäller att hiva in
linan snabbt. Annars tar flugan i botten för linan är
supersnabbsjunkande. Jag roade mig med att ta tiden på ett kast i våras
när jag vadade. Cirka en halv minut allt som allt har jag för mig. Från
båten halva tiden. Det är mest högerhandens insida som tar stryk. De
valkar som jag dock har är anpassade till lätta spön och duger inte här.
Inte än.
Jag körde in och ankrade upp vid läsidan av en liten ö. Gjorde klart
skepp för solning, förtärande av vindruvor och läsning. Semesterskönt.
Men så lätt ger jag inte upp! Jag SKA ha en gädda. Där jag låg och
hade det skönt funderade jag ut en ny strategi. De fåtal gäddor jag ändå
sett hade stått väldigt grunt. Eller åtminstone väldigt nära land. Nästa
gång ska jag ha ett spö med flytlina eller kanske en långsamtsjunkande
lina berett. Försöka smyga in och lägga kasten över de värsta tång- och
stenfladerna. Ankra upp om det blåser.
Varför går jag inte iland på en ö, tar på mig vadarna och fiskar som
vanligt då?
Nja, det är inte så lätt faktiskt. De allra flesta av de mindre öarna
och skären här omkring är olämpliga till det. Det vet jag genom tidigare
försök. Visst, enstaka, kortare sträckor kan man hitta med det är oftast
djupare än det ser ut, från båten.
Nu idag, midsommarafton den 25 juni lyckades jag äntligen landa ett par
smågäddor. Det ironiska i sammanhanget var att det inträffade på ställen
jag lika gärna kunde ha nått med bil och vadare. Gamla välkända ställen.
Platser jag stannade till vid på tillbakavägen från långt ut liggande
skär och grynnor där det egentligen ska vimla av fisk nu.
Kan det verkligen förhålla sig på det viset att gäddorna inte hunnit ut
dit på grund av den sena och kyliga våren?
Nej, jag har svårt att tänka mig det.
Jag undrar om det bara är jag som har otur eller om det är ett allmänt
fenomen här borta i östra Blekinge, med dålig tillgång på den ädla
gäddan?
Rent fisketekniskt var det ett smart drag av mig att leta upp en
långsamtsjunkande lina och spola på den på en annan flugrulle och
använda mitt lätta Supreme klass sex-spö. Linan är så långsamtsjunkande
att jag undrar om den egentligen inte är intermediate. Men det visade
sig vara en trevlig kombination att använda.
Hm... Jag vet inte om jag vill erkänna det... Eeeh...?
OK då:
Jo, det gick så långt efter två hela fiskedagar utan ett riktigt hugg
att jag drabbades av den klassiska flugfiskefrågan: Använder jag rätt
fluga?
Skam till sägandes letade jag upp några gamla gäddsaror tillverkade så
gott som enbart av strutsherl. Fick för mig att mina silverglittrande
måhända var lite för grälla och reflekterande i sommarsolskenet.
Två landade gäddor på den kan man kanske ta som bevis för den teorin men
det tror jag inte. Förresten tappade jag en och hade ett par
efterföljare idag med. På det allra sista kastet, när jag vevade upp,
upptäckte jag dessutom en större gädda som lite slött vände om. En i
femkilosklassen. Så helt dött är det inte.
Så över till dagens filmillustration.
Rent tekniskt är den inte så
bra. Heller. Det beror på att första delen är några gamla, sparade
klipp från sjösättningen. Tagna med stillbildskameran. Den andra
halvan är med den nya kameran men det är den sämre bildkvalitén som
styr tydligen. Samt att det är svårt att hålla kameran stilla ute i
båten.
Måste tydligen lära mig att inte svänga med kameran hit och dit så
snabbt.
Dessutom kom bara bilderna på den första, mindre gäddan med.
Mycket synd för den sista gäddan var en fantastisk upplevelse.
Med den fick jag verkligen vatten på min käpphäst.
Den som säger att en gädda tagen från båt ofta gör två- eller
tredubbelt så mycket motstånd mot en som tas vadande.
Den här som inte ens vägde tre kilo gjorde en rusning på tjugo meter
i ett enda, slirbromsskrikande huj. Sedan stod den och stångade,
upprepade nästan samma sak flera gånger innan jag äntligen kunde få
in den. Hade jag inte sett plasket när den högg, hade jag varit
övertygad om att den vägt över fem kilo. Eller kanske trott den var
en öring.
Jag filmade hela tiden, glad över att äntligen få något att visa.
Tyvärr visade det sig att kameran inte var på. I alla fall inte i
filmningsläge.
Nå, min teori är att gäddan skräms av själva båten eller dess skugga.
Ett tag trodde jag det helt enkelt berodde på att vattnet är varmare om
sommaren när jag fiskar från båten än när jag vadningsfiskar. Men under
senare år har jag även vadningsfiskat under sommaren eller börjat redan
i september och vips blir gäddorna loja och låter sig villigt dras in
efter bara några korta rusningar och håglösa sprattlingar.
Jag tror inte gäddorna fattar vad som händer dem.
Jag tror inte de känner någon smärta heller utan bara något obestämt
obehag samt att de hindras i sina rörelser.
Jag tror, jag tror på sommaren däremot:)
Undantag finns åt bägge hållen men generellt är det så, vill jag hävda.
Jag hoppas verkligen jag kan få en femkilos från båten i sommar så jag
kan visa att jag har rätt. Samt att verkligen försäkra mig om att
kameran är rätt påslagen.