Formkurva: brant neråt

Först några ord om förra gången jag var ute. Det var i torsdags. Den 31 mars. Tätt mellan fisketurerna har det blivit!
Men om den finns inte så mycket att rapportera. Den kan väl sammanfattas med småkul med smågäddor. Tillbaka till det naturliga tillståndet. En vanlig dag utan höjdpunkter eller sensationer. Förutom då att jag fick nio gäddor. Som egentligen är både anmärkningsvärt och värt ett bättre öde än att avfärdas med en axelryckning.
Så där ser man så lätt det är att bli blasé och bortskämd!

Fast lite beror det på kontrasten mot de föregående gångerna samt att det tar både tid och på krafterna att hålla på med det här dagboksskrivandet för tätt. Även, tvingas jag rodnande erkänna, att bra filmer blir det inte av tvåkilosgäddor. Så långt har det alltså gått med det här (självpåtagna) kravet att jag tvunget måste illustrera texten med rörliga bilder. Och dessutom av allt högre kvalité. Vilket i sig blir en omöjlighet.

Däremot tog jag mig i kragen lite med att jobba mer med stillbildskameran. En annan liten händelse som kan tyckas osannlik eller till och med planterad, inträffade idag. Jag hade ju med en passus om bra saker att ha med i fiskevästen för någon gång sedan. Den här enkelkroken och gummiband att applicera på exempelvis vadarstaven för att kunna fiska upp i vattnet tappade föremål. Typ kameror. Det gjorde jag idag. Tappade stillbildskameran alltså. Det i sin tur berodde på uppenbara logistikproblem gällande trängseln på fiskevästens front.

Alltså där förvaras en massa saker som alla ska vara så lättillgängliga som möjligt. Det gör att en del saker med nödvändighet trasslar in sig i varandra eftersom de ofta är förankrade med band eller snoddar just för att man inte ska tappa dem. En hand är ju alltid upptagen med att hålla fast i spöet för det är oftast när man har fisk på som man vill ha en eller flera av de här sakerna.
Så för att åtminstone bli av med ett band hade jag stillbildskameran i skjortfickan under västen utan omhalsensnodd. Jag hade haft den framme för att se om jag kunde lyckas dupera en tvåkilosgädda att göra ett ystert vårhopp. Utan att lyckas, stoppade jag tillbaka den i skjortfickan, under fiskevästen.
Trodde jag alltså men istället missade jag fickan så den försvann ner i vattnet med ett litet plopp.
Lyckligtvis stod jag på en fläck sandbotten och i ett nödläge skulle jag kunna nå den med handen men då skulle jag bli blöt ända upp till axeln vilket i sin skulle omöjliggöra vidare fiske den dagen. Så då plockade jag fram enkelkroken och gummisnoddarna och höll på att fjuttla och fumla en bra stund innan jag lyckades. Det var betydligt svårare än jag trott.
För det första måste man förankra enkelkroken bättre än enbart med snoddarna direkt på vadarstaven, annars skulle den lossna genast. Så var det svårt att träffa rätt på havsbottnen också. Men till slut fick jag i alla fall upp kameran och kunde fortsätta fisket.
Hemma igen band jag fast en bit fluglina i kroköglan för att kunna förankra den bättre på vadarstaven.
Men det bästa är att se till att inte kunna tappa fler saker. Det har jag nu försökt åstadkomma med diverse ändringar och omplaceringar på västen. Det räcker att man står på mjuk botten där minsta rörelse framkallar dammoln för att det blir helt omöjligt, inser jag.

Hade även incident med stor gädda. Inte den här på bilden för det är bara en av många tvåkilosgäddor. Såg en svag virvel efter flugan ganska långt bort och ganska långt efter. Kul, tänkte jag, äntligen en fisk, för det här inträffade på det helt fisklösa ställe två.  Samt att även en tvåkilos är en fisk. Kastade dit igen och spände mig inför det väntade nappet. Som inte kom. Inte förrän flugan var alldeles nära och jag påbörjat nästa kast. Då kom den forsande och jag såg hur det ljusnade till vid huvudet. Det var när den öppnade gapet. Vilket var stort. Men den slöt det igen och vände. Ögonblicket var förbi. Även där kan jag bara uppskatta storleken till minst fem kilo. Jag såg den inte tydligt. Det som är bra på bilden här till vänster, är hur färgerna på flugan glöder...

                                                                                                                       11-04-05

                                                                                                                        Tisdag

Det är bara att konstatera att idag kom backlashen. Idag gick det snett. Idag var jag väldigt nära totalbom. Allt beroende på att jag inte hade någon plan B.

Improvisation är inte min starka sida tydligen. Hade jobbat helgen och idag var jag äntligen ledig och hade allt planerat och klart för fiske. Väder och vind var totallämpligt för stället jag hade i åtanke och bara visste att jag skulle få flera gäddor där. Alldeles säkert skulle minst en vara över fem kilo. Plus att nu är det verkligen högrisksäsong för öringen där.
Men så uppstod oväntat hinder att jag inte kunde köra dit. En viktig del av vägen var så att säga blockerad. Jag fick vända och försöka någon annanstans. Tänka om. Det gick inte. Jag blev helt blockerad och tankarna och ögonen bara snurrade!
Kom in i en rondell och körde runt i den 14 gånger för jag visste inte vart jag skulle!

Ungefär så kändes det i alla fall.

Till sist bestämde jag mig i alla fall för det stället jag fick årets första fisk att där kunde det väl vara lämpligt att testa igen, för det såg ganska lugnt ut. Och kan jag avslöja nu, då hade jag hugg av den öringens kompis. Åtminstone tror jag det. Havsöringar brukar gå i par, sägs det och strax efter jag fått upp den första, kände jag en lätt förtyngning i linan; nafs eller sjögräs?
Jag höll på det förstnämnda och mycket riktigt, när jag så småningom vadat dit, upptäckte jag en stor virvel som bredde ut sig därstädes.

Körde dit bara för att konstatera att under den halvtimme det tog, hade det blåst upp ordentligt. Inte gick det att fiska där inte. Vände om, en gång till och körde längre in.

Bilden här, är som de övriga hämtade från förra gången. En tvåkilos som i alla fall gjorde en ansats till att hoppa. Harvade runt på minst tre ställen med en stigande känsla av olust och nederlagstänkande. Det var långt in och mestadels i lä och där borde jag ha fått en hel massa tvåkilosgäddor, tyckte jag. Samtidigt tänkte jag ofta att varför körde jag inte dit eller dit? Sur och vresig kunde jag bara konstatera att jag inte ens kunde stå och mysa i solskenet för solhelvetet dolde sig mest ovan molnen. Fåglarna kvittrade för döva öron också. Ha, ha, sånt är livet och det är bara att acceptera. Det var bara rätt åt mig och jag visste det skulle komma. No big deal, inte.

Jag har förresten lagt märke till en sak: Det är för mycket alger kvar. Det brukar annars vara bland det bästa i vårfisket att det är så rent överallt. Men så inte i år inomskärs. Jag gissar att det beror på den långa isläggningstiden. Vågor och strömmar har inte kunnat slita loss de döda växterna och kastat upp dem på land.

Kom att tänka på ett inte alltför osannolikt scenario. Faktum ett: Fet fisk i Östersjön innehåller för mycket dioxin. Vi har dispens från EU att äta sådan fisk. Exportförbud råder till övriga EU. Nu i dagarna har tillståndet gått ut och Livsmedelsverket avråder regeringen att förnya det. Man hade trott eller hoppats på att dioxinhalterna skulle minska av sig självt. Det har de inte.
Låt oss anta att regeringen accepterar förbudet, vilket jag nog inte tror eftersom omsorgen om yrkesfiskarena nog är större än om befolkningen i övrigt. Men om. Ingen skulle fiska efter sill, strömming, lax eller havsöring eftersom den inte skulle gå att sälja. Till djurfoder då?
Nja, dioxinet följer ju med, antar jag.
Laxen skulle äta sillen och strömmingen och föröka sig och växa snabbt, är väl rimligt att tänka sig. Åar och älvar skulle fyllas med blank fisk. Havet koka av sillstim. Havsöring och lax skulle bli en plåga. Eller?
Jag undrar i det läget då catch & release skulle vara obligatorisk om det skulle locka folk till åarna och älvarna under sådana premisser. Om man inte kunde ta tillvara fisken på något vis. Om man fick fisk på så gott som varenda kast. Typ femkilosöringar och femtonkiloslaxar...
Skulle det bli ett fiskeparadis eller fiskehelvete? Hur fort skulle man tröttna?
När svårighetsgraden skulle sjunka till noll och man bara blev trött i armarna.

Faktum två: I Japan strömmar det ut radioaktivt vatten i havet. Ingen vet hur mycket eller hur länge. Ingen vet hur pass utspätt det blir innan det når oss. Vad skulle då hända?
Frånsett att det skulle bli läge med meningar som "fisket efter bequereller har inte gått så strålande sedan Tjernobyl".
Själv tror jag att den ökande radioaktiviteten kommer att snabba på mutationstakten på djurlivet i havet. Hastigheten kommer att stegras tiofalt eller hundrafalt. Särskilt gäddornas genuppsättning är känslig och med den ofantligt ökande tillgången på bytesfisk kommer vi snart att få se verkliga monsterfiskar. Det är inte omöjligt att de får bakben, kan resa sig och vandra upp på stränderna när de ätit upp all annan fisk. De kommer att trampa ner städer och äta upp folk.

Gäddzilla är född...

Särskilt kommer de att söka upp trolling- nät och jerkbaitfiskare för att ge igen. Bara snälla gäddflugfiskare med zilverzaror som släpper tillbaka gäddorna kommer att skonas. Ty gäddor glömmer aldrig en oförrätt...

 Absolut blir det så.

Idag blir det ingen gäddvideo. Vill ni tvunget se en går det bra att kika på en gammal. Alla är likadana i alla fall så det spelar ingen roll vilken man väljer.