10-10-01

Fredag

Stå med skammen

Ja, skämmas fick jag ordentligt förra gången jag var ute. Egentligen ville jag inte fiska som i onsdags. Jag kände inte för det helt enkelt. Inte efter lördagens urladdning. Jag bara visste att allt skulle kännas avslaget och urlakat. En enda futtig, fattig faddhet. Men så var det ju så att jag hade semester och då var man ju tvungen. Tyvärr.

Så det var bara att packa ihop sig och ge sig iväg ut på nytt fiske. Ett tag hade jag hoppats på att jag skulle få lov att stanna hemma för vädrets skull. Den nordostliga vinden hade blåst upp till kulingstyrka och det höga vattnet från i lördags hade fortsatt stiga ordentligt. Tror vattenståndet låg på över 50 cm över måndag, tisdag. Och är det över 50 har jag lov att stanna hemma.
Men redan på tisdagskvällen vände det. Vattnet hade stockat sig vid Öresund - Bälten. Det rann ut ur Östersjön i god fart. Tidigt på onsdagsmorgonen var det redan nere i plus 30 och fortsatt sjunkande. Då fanns det ingen återvändo. Då bara måste jag ut. Då inträffar det, åtminstone i teorin, att vid högvatten börjar ju gäddorna gå inåt. En hel del gäddor föredrar faktiskt att gå ganska grunt. Särskilt under hösten.
Och när vattnet sjunker undan kan de dröja sig kvar. Samtidigt som stora sträckor åter blir vadbara, kan de vimla av både stora och små gäddor där. Och vid vindar på nord har man alltid medvind; nästan överallt här i mina trakter. Ett så kallat drömläge skulle kunna ha uppstått.
Nu blev det inte så, nästan som tur var.
Trots att jag mer och mer fattar att smarta skrivbordsteorier och gäddfiske mindre och mindre hör ihop, brukar jag ändå ställa upp dem. 
Jag fick också för mig att använda det gamla, lätta spöet. Jag brukar skryta med att jag kan kasta med vilket flugspö som helst. Oavsett tapering, aktion och you name it. Två kast och så är jag kalibrerad.
Men nu på sistone hade jag märkt att riktigt så var det inte. Och det på mina egna spön till råga på allt.
Ända sedan jag köpte det nya Sameo Supreme #6, hade jag enbart använt det. Endast med undantag från mitt tunga #9 under båtfiske då och då i somras.
Men både i Trollemölla och nu senast i Harasjömåla hade jag bägge mina lätta spön riggade för att kunna växla mellan sjunk- och flytlina. Då märkte jag tydligt vilken enorm skillnad det var mellan dem. Sameos vägde ingenting från handtaget till spöspetsen medan det gamla var oerhört framtungt. Så lite mer än ett par kast tog det för mig att kunna kasta hjälpligt med flytlinan jag hade på det gamla klass femspöt.

Så därför använde jag bara det idag. Uppmuntrad av framgången med Zilverzara one size i lördags, band jag upp ett par nya. Kolla! Här framgår bindningstekniken tydligt, tycker jag. Superläckra, lysande, vassa, små skapelser! Nå, teorin att det skulle stå massvis med gäddor på decimetergrunt vatten slog alldeles fel på första stället nu i onsdags. Det var ändå säsongspremiär på ett i vanliga fall jätteutmärkt ställe med stora grundflader. Vadade och kastade, spanade och tittade efter fisk, scannade av enorma områden utan det minsta spår av gäddor. Timme efter timme. Det var precis vad jag behövde för att tända motivationen. Varför i hela %¤=)&!! högg inte ens en enda liten smågädda för!? Till min förtrytelse märkte jag också att jag börjat göra vindknutar på tafsen. Var jag ännu ovan vid spöet? Nå, det gjorde inte så mycket, tyckte jag. Dels fick jag ingen fisk och dels håller 0,35 ändå, trots några knutar. Det är nästan omöjligt att slita av tafsen med ett lätt spö också. Förr brister spöet än linan. 0,35 är som en ankartross egentligen. Men har man stålwire närmast flugan finns det ingen anledning att snobba med tunna nylontafsar.

Till sist, när hela sträckan var avverkad fick jag äntligen just det, en liten tvåkilosgädda. Det kändes skönt så nu var jag som vanligt igen.
Och ville ha mer fisk.
Körde därför till ytterligare ett nytt ställe i närheten; också det en säsongspremiär.
Och där borde det verkligen finnas gäddor nu! Även om jag mest förväntade mig mindre gäddor i tvåkilosklassen.

Också det med rådande förhållanden i teorin alldeles utmärkt just idag. Nu upprepades allt från det första stället. Alla sträckor har sina hotspots, eller hur?
Javisst är det så.
Där är det extra bra! Vid den lilla udden brukar det stå en gädda! Vid den här vinden kan man få ett par i djupkanten där borta, och så vidare.

Men det gjorde det alltså inte.  Inte idag. Timme efter timme igen utan minsta napp eller nafs. Inte för att jag led eller mådde dåligt av det för bottnen var slät, vattendjupet lagom och vädret skönt. Och tänkte jag, skönt att kunna hoppa över det tidskrävande dagboksskrivandet och slippa lägga ut en ointressant video så snart efter lördagens succé. Det här blir en dag att glömma, helt enkelt. Så tänkte jag när hela den långa sträckan var färdigfiskad och funderade på exakt var jag skulle vada iland. Klockan var mycket och dags att köra hem. Det var lite vass längs stranden och bara ett par uppgångar, så att säga. Då fick jag ett ordentligt hugg och naturligtvis måste det vara en lite större gädda. Klass femspöt bugade ordentligt och jag filmade. En fyrakilosgädda som såg ut att vara bofast där. Det vill säga att det satt ganska många iglar på den. Kul naturligtvis. Efter det var jag ju bara tvungen att fortsätta fiska lite till. Om inte annat för att skölja av flugan ordentligt. Jag gjorde så och bara några kast efter kände jag ett svagt motstånd. Nafs eller sjögräs? Det kunde till och med ha varit linan som gick emot en manet. På nästa kast hakade en gädda på.

Den kändes liten och gjorde inget större väsen av sig. OK, tänkte jag och tog fram stillbildskameran, kanske kan jag ändå få en bra hoppbild?
Jag knäppte på den och vevade försiktigt in. Kan man liksom lyfta upp dem på nära håll kan man ibland få dem att göra ett hopp nämligen. Vid det laget var jag övertygad om att den var i tvåkilosklassen trots att jag ännu inte sett en skymt av den. Det borde ha gjort mig misstänksam...
Låste fluglinan med handen som jag brukar och lyfte spöet. Flyttade blicken ett ögonblick till kameran för att kolla jag höll fingret på rätt knapp och då plötsligt kände jag ett hårt ryck, det sa bara snapp och tafsen gick av.
Plus att den stor, växande virvel bredde ut sig framför mig.
Fortfarande kan jag bara spekulera över hur stor den gäddan var!
Det är det värsta när man inte sett en skymt av fisken; att man inte har en aning.
Så där stod jag och fick skämmas.

Det var enda gången man kan få tafsen att slitas av, tror jag. Knutar på tafsen, kort avstånd, låst lina och en stor gädda som gör en rusning. Det är alltid ett nederlag när man låter en gädda simma iväg med en krok i käften. Lyckligtvis händer det mig ytterst sällan och jag kommer inte ens ihåg när det var senast. När det någon gång ändå händer, brukar det vara vid båtfiske och gäddan har tråcklat in sig i grova tångskogar. Det var nära en gång i somras men då lyckades jag till sist ändå dra loss den. Det är också därifrån jag vet hur svårt det är att slita av en 0,35 grov tafs. Man får linda tafsen om ärmen och dra av alla krafter. Idag var det otur och slarv i kombination. Jag får trösta mig med att det var den minsta kroken. En Kamasan metkrok #6. På en liten, liten fluga. Märkligt faktiskt att stora gäddor kan ta sådana små beten! Vad är det mer som är typiskt? Jo, att det nästan alla fiskedagar liksom blixtrar till. Tio magiska minuter liksom, hur dåligt och tråkigt det än har varit resten av dagen.   Fast, skyndar jag mig att säga, jag brukar inte tycka det är tråkigt bara för att jag inte får fisk i vart och vartannat kast. Alla hoppande gäddbilderna är från idag, fredag den första oktober, kan jag tillägga. Och förargligt nog, hade jag fel ljusinställning. Det som kallas vitbalans. När jag fotade flugorna ändrade jag från AWB till lysrörsbelysning. Det var inte så att jag glömde ställa tillbaka den utan jag måste ha misslyckats med det. Det är därför färgerna ser så kalla och vinterlika ut. Ytterst förargligt! En ordinarie ledig vardag och därmed läge att fiska idag. En dag med enbart ettor och nollor. 101001.

En dag som kommer att till historien eftersom jag verkligen kom att leva upp till namnet Smågäddornas Konung.

En riktigt rolig dag med utmärkt väder, gott om napp, flera hoppande gäddor och i alla fall ett ställe, vars säsongspremiär verkligen levde upp till förväntningarna.
Men en liten tråkig sak med den tidiga hösten är att det i en del vikar blåser in och lagrar sig och packas precis fullt med lossliten tång och annat sjögräs längst in. Där ansamlas tjocka lager och så jäser och ruttnar det. Och därifrån sprider sig både lukt, skräp och vitt, tjockt vatten utåt vid frånlandsvind. Som idag då. Det kan fördärva det bästa ställe. Oftast brukar det rensas upp under vintern och på våren blir det åter helt rent i de vikarna.

Det började kul i en väldigt grund vik. Man brukar ju sätta igång att kasta så fort man vadat ut även om man inte förväntar sig att få någon fisk just där. I alla fall gör jag det. Där var osannolikt grunt. Ändå fick jag dagens första tvåkilos där. Jag filmade tillställningen just eftersom det var så grunt. Plus att det var precis spegelblankt också. Plus att jag fick en till och såg flera andra där i närheten.

Det var även där i närheten som dagens blixtrande till, ägde rum. På grund av det vita, mjölkaktiga vattnet var jag tvungen att vada igenom och förbi annars fiskbara områden. Så kom jag förbi en liten udde och in i nästa vik där det åtminstone till vänster, utåt, var klart vatten. Det var väldigt växlande djup och gott om ganska stora stenar på bottnen och därmed svårvadat.  Gjorde väl ett kast ut mot en stenansamling som vågorna sköljde över. Kände återigen ett lätt motstånd i linan. Gled flugan över en sten tro? Man skulle kunna tro det och jag spanade efter en virvel. Jodå, där var en, precis mellan ett par stenar. Men den kunde precis lika gärna ha bildats av en våg.
I de lägena kollar man naturligtvis om virvlarna upprepas vid nästa våg. Nästa stora våg förstås, för alla vågor är absolut inte lika stora. Nej, ingen upprepning, alltså kastar man åt samma håll igen.
Hade väl knappt hunnit ta in linan ett par meter förrän en stor gädda bara vältrar sig över flugan och fast fisk!

Så nu fick jag boka ytterligare en, i min värld åtminstone, stor gädda på en Zilverzara one size. Det var förresten den nytillverkade flugan underst på bilden ovan. Kul.

Fast jag var ganska oförberedd på det och hade ingen plan på hur jag skulle hantera den. Ändå att jag hade det spöet med längdmarkeringarna på, tänkte jag inte på att ens försöka mäta den. Den var inte tillräckligt stor för att släpa in till land och göra stor affär av den. Inte efter i lördags...
Det var förresten ganska långt och som nämnts, väldigt svårvadat just där.

En god start på dagen blev det i alla fall som fortsatte att vara skön och trevlig med massvis med kul hugg och landade smågäddor.

Sedan sist har jag kollat på några fler fiskefilmer. Men tja... Vi spelar i olika divisioner helt klart. Ta den här till exempel:

http://globalflyfisher.com/video/pike-fly-barry-reynolds

Om jag förstår det rätt ligger det mer än en skakig amatörhållen mobiltelefonkamera bakom den filmen. Nej, det är en riktig proffsproduktion med, antar jag, ett riktigt filmteam bakom. Med alla de personer jag ibland brukar skämta om att även jag använder mig av. Den här Barry Reynolds driver en firma med fiskeresor till exotiska platser för rika sportfiskare som vill ha någonting utöver det vanliga. Så det gäller naturligtvis att ha en bra reklamfilm för sin verksamhet att visa upp.   Inte för att jag betvivlar att fisket var så bra som det framgår med alla dessa jättegäddor som till och med verkar slåss om att vara först på flugan. Det är en hel del häftiga hugg med på filmen. Sådana jag upplever såg gott som varje gång jag är ute. Fast i mitt fall är det av betydligt mindre gäddor förstås. Men, brukar jag tänka, anta att de 13 smågäddorna jag landade idag var i 10-15kilosklassen samtliga? Hur kul hade jag tyckt det vara? Visst, brukar det sägas, en gång i livet skulle man gärna vilja ha varit med om det. Fast... Här har de förstås klippt ihop höjdpunkterna. Det kan inte finnas ställen enbart bestående av jättegäddor. Även de måste ha varit små och medelstora. Så rimligtvis måste de ha krokat av massvis med pyttegäddor i tre-fyra-femkilosklassen för varje best över tio kilo. Ha, ha, låter jag avundsjuk och missunnsam?

Närå, det är jag inte, ljög han. Skämt åsido så undrar jag om jag inte hellre skulle vilja pröva på lite flugfiske efter snabbsimmande, tropiska arter. Typ Florida Flats eller liknande. Jag är övertygad om att min Zilverzara skulle väcka en hel del uppmärksamhet i till exempel Amasonas flodsystem.

Jag får väl ställa upp som mål att även filma när plogen växer upp bakom flugan och gäddan sveper i sig flugan, precis som i Barry Reynoldfilmen. Fast det lär nog inte låta sig göras i min lågbudgetversion. De filmade de huggen från båt så att det blev snett uppifrån och zoomade in flugan.
Men jag har faktiskt planer på en fiskeresa till nya, okända vatten. Också det en lågbudgetversion förstås, några mil bort bara. Men faktum är att det finns badplatser här i länet som jag inte besökt ännu. Jag har varit väldigt duktig de senaste åren och kunnat utvidga antalet "ställen". Det är nog den största anledningen till ett lyckat fiske att ha många ställen att växla mellan och kunna passa in i de rådande väder och vattenståndsförhållandena för dagen.
Många ställen plus en zilverzara...