14-11-04

Tisdag

För mycket och för lite

...skämmer allt, heter det. En klyscha som lätt kan passas in i mina två senaste fiskedagar.

Först en kort rapport från i lördags:

Cyklade ner till det lilla flugfiskevattnet Biskopsberg. Inte en fisk. Som jag fick upp. Där skyller jag allt på SMHI. De hade spått i sin kristallkula, kaffesump, tarokkortlek eller hur de nu får fram sina teorier om hur vädret skulle bli den dagen att diset skulle lätta framåt middagstiden och övergå till solsken och närapå supervärme. Men jag cyklade dit i duggregn och cyklade hem i så tät dimma att jag även blev våt då.

Kolla på den där fisken:

Bildbevis på att det finns fisk i dammen. Fast det visste jag ju i alla fall. Tog kortet från en höjd. Smög mig ner och doppade flugan framför nosen på den. Då stack den. Jag hade sett hur den gick och vakade precis inne vid stranden. Och det är det som är problemet med regnbågsfiske; de tar inte. Eller sällan. Eller nästan aldrig. Okej, en del hävdar att det är charmen. Det gäller att ha rätt fluga. Eller rätt storlek. Eller fiska den på rätt sätt. Eller ha tur. Eller allt sammantaget.

Men återigen; idag var jag ännu närmare att bli flugfiskehjälte än sist jag var här. För jag fick en att ta på torrfluga. Och den satt på en bra stund. Hoppade och hade sig. För att sedan bara lossna...
Jag såg (ursäkta ordvalet men så var det) främmande undervattensverksamhet på lagom avstånd och la flugan där. Då menar jag svaga rörelser precis under ytan. Ingenting som bröt ytskiktet utan den liksom buktade uppåt. Den tog med detsamma!
Men det var enda hugget. Den var på knappt kilot vad jag kunde bedöma. Men så är det ju också; desto svårare det är desto roligare blir det när det lyckas. Jag väntade och väntade men inte lättade dimman och ingen sol och därmed fler vak, blev det. Eller jag hoppades det skulle bli fler vak. Det är ju ändå november. Jag vet; senhösten ska det vara myggpuppor.

Det går åt flugor. Träden. Här några nytillverkade:

Än kan jag binda annat än zilverzaror.

Skillnaden kan inte bli tydligare mot idag, tisdag. Gäddfiske. Dock samma spö, lina och rulle. Bara annan tafs och fluga. Men kroken densamma: Kamasan metkrok #6.
Även samma gnäll på SMHI. Eller på vinden snarare. För ute på Utklippan blåste det ren sydlig vind. Cirka 15 sekundmeter. Sedan att den en bit in ändrade sig till mer sydvästlig kanske inte är SMHIs fel. Men det medförde att vinden låg på alldeles för mycket och grumlade upp vattnet den långa sträcka jag valt ut idag. Just för jag trodde det skulle råda sydlig vind. Istället för lä blev det mer sidovind. Plus att hålla i hatten stundtals.

Även andra var ute idag:

Övar de ubåtsjakt månne?

Damn it! Jag hade verkligen föresatt mig att låta bli det uttjatade ämnet men föll tydligen dit igen. Skärpning!

Befiskade alltså en lång och vanligtvis bra sträcka där jag vet chansen för lite större gäddor finns. Särskilt nu i november. Där det också inte alls brukar vimla av alla dessa smågäddor. Inte som idag i alla fall.
Och det är ju det som är problemet: Till enorm skillnad mot regnbågarna hugger ju gäddan alltid. Så fort den ser flugan; attack! Är det grunt, från fem, ända upp till tio meters avstånd ibland sätter de fart. Är det djupt kan de stiga från ett par, tre meter upp till ytan. Varför kan de inte fördela sin huggvillighet lite grann? Va?

Innan folk börjar skriva arga insändare till tidningar eller på fiskesnackställen här på nätet, överdriver jag liiite grann. Jag är medveten om att ibland står gäddorna och sover med huvudet nedstucket i en tångruska och bryr sig inte om ens en Zilverzara. Idag önskade jag verkligen att fler skulle göra det men icke. Särskilt när jag rundade några uddar och kom mer och mer in i verklig lä, blev det nästan outhärdligt.

Men allt är inte fun and games här ute i havsbandet. Skärgårdsbefolkningen har urgamla anor och ser inte nådigt på utsocknes fiskare alltid. Till viss del lever en del medeltida riter och föreställningar kvar. Ja, förmodligen ännu tidigare än medeltiden. Det är förvisso sällsynt men idag såg jag bevis på att det ännu förekommer:

Tydliga varningstecken hur det kan gå för utsocknes fiskare! Människooffer! Det ser man tydligt. Jojo, de gamla skärgårdsborna värnar om sitt fiske. Ett stort hinder för turistnäringen är det men det struntar de i. Fram med kniven bara! Särskilt om det är fullmåne. Jag hittade allt prydligt upplagt på en gammal offersten. Med runinskriptionen som jag tolkade till att så här kan det gå för spinn- jerk- haspel- och trollingfiskare. True story!
Or is it?

Okej, det sista är uppenbarligen påhitt. För inte kan det handla om de nämnda fiskesätten som det näppeligen kan finnas runtecken för. Det var bara jag som skojade.

Det var knappt jag trodde jag skulle få med en gäddbild idag men alldeles mot slutet lyckades det:

Till och med på en med dagens blygsamma toppnotering på tre kilo.
Det är också en anledning att jag inte gillar grumligt vatten: det är svårt att ta bilder däri. Nä, klart ska det vara. Gärna lite solsken också för då kan det bli fina bilder på gäddorna även i vattnet. Plus att zilvret ska glänsa och glittra och synas ordentligt. Eller ska det?
Där talar jag lite emot mig själv som klagar på för många (små)gäddor. Ett mycket svårlösligt problem hur jag ska förhålla mig till det. Använda köpefluga? Lägga kasten på land? Sluta fiska?

Eller ska jag satsa ännu mer på regnbågsfisket? Pröva andra vatten? Fast det är lite sent på säsongen för det. Även om vädret inte fattat det än. Men det kan snart slå om för helt tror jag inte vi slipper, i alla fall några vinterveckor.

Jag får ta mig en ordentlig funderare på det.