14-03-15

Lördag

30 sekundmeter

Jepp, det var 30 sekundmeter i vindstötarna ute på Hanö på morgonen. Om det blåste lika hårt där jag höll till är det förstås ingen som vet riktigt men det gällde att stå stadigt så man inte blåste omkull. Det är sant. Särskilt där strandlinjen blev lägre och öppen. Då gällde det att spjärna emot.

Klyschan att det inte ens var lä i lä var snarare en underdrift idag. Vinden kom ovanifrån och slog ner som en tromb. Än slet och drog den åt vänster och än åt höger.

Givetvis hade jag valt en sträcka där det på papperet åtminstone skulle vara totalt lä samt en hög kustlinje bakom mig. Så här såg det ut:

Ganska beskedligt, eller hur? Även ganska bedrägligt.

Jag kan säga att det är en sträcka där jag inte har befiskat på flera år men extremt väder tvingar fram extrema åtgärder. Här var det extrema lågvattnet också en avgörande faktor. Annars är det lite för djupt och stenigt och jobbigt att vada för min del. Visst, sten och tång är ju toppenförhållanden för gäddor, jag vet. Men jag föredrar slät sandbotten plus att jag helst inte vill vada djupare än till knäna. Gäddflugfiskare just want to have fun, som det står i visan, ju. Och det kunde jag göra idag faktiskt. Dessutom som sagt, det gällde att kunna stå stadigt när vinden tryckte på i ryggen ibland. Det var just för att det var så olika. Ibland normalt och så ibland kom det en körare som om någon stod bakom och stötte till en i ryggen.
Sydvästen blåste av och började segla iväg. Lyckligtvis hann jag ifatt den. Samt knöt om bandet hårt om hakan efteråt.
Sydvästen är den bästa vinterhuvudbonaden som finns, tycker jag. Man ska en som är lite för stor så man får plats med en yllemössa under. Varmt och skönt, vattentätt och ända kan man röra huvudet fritt. Den sitter stadigt utan jag behöver knyta om bandet i vanliga fall men vid storm bör man göra det. Det var när jag böjde mig framåt lite för att lossa en gädda som vinden fick grepp om vad-heter-det? Bakflärpen?

Svårt att kasta?
Ha, inte alls! Inte med klass 5 och DT-lina.

Till saken hör också att det här är en väldigt populär hundpromenerarsträcka och lördag. Därför såg jag till att börja fiska omkring klockan sju på morgonen. Diskretion hederssak, för min del. Plus att vem vill ha en schäfer i bakkastet? Och / eller bli utskälld.

Egentligen hade jag inga högt ställda förväntningar på själva fisket. Jo, att det skulle vara gott om smågäddor häromkring misstänkte jag och det var det. Fast inte enbart. En annan hypotes var att sträcka två skulle vara betydligt bättre än sträcka ett. Den visade sig totalt fel. Varför grunnar jag fortfarande på.

Här en bild som illustrerar hur gäddorna ibland dummar till sig. När man lossat själva kroken slår de ihop käkarna hårt om resten av flugan. Då får man lirka och bända för man vill ju inte trasa sönder den i onödan.

Zilverzaran är förresten i One Size-modell. Det här med havsöring igen. Det finns två åar som mynnar ut här i närheten där det går upp havsöring: Lyckebyån och Nättrabyån.
Vet jag inte att havsöringen finns uppe i åarna och inte ute i havet nu förresten? Det är förstås därför jag inte får någon.
Jo, de flesta finns där men inte de som inte är lekmogna. De flesta man får tidigt är i tvåkilosklassen och kan faktiskt vara lovliga. Och inte minst KAN det finnas stora för alla leker inte varje år.

Jag minns en gång för länge sedan när jag hade på en enormt stor havsöring. Det var en tidig vår och tror jag, i början på mars. Den var på bara någon sekund men jag såg den tydligt när den vände sidan till. Det var från båt och på Toby. Den var så stor, jag var tvungen att sätta mig ner med klappande hjärta efteråt. Jag kollade lite här på min sida men det var innan jag började lägga ut fiskedagboken här på nätet år 2000.

En stund senare: Minnet är lite bedrägligt. Jag tog fram mina gamla, analoga fiskedagböcker. Papper som man skrev i med penna. Jag letade och letade. Och hittade: Det var lördagen den 15/3 1997 och så här skrev jag: "Hade en 10-12 kilos på vid XX XXXX. Släppte efter ett par minuter. På Toby 12 g Silver. Var STOR."
Nå, det mesta kom jag ihåg rätt men inte att den var på i flera minuter. Fast nu drar jag mig det till minnes faktiskt.
 
Förr i tiden var jag också mer på, vad gällde havsöringsfiske med båt. Var väldigt ivrig att sjösätta så tidigt det bara gick. Körde ut väldigt tidigt och trotsade både dimma och blåst.
Och fick en hel del faktiskt såg jag när jag kollade igenom en massa år.
Annars har alltid april varit bästa månaden. Så jag har det bästa framför mig faktiskt. Men då har alla simmat utomkärs, tror jag mig veta. Nu har det varit fiskepremiärer i alla Blekingeåar utom Mörrumsån och det medför att havsöringen jagas ut av allt vadande, kastande, plaskande och fiskande. OBS, egen teori.

Tillbaka till dagens fiske slutade det regna och började det klarna upp lite efter ett par timmar:

Hm... Jag vet inte om jag ska berätta detta... Lite pinsamt... Men en helt naturlig reaktion... Detta att man blir kissnödig... Det blir de flesta, antar jag. En ganska omständlig procedur iklädd vadare. Än så länge finns det inga med gylf vad jag vet. Det jag lärt mig genom åren är detta och det är ingen slump! Har man inte sett en människa innan och det är helt tomt när man tittar sig runt, så nog fanken dyker det upp någon när man står där och håller på.
Visst, det är inget att skämmas för men vem vill bli tagen på bar gärning med vadarbyxorna nere?
Så idag vidtog jag de vanliga försiktighetsåtgärderna; letade upp en väl skyddad plats bland buskar och snår trots att detta var sträcka två. Den är nämligen ganska svårframkomlig och där har jag aldrig sett en hundpromenerare och det var fortfarande ganska tidigt på morgonen.
Hade väl knappt fått på mig utrustningen igen och kommit ner till stranden förrän jag hörde någon ropa på mig.
Det var en pratsam smålänning som, tror jag, kommit dit för att fotografera stormen. I alla fall hade han en stor systemkamera och frågade om han fick fota mig när jag kastade. Visst, sa jag och så pratade vi lite fiske för han brukade också hålla på med det. Fast mest uppe i de småländska sjöarna efter gös och annat. Helst ville han ta kort på när jag hade fisk på. Nja, sa jag, nog inte här men där borta skulle jag tro, pekade jag på en liten udde.
Jag vadade ut i alla fall och började kasta och förmodligen tog han väl några bilder. Han verkade ha bråttom för när jag fiskat mig fram till den där udden fick jag mycket riktigt en gädda men då hade han redan försvunnit.

I efterhand kom jag att tänka på att jag borde ha bett honom att maila över bilderna på mig och även att jag kunde ha bett honom om jag kunde få fotografera honom.

Ännu mer i efterhand hoppas jag verkligen inte han såg mig där i buskarna och tog kort på mig där!

Istället avslutar jag denna stormiga fiskedag med ytterligare en gäddbild.