14-09-17

Onsdag

Internetproblem

14-09-22: Det är inte säkert någon noterat det men den här sidan har legat nere några dagar. Beroende på något, förmodar jag, amerikanskt, idiotiskt beslut. Av någon anledning måste alla som har en domän, bekräfta detta hos något som heter Domain Central. Det hade jag ingen aning om och därför släcktes min egen ägandes domän "gagnekulla.net" ner. Jodå, de hade mailat mig om detta och det stod även på mitt amerikanska webhotells supportsida. Men där är jag väldigt sällan inne och kollar. Och Domain Central hade använt min urgamla, sedan 15 år avslutade telia.com-adress. Vilken jag nog uppgivit i samband att jag flyttade in på det här webhotellet och samtidigt skaffade domänen "gagnekulla.net" som ju även blev min nya e-mail.
Suck, efter mycket krångel och mailande till supporten ett par dagar, fick jag skaffa mig en ny e-mailadress och genom den bekräfta att jag verkligen äger min egen domän och min hemsida blev synligt och min riktiga e-mailadress börjar fungera igen.

Så, nu till det här försenade dagboksbladet jag kallar:

Hett värre

Ostlig vind och lågvatten tog mig till dagens kuststräcka. Det har varit väldigt mycket ost-nordostlig vind den här sommaren. Det medför flera saker. Frånlandsvind på utsidan om våra stora öar till exempel. Och långvarig ostlig vind medför lågvatten. Då blir det frestande att just befiska vissa annars svåråtkomliga sträckor.
Så idag körde jag till ett av mig sällan besökt område. Så sällan att jag ofta går vilse. Vilket jag också gjorde lite grann. Gick för långt på en stig och fick vända tillbaka. Det är en havsvik som det inte leder några stigar fram till nämligen. I alla fall inte som jag känner till.
Är det inte bara att följa kusten och gå längs stranden, kan man undra. Nä, för där är rena djungeln och väldigt stenigt. 

En lågt stående sol direkt i ögonen, komplett lä för den svaga frånlandsvinden, irra omkring i skogen och plöja igenom tät strandvegetation långa sträckor, gjorde att jag redan från början närapå drabbades av Akut Svettchock. En synnerligen allvarlig åkomma läkarvetenskapen ännu inte funnit bot för!

Eller jo, givetvis hjälper det att när man äntligen kommer ner till stranden, vada ut djupt och börja fiska. Vilket jag gjorde. Och på första kastet fick jag en tvåkilos. När jag befriat den och gjorde ett nytt, fick jag den här:

En fin trekilos.

Frånlandsvinden medför också att det mjökvita vatten som uppstår i en del av de innersta, grundaste havsvikarna där den uppspolade tången och sjögräset ligger och jäser, strömmar ut. Som jag tidigare påpekat är de områdena extra stora i år. Det bubblar och ruttnar lite överallt. Tångvallarna blir extra höga och djupa i höst. Ju varmare sommaren är, desto bättre och mer växer det i havet, så är det.

Det kan jag försöka koppla ihop med ett annan ämne jag tidigare skrivit om. Nämligen den närmast hetsliknande kampanj ett antal sommarstugeägare i Ronneby skärgård bedrivit mot dem som har regnbågsodlingen därstädes. Många gånger har de fått komma till tals i åtminstone en av länets ortstidningar. Ingen gång har däremot ägarna uttalat sig. Okej, de kanske inte har velat det men i så fall borde det ha påpekats. Men jag antar att den extra heta sommaren medfört problem med döda fiskar och fisk som äter dåligt.

Men häromdagen stod det åter om "den hårt nedsmutsande fiskodlingen" som polisanmälts. Ur en annan aspekt. Nämligen hur sommarstugeägarna själva ordnat sina hårt nedsmutsande avlopp. Vilket, om jag fattat det rätt, de inte har. Fast artikeln var svårtolkad med olika partsinlagor men så mycket framkom att så gott som alla sommarstugor hade stenkistor som avlopp om det inte gick rakt ut i havet. Det är förresten ett vanligt problem i skärgården med primitiva och dåliga avlopp. Utan att vara det minsta expert på stenkistor så hamnar väl det som först hamnar i stenkistan till sist i havet? Åtminstone det saken gäller; närsalterna.  Åtminstone i de sommarstugor som har sjötomt. Vilket jag antar är själva vitsen med att ha sommarstugor på små öar. Lite kommer man att tänka på det gamla ordstävet, kacka i eget bo. Vi får väl se eller i mitt fall, läsa om det i tidningen, vad som händer i frågan.
Det skulle inte förvåna mig om ägarna till fiskodlingen nu i sin tur polisanmäler sommarstugeägarna för att de smutsar ner skärgården med sina mer eller mindre orenade avlopp och därigenom orsakar fiskdöd i deras kassar.

Visst är det lätt, bekvämt och inte ovanligt att skylla andra för det man själv orsakat. Ungefär som en hel del skylls på den här fågeln:

Jag tog det kortet på tillbakavägen när det blåst upp lite. En ganska bra bild om jag får säga det själv. För skarven är ganska vaksam och flyger iväg om man kommer för nära. Som wannabe naturfotograf har jag som mål att även få med hägern på bild. Men det lyckas aldrig. Den ser alltid mig först. Och jag upptäcker den först när den flyger upp och iväg långt innan jag ens hinner få fram kameran.

Idag missade jag även två andra bra och äkta naturbilder. Först anade jag en rörelse bland några stora strandstenar. Så såg jag den. En mink! I ungefär tre sekunder stirrade vi på varandra på nära håll. Men så fort jag fick fram kameran, försvann den in mellan två stenblock. Jag hann knäppa av men bilden visade ingenting.

Den andra var på två snokar som låg alldeles intill varandra på marken precis framför fötterna på mig när jag kom gående längs stranden. Även där blev det som en vilda-västernscen där två revolvermän står orörliga och väntar på varandras drag. Så fort jag gjorde en rörelse för att hala fram kameran, ringlade snokarna blixtsnabbt iväg åt varsitt håll och jag stod där åter snopen.

Men att knäppa av i exakt rätt ögonblick när gäddan går upp i luften missar jag sällan!

Bilden ovan, visar också på ett utmärkt sätt hur solen gassade rätt i ögonen på mig.

Men... Den här gamla sanningen att när det är stark sol, frånlandsvind och absolut spegelblankt, då ska man egentligen inte ens få hugg? Än mindre upp flera gäddor? Är det ingen sanning?

Förhållanden som den här bilden bevisar utan minsta tvekan. En bild som förresten slår sig in på min egen tio-i-topplista på lyckade hoppandegäddbilder:

Även tabellens 6 första gäddor. Tja, det enda det bevisar är att det finns inga absoluta sanningar vad gäller fiske.
Aha, kanske någon tänker, jag använder en liten mörk fluga utan minsta glitter! För det ska man. Helst svart.

Närå, inte alls. Jag har bara en fluga. En sort, vill säga. Och den är så zilvrig, blank och glänsande att dess reflexer skär mer i ögonen än den lågt stående solen gör. Kom att tänka på sång- och instrumentalensemblen Hawkwind och deras hit från 70-talet "Silver Machine". Jag minns vi kallade en ABU Killer i silver för det just på 70-talet när det var vår favoritwobbler.  Kanske ska jag döpa om flugan till Zilvermachine? Nej, ett namnbyte räcker.

Jag befann mig alltså i en vik med både mycket sten men också sandbotten. I lä. Hade kämpat mig dit och kommit fram genomsvettig. Stället är ganska kort och snart var jag tvungen att kämpa mig tillbaka. Det syns även i tabellen. Det tog mig över en timme för jag fick stanna och pusta ut. Och försöka svalna av. Det gick knappt att fiska heller för lågvattnet gjorde att det blev för stenigt, svårvadat och tången gick ända upp i ytan. Och alldeles för långt ut skulle man få vada för att nå öppet vatten.

Men lyckligtvis började det fläkta och där jag ställt bilen var det lite mer sandbotten och man kom bättre till. Där bevisade jag förresten att min fluga liknar mer tobis än tobisen själv. För när jag tog in flugan började det hoppa tobis framför den och så tog den sista trekilosgäddan min Zilverzara i ett hårt hugg. Den föredrog alltså den framför den äkta varan.

Klockan var inte så mycket då och egentligen borde jag kört till något annat ställe och fortsatt fiska men jag orkade faktiskt inte. Det tar på krafterna att bli så svettig inte bara en gång utan två. Men, kan jag väl erkänna, kanske hjälpte andasvadarna till att snabbare normalisera fuktighetsgraden inuti vadarna än neopren hade gjort?