11-06-19

Söndag

Idag fick jag sälskap

Det är bara att erkänna; jag hade fel. Något jag skrev i förra dagboksbladet visade sig helt galet. Det är precis som någon där uppe sett det och tänkt att nähä, nu ska jag minsann knäppa han på näsan, den självgode "naturexperten".

Det handlar givetvis om passusen med sälar och när de förekommer häromkring. Dem ser man bara under vintern, påstod jag självsäkert. Och så såg jag en idag, så mitt i sommaren man nästan kan komma. Och inte bara såg. Den lekte tittut med mig i nästan en halvtimme. Med lite god vilja kan man kalla det inomskärs också. Det kändes faktiskt nästan som mörka makter bedrev sitt spel. För jag missade att ta årets bästa bild. Hur många gånger som helst. Det var nästan otäckt. Sälar verkar vara nyfikna djur. De dyker upp, tittar på en och så sjunker de tillbaka, larvar runt lite i ytan och så dyker de. Och är borta en halv eller hel minut för att dyka upp igen, man vet inte var. Ibland närmare, ibland på samma ställe och ibland långt iväg. Så kan de hålla på.  Men en sak vet man och det är att de aldrig, säger aldrig dyker upp när man står med kameran beredd. Jag stod där och fiskade. Kastade och tog in linan. Så dök den upp och apade sig. Reste sig högt ovan ytan och kollade på mig. Jag tog snabbt fram kameran, satte på den och i samma rörelse zoomade. Höjde ivrigt kameran och riktade den mot - en tom vattenyta. Stod där och svepte med både blick och kamera över vattenytan för att vara beredd när den åter dök upp. Svepte och svepte och flugan sjönk till botten under tiden. Tills jag antingen tröttnade eller den dök upp låångt iväg. Knappt hade man befriat flugan från sjögräs och gjort ett par nya kast förrän den  visade sig alldeles i närheten och samma sak upprepades. Så höll det på. Ett tag var den borta åtminstone en kvart och jag trodde den tröttnat och gett sig iväg för gott. Så plötsligt hävde den sig ur vattnet på bara dubbla kastavståndet. Jag blev alldeles kall. Den hade kunnat vara inom synhåll för flugan utan jag vetat om det!

Vad hade hänt om den tagit flugan?
Jag hade varit ute för det för några år sedan. Ja, att en säl befunnit sig inom räckhåll för flugan men absolut inte att den tagit den. Jag gjorde en lite väl yvig historia av det, minns jag lite skamset: 02-12-04

Att sälen överhuvud taget fastnade på en bild är helt att tacka antalet pixlar kameran tillhandahåller. I original syns den bara som ett knappnålshuvud men när jag klippt ut bara pricken och inte downsizat bilden, blir det så här. Drömbilden hade varit när den hävde sig upp, kanske bara 40 meter ifrån mig och jag stod beredd med kameran på och med lite zoom inlagt. Men vid tillfället stod jag och tog in linan. Vi pratar här om stillbildskameran. Videoditon har inte ens zoom.
För säkerhets skull backade jag tillbaka upp på grundare vatten.
Sälar är nämligen stora, kan jag upplysa om. Samt att de har en väldigt obehaglig likhet med drunknade människor som liksom reser sig upp från bottnen...
OK, jag erkänner att jag nog drabbades av lite, lite sälskräck...

Det blev en oväntat trevlig fisketur idag, sälen förutan:
När jag blickade ut, tidigt på morgonen, regnade det; hurra! Träden böjde sig och vinden ven; yippiii!
Att det skulle blåsa för mycket för båtfiske stod redan klart på lördan och regn och blåst är enda förutsättningen att ge sig ut att fiska en söndag i mitten av juni. Med vadare och från land alltså.
 Valde ut ett ställe som detta väder var särskilt lämpligt för. Extra tidigt också. Folktomt var det förvisso och kul att gå där och kasta var det. Men tyvärr dåligt med gädda. Hade bara ett hugg som lämnade efter sig en tvåkilosvirvel.
Redan vid åttatiden slutade det regna och molnen skingrade sig alltmer. Men härligt var det att stå där i solskenet och kasta. Beslöt mig för att köra till ett annat ställe och gjorde så. Mest för att njuta av sol, kasta och vada omkring. Det blåste friskt, minst sagt, vilket skulle hålla båtarna ifrån mig. Men inte en säl, som sagt.

Och minsann att jag fick fisk också! Plus bra u-bilder också. Som den här. Då går det bra med en liten gädda. Det här är den första, på bara 1,5 kg. Även så pass små är svåra att få med hela på bilden. Här gäller det att måtta och knäppa. Av tio bilder blir en bra och inte ens det är säkert. Är det större gäddor lyckas man oftast bara få med delar. Fast när de simmar rakt mot kameran kan det gå förstås. Så fick jag en lite större också minsann. Alltså en större smågädda. Men de är pigga nu. Hugger hårt och drar ut lina. Även de små. Så kul. Och ännu mer minsann hade jag en ännu större på. Jag missade alldeles i mothugget för just då var jag under förflyttning. En stor virvel efter hugget avslöjade att det kunde ha varit en i femkilosklassen. Det hade i så fall blivit en jättextraoväntad bonus. Efter en sådan miss känner man sig faktiskt lite lätt irriterad... Jag trodde den skulle hugga igen för den hade anfallit flugan i början av kastet så det kunde inte ha upptäckt mig. Plus att jag knappt kände den så då borde den i sin tur inte känt av kroken. Trots ihärdigt kastande hände ingenting mer i den vägen. Det här inträffade i sälpausen så att säga. När jag trodde den försvunnit för gott men att den återkom en kvart eller tjugo minuter senare ännu närmare mig. Jag förflyttade mig vidare längs sträckan. En bra bit därifrån fick jag dock på en större gädda. Närapå fyra kilo. Det är stoort!

Idag var det i alla det. I alla fall för mig. En så pass stor från land och nu, mitt i juni en solig dag. Samt kul.

Jag tror nog det var samma gädda bägge gångerna. Den hade helt enkelt gjort en kringgående rörelse. Kanske simmat utåt, upptäckt sälen och vänt inåt igen. Eller nej... Hade den känt sälens närvaro hade den nog inte tänkt på mat och huggit... Nå, därom veta vi intet.

På tal om det går forskningen framåt. Nyare rön bevisar att fiskar kan känna smärta. Vilken sensation! Det hade vi aldrig kunnat ana!
Om det nu är så, varför skriker de inte när de skadas?

Allvarligt talat måste det väl ända vara självklart. Annars vore ingen evolution möjlig. Vi, och alla andra levande varelser styrs av smärta och lidande för att söka undfly faror och död. Vi och fiskarna delar samma gener och nervsystem till över 50 %.

Men samtidigt är det så, brukar jag hävda att just gäddorna inte har så väl utvecklat känselsystem i käk- och munregionen. Just för att kunna inmundiga abborrar och spigg med sina vassa försvarsanordningar. Då duger det inte att vara alltför frökenfin och känslig där.

Inga rörliga bilder idag utan bara orörliga. Kom på att pröva något nytt. Ja, nytt på den här sidan förstås. Ett bildspel. I vanliga fall plockar jag bara ut ett par bilder för varje dagboksblad. De allra bästa. Eller de bäst lämpade för just det dagboksbladet. Men i ett bildspel kan man ta med betydligt fler och det är det jag prövar nu. Jag hade hoppats på att bilderna skulle växla av sig själv men det vägrar de att göra. Man får markera dem en och en på miniatyrerna.

.

Funkar det?