14-02-13

Torsdag

På gång

Idag blir allt i omvänd ordning. Så här såg det mot slutet av fiskedagen nämligen. En bild på issituationen inomskärs:

Jepp, islossningen är så gott som helt fullbordad och vad jag kunde se så är det bara längst in i vikarna det ligger inblåsta isflak och kanske fast is. Då på eftermiddagen tittade till och med solen fram lite.

Åh, här är den kände natur- och viltfotografen på gång igen. Jag alltså. Från ställe ett där de varken är sälsynta eller välkomna. Detta nu på vintern. Jag brukar se dem då och då under vintern lite överallt. De skrämmer fisken, påstås det. Plus att det är sälarna i kombination med skarvarna som är den egentliga orsaken till utfiskningen av så gott som alla arter i Östersjön. Detta enligt tillförlitliga källor från Yrkesfiskarnas Riksförbund. Det är i alla fall det intryck jag får efter en hel del uttalanden i tidningarna från deras håll.  Det skulle inte förvåna mig heller om det var de som orsakat rödlistningen av räkor på Västkusten. De är nyfikna och trevliga att se på, visst. Men den här var som närmast på bara en kastlängds avstånd. Så jag slutade att kasta när jag inte visste exakt var den befann sig. Vem vill ha en säl på kroken? En gång för flera år sedan hade jag en som följt efter flugan. Vad skulle egentligen hända om det verkligen inträffade att den tog flugan? Skulle den bara simma iväg tills backingen tog slut och vidare? Eller skulle man kunna bärga den? Och vad skulle man då göra? Hur ta loss kroken? Klippa tafsen? Hur skulle man kunna få grepp om den? Tänk om det var sälen som fick grepp om mig? Vassa tänder har de! Nä fy! Det vill man inte tänka på. Jag löste problemet genom att vada in till land och gå därifrån. Jag hoppades på att den skulle simma iväg utåt eller bortåt. Det lyckades så tillvida att jag inte såg den när jag en bit därifrån vadade ut igen.

Och idag fick jag fisk!

Fast det tog tid. Jag började nämligen extra tidigt idag. Jag visste nämligen inte om isen gått här på första stället. För säkerhets skull såg jag till att vara där kl 07 för att få  gott om tid att köra någon annanstans och prova, tänkte jag slugt. Men här var öppet vatten och gick bra att fiska. Eller åtminstone kasta. Men själva fisket är inte bäst så pass tidigt på morgonen i februari. Det är bara som jag tror för det kan jag nog påstå att det är väldigt sällan jag haft förmånen att kunnat fiska i denna, den annars allra kallaste vintermånaden.

Men så plötsligt: duh, duh, duh, duh, duh, DUH! (Ledmotivet ur Hajen) upptäckte jag virvlar och svall bakom flugan och den här var fast:

En fyrakilosgädda. En fin, välfödd sådan. Inte dåligt när det var högst osäkert om jag skulle få fisk över huvud taget. Och inte nog med utan bara ett par kast senare högg nästa. Minst lika stor. Drog ut lina och hade sig. Men så lossnade den!

Hm... Det ska de inte göra. Inte när de varit på en stund. Men så kom jag på det. Jag använder ju samma fluga sedan några gånger. En bunden på icke-Kamasan. Drennan Wide Gap Specialist #6. Hm igen... Nå, det har hänt även med Kamasan men är ytterst sällsynt. Så den fick förnyat förtroende.

En fyrakilosgädda räddar ju vilken dag som helst så jag var glad ändå. Så hände inte så mycket mer på det stället förutom sälens uppdykande och att det snöade tätt stundtals.

Körde till ställe två och plockade några mindre gäddor. Ångrade faktiskt att jag inte lydde mitt eget råd att ha med sig en handduk. Visst, det är plusgrader men i blåsten och blaskande i vatten i samband med gäddlossning, åstadkommer en viss kyleffekt framför allt i vänsterhanden.

Där skötte sig kroken förresten. Flugan är fortfarande en kortversion av zilverzaran, inväntande bonushugg av havsöring.