10-10-21

Torsdag

Vinterkänning

Ja, helt plötsligt blev det vinter. Lika oväntat som vanligt. Jag satt här i morse och tvekade väldiga. Mitt favorithatväder var under hastigt uppseglande. Friska nordliga vindar skjutsade ner vattenmassorna söderut från Bottenviken och det steg hastigt. Nu började det från en väldig låg nivå som tur var men vem kunde veta hur det skulle sluta?
Minusgrader och snö på köpet. Kände jag inte även att en förkylning var på gång? Jo, och på vippen var det att jag stannade hemma. Men så var det ju en extra semesterdag avsedd för fiske så jag var ju tvungen att köra ut vilket jag också gjorde.

Det var i och för sig inte så många minusgrader men rester av blötsnön låg kvar i skuggan hela dagen trots solsken. Det såg ruggigt ut och kändes än ruggigare när jag steg ur bilen. Närapå kuling från iskalla norr och fortfarande lite snöglopp i luften även om det sistnämnda upphörde ganska snart. Man kan klä sig så man inte fryser det minsta om kroppen med undantag om händerna. Eller man kan använda handskar förstås men det gör inte jag. Ett botemedel finns och det är att inleda fiskedagen med en promenad i lagom längd. Med neoprenvadare släpper man inte ut överskottsvärme vilket är en förbannelse under vår, sommar och tidig höst men en välsignelse under vintern. Så småningom banar sig upphettat blod ut i fingrarnas yttersta, perifera kapillärer och man (jag) får upp värmen i händerna. När det väl har skett kan jag hålla på och glöta och plaska i vattnet resten av dagen utan att det bekommer mig det minsta. Fast några undervattensbilder aktar jag mig nog att ta. Eftersom då hela rockärmen blir blöt. Nå, jag hoppas att den här vinterknäppen tillhör den som vanligtvis brukar inträffa just i slutet av oktober och att det därefter blir milt igen.

Inledningsvis velade jag även en hel del var jag skulle fiska. Mest rädd var jag nämligen för att vattnet skulle stiga drastiskt till 40-50 cm över och då är det kört. Då hinner gäddorna inte med, är min erfarenhet. Plus att jag tycker det är obehagligt.
Det första stället blev därför ett högvattensställe. Ett där det är så grunt i vanliga fall att det inte är fiskbart. Men där låg å andra sidan vinden på så dant att jag rysande av obehag valde bort det även om jag parkerat vid det.
Man kan se på SMHI vindriktningen att det blåser si eller så men det är inte förrän man står direkt på platsen som man i verkligheten ser hur vågorna egentligen går.

Där stod jag utanför bilen fullt utrustad med sydvästen på huvudet, spöet och vadarstaven i var sin hand, huttrande av obehag i vinden som låg på alldeles för mycket och funderade allvarligt på att köra någon annanstans. Till exempel hem. Men, skärpte jag till mig, varför inte vandra dit bort? En lång sträcka att gå och där det skulle vara lä. Visst, men stället är litet och brukar inte vara så bra. Men det passade bra just idag så jag gjorde det. Man är ju inte så teknikbevandrad att man har internet i mobilen men just vid sådana här tillfällen skulle det ha varit till stor hjälp. Eftersom vattenståndet är så viktigt för mig och just vid sådana här tillfällen när det befinner sig i snabb förändring, skulle det vara guld värt att kunna följa det. Nå, när jag kommit fram till stället hade jag blivit ganska uppvärmd och att det var lä gjorde mig också gott. Vad gällde själva fisket tänkte jag att idag blir det nog en sådan dag där målet blir att överhuvud taget få ett hugg. Oroligt vadade jag ut och kände mig försiktigt för med vadarstaven så jag inte skulle sjunka ner till halsen men det var lugnt. Än hade inte syndafloden anlänt. Stället karaktäriserades av grund sandbotten, vass och bryggor längst in, en kant som stupade ut mot djupare vatten en 30-40 meter ut och längst bort till höger, slutade sträckan vid en vägbank. Ibland kan lite större gäddor gå in från djupet, upp på det grunda men oftast brukar man bara få en eller två smågäddor där. Började alltså från vänster och fiskade mig framåt. Vinden snurrade och svepte eftersom det var lä men huvudriktningen var lite snett från vänster, utåt. Som väntat hände ingenting i nappväg i början. Men det var skönt för jag hade slutat frysa och himlen började klarna upp. Snart skulle solen börja värma lite också. Då fick jag till och med en liten gädda.

Jaha, tänkte jag då, kul att åtminstone få en innan sträckan tog slut.
Oj, där kom ju en till!
Jag såg nämligen en större som kom in i synfältet framför fötterna på mig. Ditlockad av den förstas sprattel? När jag släppt tillbaka den första, backade jag tillbaka några steg och började kasta åt ett annat håll för att ge den större lite tid att lugna sig och komma i startposition. Då fick jag ännu ett hugg. Men av än i samma storlek. Och så ytterligare en. Plus en till. Samt att jag nog hade flera hugg och någon efterföljare också.
Det blixtrade till, med andra ord.
Så som det brukar hända under så gott som samtliga dagar man är ute. Det där att plötsligt händer det. Några magiska minuter.

Där, vid slutet av sträckan, hade ett gäng gäddor samlat sig av någon anledning. Förmodligen beroende på blåsten och strömmarna. Knappt utan att flytta fötterna landade jag sex gäddor där. Fyrakilosgäddan var måhända den lite större jag såg i början. Den är med på bilden både till vänster och ovan. Under tiden hade solen börjat skina, vinden tycktes mojna något och jag kände mig glad, god och varm och när jag vandrat tillbaka till bilen var det nästan läge att befiska den sträcka jag först tänkt. Men nja... Nej, den spar vi till en annan gång, bestämde jag och körde därifrån. Till ett annat högvattenställe någon helt annan stans. Fast det var då jag upptäckte att syndafloden avstannat och där fanns inte en enda gädda. Det tredje stället som låg på gångavstånd fanns det bara några smågäddor hemma på. Där var det för mycket lä och soligt samt lite för lågt vattenstånd. Men skönt var det.

Någon video blev det inte idag. Jag har insett mina begränsningar. Det duger inte längre att hålla på att ta filmer av sprattlade smågäddor. Nej, det ska vara stora, åtta, tiokilosgäddor och så ska de hoppa i ultrarapid också. Det går inte att tro att man med kvantitet kan kompensera för kvalitet.
När till och med jag själv tröttnat på att att se de ynka gäddpinnarna sprätta i vattnet har det gått för långt.
Jag tror världen klarar sig bra utan ännu en skakig amatörvideo.
Det är snart ett år sedan jag tog min första gäddvideofilm och la ut på youtube. Då tyckte jag det var rent fantastiskt att bara kunna se fisken röra på sig och varje tvåkilosgädda skulle tvunget visas upp för hela världen.

Märkligt, jag kände mig lite missnöjd över dagen. Ändå fick jag 11 stycken. Visst, de flesta är små, mycket små, som det står i visan. Det hänger nog samman med att jag inte lyckades få några sevärda filmsekvenser. En skicklig filmare skulle kunna göra något bra även med en massa smågäddor. Men hur...?

Man kanske skulle skaffa sig en UL-utrustning?
Jag har aldrig använt lättare grejor än #5. Nej, det räcker nog fast kanske ska jag välja det spöet nästa gång med en väldigt liten zilverzara? Det går inte att hindra små gäddor att hugga genom att använda jätteflugor heller. Och som jag upprepar för mig själv till leda: Det ÄR jättebra med många smågäddor för det garanterar god återväxt, så det så!