14-01-20

Måndag

Bistert ännu värre

Idag tar jag mig friheten att relatera till förra gången (rubriken) och ytterligare till http://www.fisheco.se/blogg/sussissymfoni/ och då de dagarna när de var i Blekinge och (försökte) fiska gädda. Just eftersom jag själv befann mig i närheten och heller inte fick något den dagen jag var ute. De var väl här en 3-4 dagar, tror jag. En vecka för sent, tyvärr. För innan var ju vädret helt okej.

Så är det när man (jag) går bom en dag att ivern och lusten att gottgöra det bara växer och växer. Till den milda grad att jag bröt mot en av mina regler idag. Nämligen att inte fiska i minusgrader. Däremot går det bra att fiska i storm. Eller det går. Men storm och minusgrader gör något med humöret.

Huvudanledningen till det är faktiskt inte att jag fryser utan isbildningen i spöringarna. Jag vill att det ska vara trevligt och roligt att fiska och det blir det inte när linan ideligen fastnar och bromsas upp och man hela tiden tvingas ta bort isklumparna manuellt. Jag hade hoppats på att temperaturen skulle stiga allteftersom jag närmade mig kusten. Hemma låg den nämligen på -2 och ofta stiger den ju närmare kusten man kommer. Men den stannade på -1 när jag var framme vid ställe ett. Men jag hoppades ändå på att det skulle gå bra och att den precis ovanför och i vattnet skulle orka över fryspunkten. Tja, det gick hyggligt även om det trögade till ibland och man fick rensa spöringarna. Men som det blåste! Och så länge också. Alltså så många dagar i sträck med ostlig kuling. Jag som trodde jag hade koll på hur vattenståndet i Östersjön beter sig förvånades över hur länge det dröjde innan högvattnet gav med sig. Med ren ostlig vind borde det bara blåsa ut ur Öresund redan första dagen, tyckte jag. Ännu mer förbryllande (för mig iaf) var den enorma skillnaden mellan mätpunkterna Barsebäck och Viken som nog ligger bara ett par mil från varandra vid Öresund.  Det var +50 vid Barsebäck och -50 vid Viken. I flera dagar och här tar jag siffrorna fritt ur ett ganska dåligt minne men i alla fall. Nå, under natten till idag hade det i alla fall äntligen sjunkit till för mig bekväma nivåer. Och kuling och storm undviker man ju lättast genom att hålla till i lä.

Det tycker både gäddorna och jag. Att de (Sussie och Felix) prövade i pålandsvind tar jag som ett skämt.

Nå, det blev inte så lätt jag trodde att hitta lä. Givetvis var första stället en vik där det skulle vara lä för ostlig vind. Visst kunde man hitta lä för vinden men inte för vågorna. Storm och kuling i en vecka gör något med vågorna. De bara väller in och kör runt i viken och fortsätter på andra sidan. Även på läsidan på sina ställen. Ändå att det var en tämligen djup sådan. Alltså djup i betydelsen långsträckt.

Att det är kallt och frysa har med varandra att göra men det är inget givet samband. Klädseln är förstås viktig och idag bytte jag faktiskt ut min tunna, avkapade regnrock jag brukar ha ytterst mot en fiskejacka.  En gammal fiskejacka jag inte gillar. Den är nämligen väldigt styv och ohanterlig och till nästa gång byter jag nog tillbaka. Om det blir någon nästa gång, vill säga. Alltså innan isen lägger sig vilket den tyvärr ser ut att göra om det här vädret fortsätter.
Men själv tycker jag nog att kroppens eget värmeledningssystem är minst lika viktigt som hur mycket kläder man byltar på sig. Det sätts igång med en rejäl promenad innan man går ner i vattnet. Idag viktigare än någonsin för i vattnet var det bara en plusgrad. Eller om vi ska vara noga så ligger mätpunkten jag går efter ute på Kungsholmen längst ute på Tjurkö. Men kallt var det.

Så när jag kom fram var jag om inte genomsvettig så iaf varm. Bara för att upptäcka att det inte gick att fiska så bra där för de höga dyningarnas skull. Sträckan var nämligen en jämn, slät sandbotten med bara några enstaka mörka fläckar. En väldigt bra sträcka kan det vara i normala fall för till skillnad från de (Sussie och Felix) tycker jag att det inte behöver vara en massa tång och sten för det ska finnas fisk där. Men inte när det går tung dyning som idag. De har en enorm kraft och inte vill fisken stå där och spjärna emot heller utan då går de ut på djupt vatten. Tror jag.

Så det var bara att gå tillbaka. Då blev jag genomsvettig! Nä, nu skojade jag lite. Så dum var jag inte. Men kustlinjen är inte rak. Den svänger lite och ställvis blev det lä både för vinden och någorlunda lä även för vågorna. Meningen var att jag skulle fiska mig tillbaka till bilen och räknade med att det skulle ta hela fiskedagen i anspråk. Som det nu blev kunde jag bara gå ner och pröva på några korta avsnitt där det verkade vara åtminstone något skydd även för dyningarna. Fast lite missmodig kände jag mig. För då hade jag hållit på och fiskat iaf någon timme utan minsta tecken på fisk. Jag tänkte på förra gången och den stora skillnaden mellan noll och ett. Stod där i en vik, alltså en liten vik inuti den stora viken och tänkte att finns det fisk så ställer de sig bakom en sten för att undvika suget som uppstår vid dyningarna.
Tja, kastar väl dit då vid den där stenen... Gjorde så och kände hugget! Eller var det hugg? Jo, tyckte jag såg en virvel. Kontakt i alla fall!

Det kändes skönt att veta det är möjligt att få fisk. Och mycket riktigt fick jag den här gäddan en stund senare och en bit bort, som jag fotade ganska flitigt för det var ju mycket möjligt det skulle bli dagens enda fisk. Och en väldigt fin gädda var det också. Inte bara storleksmässigt utan välfödd och med väldigt fina färger. Ja, en treochenhalva räknar jag som en fin gädda. Eh... Stället jag befiskade är inte helt riskfritt för blank fisk som ju till och med är lovliga nu och trogen min föresats kör jag med extraliten fluga. Fast jag kallar den ändå för zilverzara. Och få fin fisk på liten fluga gör något med humöret! Och bara några kast senare fick jag en till nästan lika stor. Så redan nu betraktade jag dagen som räddad. Varm och skön var jag och kunde till och med blaska i vattnet och med fisk utan att frysa om händerna. Mitt interna värmeledningssystem pumpade snabbt ut erforderlig värme, ut i minsta, yttersta lilla fingerkapillär. Här kunde det nämligen bli verklig lä eftersom jag hade skog på stranden bakom mig.

Men det var bara några korta strandavsnitt som det var lönt att försöka på så det blev tid över. Så jag packade in mig i bilen och körde till ställe nummer två. Ett jag visste skulle vara i absolut lä för dyningar och vågor.  Men problem fick jag.
Visst, lä var det men här bara för vågorna. Landbacken var låg och gav dåligt skydd för vinden. Hade inte tänkt på det. Som det blåste! Som det blev kallt! Som sydvästen höll på att blåsa bort!
Som jag nästan fasade för nästa fisk!
Det lär finnas någon formel för att beräkna den verkliga kyleffekten genom att multiplicera temperaturen med vindstyrkan. Summan av det i kvadrat på avståndet delat med roten ur ∏. Eller hur den nu var.
I vilket fall som helst tog det betydligt längre tid nu att få upp värmen i händerna. Och fisk fick jag. De flesta över standardstorleken på två kilo faktiskt. På samma pyttefluga.
Så hur är det? Är gäddorna som stela isklumpar bara att bogsera in?
Några men absolut inte alla. En lurade mig totalt. Trodde först det var öring. Den slet och for iväg som värsta boniton. Drog ut flera meter lina från rullen ett par gånger. Så trodde jag det var en storgädda. Men det visade sig bara vara en trekilosgädda on steroids. Kul.

Istället var det jag som mer och mer kände mig som en stel isklump. Som sagt, mitt primära mål med fisket är att ha trevligt så därför drog jag mig allt längre in och till sist hamnade jag i ett hamnområde, kan man säga. Med hus och byggnader på stranden och där blev det äntligen lite fungerande lä värt namnet.

Så visst går det att få gäddor på fluga här i Blekinge även under dessa förhållanden. Nu vet jag inte riktigt var de (Fortfarande Sussie och Felix) höll till när de var här. Jag antar dock att de fick en hel del tips på ställen att pröva för de bodde ju på en fiskecamp.
Alla får förstås fiska precis som de vill och med vilka redskap de önskar men lite tråkigt tycker jag det är att det verkar råda en slags gemensam standard att man måste ha minst #8-utrustning och jättedammvippor till flugor. Och det är de supertunga flugorna som bestämmer spö- och linklassen, visst. Men varför, frågar jag mig väldigt ofta när jag ibland surfar runt lite på olika fiskesajter.
Som bekant tycker jag det är roligare med lätta grejor. Och idag visade jag återigen att man inte enbart får kilosgäddor med en liten One-sizefluga. Utan att jag ens var ute för att liksom bevisa det. Inte för att jag betvivlar att Sussie och säkert andra tjejer med för den delen, även kan hantera laxspön men nog är det väl lite lättare att börja med just lätta grejor. Plus mycket roligare. Plus mycket mer likt traditionellt flugfiske. Plus att det ger även de lite mindre gäddorna större rättvisa (man märker att de har huggit, till exempel.)