Väder: Frisk, stundtals hård nordostlig vind. Mulet med några solglimtar. Några regnstänk mot slutet.

Högvatten som på morgonen låg på cirka 10 cm och steg nog ytterligare tio cm till under dagen.

Idag ska det ske, tänkte jag och band faktiskt upp ett par helt nya flugor. Tänkte att nu skulle jag minsann göra ett par väldigt låånga zilverzaror. Longly long, som det står i visan.

Stora fiskar föredrar stora byten, heter det ju. Och flugan på bilden ser ganska rejäl ut i vattnet, kan jag intyga.

Så vad hände?

Mycket riktigt, idag blev gäddorna mindre än någonsin.

De två första som jag bokade till ett kilo var nog knappt det ens. Men det var sådana som bodde där. Min plan för idag gick ut på att vid högvatten går större gäddor in på de här grundfladerna jag älskar att fiska på. Eller av. Eller från.
 
En och annan femkilos brukar göra det nämligen.

Planen misslyckades är bara att erkänna. Det var bara hemmalaget jag kom i kontakt med. De mellan ett halvt och två och ett halvt. De bofasta vid den här vasskanten jag fiskade längs med.

En vass som mer eller mindre växer på torra land vid lågvatten.

Ett ¤#&%!! nät!

Men det skulle visa sig vara äckligare än ett flöte.

Ett grishuvud är det som jag antar framgår. Först trodde jag det var av ett vanligt tamsvin men så petade jag försiktigt undertill med vadarstaven och då böljade det upp något läbbigt, mörkfärgat.

Så möjligtvis är det ett vildsvin. Men någon omfattande obduktion eller undersökning företog jag inte.

Ja, man gör sina fynd när man vadar runt längs stränderna i skärgården. Därför brukar jag hålla koll på när folk rapporteras saknade eller drunknade.
Att de hittas.

Det här vildsvinet, om det nu har varit det, har nog legat här länge. Sist jag befiskade det här stället var den 25 maj.

Man får vara glad att flugan inte fastnade i kadavret och man drog in det. Eller att den gör det i ett gammalt, drunknat människolik.