12-01-03

Onsdag

Jag och Emil

För senare generationer som läser det här menar jag stormen eller lågtrycket vid namn Emil som härjade idag. Stormar och djupa lågtryck står på kö där ute på Atlanten och idag var det alltså dags för Emil.

Varför ge sig iväg ner till kusten under sådana förhållanden?
Tja, dels hade jag ledig dag och dels är det inte så kul att sitta hemma när det är strömavbrott. Så länge jag var hemma hade jag i och för sig ström men risken var överhängande. Även om den risken minskat under de senare åren för de har grävt ner mer och mer ledningar men helt har de inte slutat. Sedan har ju de flesta träd som kan blåsa ikull redan gjort det under de tidigare ovädren denna vinter.
Men några korta strömavbrott slapp vi inte undan, hörde jag efteråt.

Och så blev det äntligen lågvatten jag tjatat om så länge!

Så kunde det vara kul att kolla hur det var att fiska under äkta storm. Jag missade ju Gudrun med en hårsmån. Den var i princip över när jag körde ut på morgonen, vill jag minnas. Kolla: 05-01-09

Det måste vara mäktigt att pressa ut sin zilverzara mot vinden och känna kraften hos mitt Kunnan #5-spö när det betvingar orkanens makt och lägger ut DT-femmans lina, spikrakt i vågbergen mot vinden! Heroiskt stå upp till midjan i de skummande bränningarna utan att tveka eller svikta! Som en riktig machofiskare med superhjälteambitioner.

Fast vid närmare eftertanke och i verkligheten blev det inte riktigt så.

 

Först en kort sjukrapport: Jag är säker på att intresset är stort där ute att få veta hur mitt långfinger mår och därför publicerar jag den här bilden. Jodå, det är på bättringsvägen och är snart på benen igen. Lite ömt känns det men jag klarade mig undan blodtransfusioner. Det får aktas för stötar bara annars funkar det som vanligt. Till idag har jag dessutom kollat igenom skåp och lådor hemma efter förbandsmaterial och packat ner färdiga bandagekit i fiskevästen. Det är bara att erkänna, jag sökte mig till ställen idag i extremt lä. Då hade jag ett ställe i tankarna som jag inte befiskat på några år. Det slog mig att det var så många ställen jag inte prövat på några år helt plötsligt. Det beror förstås på, kom jag på, att både förra och förrförra var riktiga isvintrar och jag fick sitta hemma och sura och inte kunde fiska alls en massa veckor. Då blir vårsäsongen väldigt kort och därför många ställen obesökta. Då prioriterar man de bästa förstås. Är det som nu, så gott som enbart sydvästliga vindar blir det allt svårare att variera sig också. Man tvingas ta till allt "sämre" ställen. Att jag tycker de är bättre eller sämre kan bero på att de är korta eller ligger oländigt till eller det är för mycket hus i närheten eller är svårvadade. Att de är bra eller dåliga vad gäller fiskförekomst växlar ofta år från år.  Inte förrän nu, när jag skriver det här, kom jag att tänka på stormen Gudrun år 05. Det visade sig faktiskt att jag valde samma ställe då som nu. Av samma anledningar. Valde även att köra på de stora vägarna för att inte tvingas stanna och vända framför nedblåsta träd.

Men skillnaden mellan Emil och Gudrun var stor vad gällde skadeverkningar. Fast å andra sidan kulminerade Emil vid elvatiden idag, mitt under fisket. Men det märkligaste var att det stället inte gav en enda fisk eller ens hugg. Ytterst konstigt för det riktigt skrek att här står de. Absolut lä och vid lågvatten kunde jag hålla mig på sandbottnen en bit ut och kasta snett inåt mot stenar, lite tång och fläckig botten. Till och med var vattnet lätt grumligt. Alltså lagom.

I vanliga fall finns det gott om gäddor här under liknande förhållanden. Även om jag som sagt, inte varit här på två eller tre år.
Att det var absolut lä innebar sannerligen inte att det var vindstilla om nu någon trodde det.
Kastvindar kom från alla håll, även rätt uppifrån och det gällde att passa på så man inte fick flugan i nacken. Precis när jag kom dit och lämnade en skyddande skogsdunge och gick ner till stranden för att vada ut, kom en kraftig vindstöt bakifrån och slet av mig sydvästen som blåste ner i vattnet och snabbt satte fart utåt. Med ett närapå tigersprång skyndade jag mig efter och lyckades fiska upp den med vadarstaven. Lyckligtvis hade den hamnat på rätt köl och blev inte över sig våt. Men som sagt var sydvästen det enda jag lyckades fiska upp där.

Här en vy därifrån. Lägg märke till den ödesmättade ålakråkan.

Försökte fiska på andra ställen i närheten med det gick inte. Även om det var lä räckte det om vinden fick bara en gnutta fritt utrymme, fördärvade den allt fiske. Man förstod att fisken simmade ut på djupt vatten och ställde sig. Men mycket gående blev det när jag förgäves försökte positionera mig. Så några problem med att frysa fick jag inte. Inte någonstans på kroppen faktiskt. Till sist blev jag tvungen att gå till bilen och köra därifrån. Det bör ha varit kring just elvatiden när Emil härjade som absolut värst.

Då upptäckte jag andra fiskare när jag körde längre in i skärgården. De stod på vindsidan om den halvö jag höll till på, kan man säga. Även om de höll till i halvlä, måste de känna av stormen ordentligt, tänkte jag. Det är de riktigt tuffa typerna. Spinnfiskare, tror jag. Likaså senare, när jag körde hem upptäckte jag andra fiskare ännu längre in. Det kan ha varit flugfiskare men avståndet var lite för stort för att jag kunde se några detaljer.
Gemensamt för dem är att där de höll till skulle jag aldrig drömt om att försöka just i dag.
Men här vill jag poängtera som jag brukar när jag ser andra fiskare på platser jag lätt höjer på ögonbrynen åt; de kan ha rätt och jag fel. Det finns en chans att de är de riktiga experterna och det är där man ska vara en dag som idag. Samt att de får de stora gäddorna där jag bara får smått.

Själv höll jag till på läsidan och fick äntligen lite fisk. Jag skyndade mig för jag var övertygad om att snart skulle jag få konkurrens här och jag ville vara först. Men jag såg inte till några andra fiskare. Kanske de redan varit här tidigare på förmiddagen? Då tänkte jag på spinnfiskarena.

Nu ser det ut att dröja tills nästa fisketillfälle för min del. Min lediga dag efter jobbarhelgen, måndag den 9 januari, ser ut att bokstavligen frysa inne. En högtryggsrygg ska passera förbi med flera minusgrader och nordliga vindar och det är ett no-no i min lilla värld av fiske.
Ja, nu när jag lägger ut det här dagboksbladet måndag morgon, är det minusgrader, nordlig vind och över 60 cm högvatten.

Usch, en sådan mager tabell: