13-12-22

Fredag och söndag

Gilla läget

Rubriken avser mest väderleksläget. Även om det är en bra devis i resten av livet också. För vad har man för val? Men nu är det de väldigt envisa västliga vindarna jag tänker mest på. Visst, ibland är de lite sydvästliga också. Men dels krymper de antalet fiskeplatser för mig i längden och dels fyller de upp Östersjön. Men alternativen är betydligt värre. Allt annat väderleksläge för nämligen med sig riktigt vinterväder med en massa minusgrader, snö och i förlängningen isläggning.

Så därför gillar jag läget, absolut.

Här hittade jag faktiskt ett nytt ställe:

Borta till höger skymtar ljusa sandfläckar och ställer man sig där kan man därifrån bestryka vasskanten längre fram. Dessutom kan man fiska sig runt den och ända bort till svanarna. Råkade få syn på det när jag gick förbi. Hur det gick?

Alldeles utmärkt. Lagom djupt och tämligen fin botten. Fast det visade sig vara ganska trångt därinne. Fick jag någon fisk då?
Inte ett hugg. Inga spår heller.

Men det är viktigt att utöka antalet möjliga fiskeställen. Nästa gång kanske det gått in någon gädda och ställt sig därinne, vem vet..

Här ett par bilder som åskådliggör begreppet ge och ta:

Till vänster har ryckfiskaren varit i farten och tillfogat fisken en skada. Till höger tvärtom. Men bägge är olycksfall i arbetet kan man säga. Ingen tog allvarlig skada. Men just i det här fallet blödde jag mest även om man tar hänsyn till min procentuella större blodmängd. Det är förresten inte samma gädda. Att min lilla krok ibland kan råka fastna på utsidan av gäddan är lika konstigt varje gång det händer tycker jag. Som ju inte är så ofta.

Att den där andra 3-kilosgäddan lyckades lägga snittet i handflatan är däremot första gången. För det mesta är det något finger som råkar illa ut. Jag måttade med vänsterhanden för att ta den med mitt standardgrepp men så sprattlade den till och jag kände hur huden skars upp. Suck, tänkte jag, det här blir besvärligt. Och det blev det. Jag har med mig förbandsmaterial men de är fingeranpassade. Tillklippta remsor av kompress och så fästa dem med en gummisnodd. Funkar bra. Här blev det problematiskt. Jag försökte fästa kompressen med gummisnoddar både här och där, och fram och bak men det gick inte. Till sist höll jag fast den med ring- och lillfingret och fiskade med de tre övriga fingrarna. Funkade inte så bra det heller. Fick gå iland, hålla upp handen i luften och vänta tills det blött färdigt. Det gjorde att jag kom av mig och det blev inte så mycket mer fiskat. Detta avser idag, söndag.

Annars började det bra med några pigga gäddor ganska omgående. En tre-och-en-halva gav hopp om en ännu större fisk men det blev det inte. Det läget är det också bara att gilla. Att det är ont om stora gäddor nu. Det vill jag påstå är objektivt sant. Inte så mycket att jag inte får några utan mer att jag inte ser några. För en fem, tio år sedan fick jag mina fem, sexkilosgäddor ganska frekvent. Men viktigare är att för varje jag landade såg jag kanske två ytterligare. Någon kanske följde efter men ännu fler skrämde jag iväg när jag vadade omkring. Det gör jag sällan eller aldrig nu för tiden.
Hur det samtidigt kan vimla av så mycket smågäddor får jag inte ihop riktigt. För det är ju inte bara i år. Det kan ju knappast vara de flestas favorithatobjekt skarvens fel. I så fall borde det vara tvärtom; att det är ont om smågäddor men de stora som skarven inte rår på, borde vara fler. Nå, det är ingen big deal för mig, det här att det bara är stora gäddor som räknas.

En kul scen idag som borde ha filmats: Såg några virvlar kring flugan i början av ett kast. Små virvlar. Skyndade mig att ta hem flugan för den gäddan ville jag inte ha på. Såg den lilla vågen efter. Snabbt. Men jag halade hem linan ännu snabbare. Till sist slet jag spöet åt sidan så flugan började surfa på ytan. Och gäddan också halvvägs ur vattnet med öppet gap!
Inte förrän flugan lyfte ur vattnet och försvann, gav den gäddan upp. Det såg kul ut.
Ungefär som Smaug jagandes dvärgar utan att få fatt i en enda. Fast i betydligt mindre skala.