14-09-29

Måndag

Så in i vassen

Där jag fiskar är det kända sambandet mellan gäddor och vass väldigt svagt. Inte mer än att jag på vissa ställen måste tränga igenom en tät vass för att nå vattnet. Men vid normalvattenstånd (ett högst flyktigt tillstånd för övrigt) är det alldeles för grunt för att någon gädda ska våga sig in dit.
Och varje höst är det likadant; jag måste bana väg genom nyuppväxt, hög och tät vass för att komma igenom. Göra små stigar jag kan använda fram till nästa vår eller försommar.

Det finns kanske fyra eller fem sådana ställen. Så finns det andra vikar längst in mot fastlandet med mycket vass men där jag aldrig varit för att fiska. Där kanske vassen står på djupt vatten och där kanske gäddan slår. Eller står. När jag tänker efter finns det faktiskt väldigt stora områden där jag aldrig satt en vadarklädd fot eller ens kört in och tittat med båten. Nu pratar jag bara runt själva stan och närmare både Nättraby och Lyckeby. Men när ska jag hinna det när jag har fullt sjå att befiska mina vanliga ställen?

Idag gjorde jag en felbedömning av vädret. Trodde det skulle blåsa lika hårt idag som hela helgen. Så jag sökte mig inåt och i lä. Det blev också en rekognoscering efter sommaren. Man vet aldrig vad turister, sommarstugeägare och skärgårdsbor hittat på. De går gärna igång med sina Black & Decker, hammare och såg och andra verktyg jag inte ens vet namnet på.

Här en förändring till exempel:

Många djur har jag haft med på bild men inte de här. Vilda hästar! Där jag brukar gå. Va? Skandal. Kolla den vildsinta besten till höger. Stirrar lömskt på mig. Den och även de andra verkade våldsbenägna och jag fick ta långa omvägar för att ta mig ner till vattnet. Där brukade det gå får och de är jag inte rädda för.
Ja, ha, ha, jag är naturligtvis inte rädd för hästar heller men enligt försiktighetsprincipen ska man inte ta onödiga risker. Dessutom skyddar inte de här tunna andasvadarna särskilt bra mot eventuella hästsparkar eller bett som neopren hade gjort.

Nä, idag blev det mest som en sensommardag istället för riktig höst med kyla och kuling. Alldeles för mycket lä och vindstilla.

Även andra hade upptäckt det:

Tog den här bilden vid middagstiden när solen gassade riktigt skönt. Men tillbaka till första stället är det märkligt med fördelningen av gäddor. Det är sträcka på cirka... Tja... en halv kilometer? Väldigt fin botten hela vägen; sand omväxlande med rikligt med tångstenar och lagom djupt. Eller snarare grunt. Men mittbiten är så gott som helt gäddtom. År efter år, det är det som är det märkliga. Men så på ändbitarna, som är små uddar kan man säga, där står gäddorna. År efter år, höst som vår. Okej, oftast är de ganska små även om jag ibland fått några lite större men så är det ju överallt.

Här en av dagens första gäddor som gör ett litet hopp:

Man kan se i tabellen att jag fiskade mig igenom den så gott som helt fisktomma mittdelen. Två timmar utan ett ordentligt hugg. Ja, man kan tycka jag ska gå på statistiken och hoppa över den sträckan men, brukar jag resonera, kanske är det annorlunda i år?

När jag kom fram till den andra, bra, delen gjorde jag en ovälkommen upptäckt. Där hade de (någon eller några) ställt till värsta motorsågsmassakern och fällt en hel strandskog! En skog som gjort att man stod där helt osynlig från land och kunde fiska i lugn och ro. Nu hade det blivit helt öppet och jag såg folk, vägar och hus. Och folk kunde se mig.

Hela tiden kom stavgående pensionärer förbi där! Med en lätt överdrift. Nej, jag har inte fått någon fisk, svarade jag ständigt. En gång när jag hade en trekilos på och sänkt spöet och lät den gå som den ville. Även det med en lätt överdrift för just det gamla paret verkade inte ha upptäckt mig där jag stod en bit ut i vattnet. Men om de stannat och ställt den obligatoriska frågan, hade jag svarat så. Det är standardsvaret oavsett hur många jag fått. Ibland kan jag lägga till ett; "Tja, någon smågädda bara..." Plus ett; "men de har jag släppt tillbaka" kan jag lägga till.

En annan sak man ska varar observant på är om någon företagsam sommarstugeägare (och de flesta är företagsamma!) har muddrat utanför sin båtplats. Så man inte plötsligt försvinner ner i en oväntad djupgrav när man vadar förbi.

Nej, idag skulle jag kört ända ut, mot utsidan till, tänkte jag, när jag fiskat klart den sträckan och tagit mig tillbaka till bilen, svettig och varm. Klockan var dock inte så mycket och jag hade tid att inviga ytterligare ett vinterställe.
Ett sådant där stanna-till-en-timme-på-hemvägen-och-dra-några-smågäddor-ställe. Okej, det är också hundpromenerarnas favoritställe med en stor parkeringsplats och vandringsleder härsan och tvärsan men en vik med fin sandbotten och ofta är det lä där.

Där fick jag den här bilden. Kolla noga:

Jag vet inte vad andra tycker men jag tycker den blev så lyckad! Den liksom fångar det bästa med hur det är att vada och fiska gädda med fluga. Va, man riktigt känner hur solen värmer och där står man på bekväm sandbotten och myser och precis tagit in en fin gädda. Så hur mycket bättre kan det bli?
Jag tror jag ska lägga upp den på PCns skrivbord så jag ser den varje gång jag slår på datorn. Kanske på jobbet med?

Ja, man kunde förstås ha sluppit och stå där och fiskat inför publik. Igen. Men jag känner ju till riskerna här. För mycket riktigt kom det promenerare (utan hund faktiskt) och ställde sig och tittade. Fast det var i början av sträckan och när jag fick ett par smågäddor.

Inga stora idag. Heller. Men det var knappt förväntat just idag med tanke på omständigheterna även om man aldrig vet i förväg vad som väntar.