15-06-02

Tisdag

Frysa i juni

eller

Skräckfiskar

Även idag tänkte jag länge att den här fiskedagen behöver jag inte ta med i ett dagboksblad för när ingenting finns att skriva om bör man låta bli. Okej, det är en sanning jag säkerligen syndat mot en hel massa gånger för dagens blir mitt 31:a. För kvalité vinner alltid över kvantitet. Men har man åtagit sig att föra fiskedagbok får man väl göra det.

Nå, idag lyckades jag ta en bild på en häger och bara det är en orsak att publicera det här dagboksbladet:

Det är nämligen inte så lätt. För de upptäcker mig så gott som alltid långt före jag upptäcker dem och flyger iväg.
Angående dagens första rubrik är det givetvis mitt eget fel som inte tog på mig tillräckligt med kläder. Men ändå; det är ju dock juni och i vanliga fall har det blivit för varmt att ens tänka på vadningsfiske. Så jag hade skalat av mig några lager på överkroppen och tänkt att det blir lagom när väl solen tittar fram. Jag började extra tidigt idag nämligen. Men inte tittade solen fram, inte mer än några sekunder någon gång i alla fall. Istället ökade vinden.
Men väder är inte detsamma som klimat och lita på att det kommer ordentlig sommarhetta senare.

Jag råkade se en rubrik i en lokaltidning om skräckfisken eller "Skräckfisken!!" ungefär i värsta kvällstidningsstil och blev nyfiken. Det visade sig vara vår vän den svartmunnade smörbulten och inte någon vilsekommen vithaj eller kanske pirayastim. Det var några dykare som sett den och slagit larm. Typ; den måste utrotas innan den sprider sig ännu mer och äter upp precis alla andra fiskar som yngel och tar över Östersjön. Och simmar uppför Mörrumsån och utrotar även lax och öring. Ungefär som med den så kallade mördarsnigeln.

 
Passande nog såg jag alldeles nyss en annan artikel på Fisheco om att nu har man bestämt att det är skarvens fel alltihop. Att den är värre hot mot fisket än sport- och yrkesfisket gemensamt. Det är något som kallar sig Vattenrådet för Blekingekusten som anser det. Någonting jag inte hört talas om förut men som består av representanter för jägarna, naturvården, kommunerna, LRF samt Kust- och skärgårdsföreningen.
Skulle tro att de snart får dela förstaplatsen på värsta hotet; skarven och smörbulten. Fast jag undrar var sälen tog vägen? Det brukar annars vara en tacksam syndabock. Okej, det kanske är så, vad vet jag?
Fast jag tror mig veta en sak; nämligen att till skillnad mot mördarsnigeln har den svartmunnade smörbulten en massa predatorer. Som jag har nämnt tidigare äter gäddor, alla andra rovfiskar plus en hel del sjöfåglar också de här små smörbultarna med god aptit. Jag antar att särskilt skarven gör det extra mycket. Varför skulle den inte göra det?
Som det fungerar med lämlar fungerar det även med bytesfiskar rent generellt. När det blir ovanligt gott om mat för rovdjuren föder de fler kullar med ungar som raskt äter ner de ökade bestånden med lämlar och så tror jag det blir med den s.m. smörbulten. Kanske även med mördarsnigeln med tiden? Att något djur eller fågel upptäcker att mördarsingeln faktiskt går att äta och börjar göra det.

En annan skräckfisk jag läst om även om den (konstigt nog) inte skälldes för det var en liten svärdfisk som dödade en fiskare. Enligt vad jag läste (i DN?) hade en fiskare på Hawaii upptäckt en svärdfisk i en hamn, slungat en harpun i den och själv hoppat i för att ta hand om den. Men fisken satte fart och rände svärdet rätt in i bröstet på harpuneraren som dog. Så kan det gå. Det stod att fisken gick till attack men jag tror det bara råkade bli så. Den greps förmodligen av panik och bara ville därifrån. Fisken vägde inte mer än 18 kilo om jag minns rätt och då är det väl knappt mer att betrakta än som ett gli, eller?

Mitt eget fiske idag blev inte det minsta så dramatiskt. Men vilken fart det är i gäddorna! Flera gånger misstog jag mig och tänkte att aha, här har vi nog en femkilos! Men så visade det sig bara vara en mellan två och tre kilo. Sedan, när jag väl fick en fyrakilos, uppträdde den som en mesig påse mjöl:

Inget krut i den alls.

Det hade varit väldigt långt mellan gäddaktiviteterna länge men så plötsligt kom jag rätt. Den ena efter den andra högg, följde efter eller virvlade. Riktigt roligt blev det.

Ännu mer så när jag lyckades med årets första hoppbild:

En av de där kämpastarka mellan två och tre kilo.

Ännu mer skräckfiskar: Nu läste jag nyss om ytterligare hot mot andra arter och jag erkänner att jag fick kolla almanackan att det verkligen inte är första april. Nämligen abborren som går på land och dödar rovdjur.
Jag citerar:

Tillbaka till mitt eget fiske som känns ännu vardagligare och intetsägande med tanke på vad som händer ute i världen.

Så här såg flugan ut efter att 12 gäddor tuggat lite på den:

Samma fluga jag använt den sista tiden även om jag får byta wiretafs på den och lacka den några gånger. Wiretafsen är den tunnaste man kan köpa. I alla fall av det märket.  Fast i närbild ser den grov ut. Vision wireline 15 lb.

Minsann om inte zilverzaran även fungerar som deadbait också. Ja, allt ska ju heta något flott på engelska. Det var precis mot slutet, gäddorna högg på nästan varje kast och jag började tröttna. Gjorde ett kast och lät flugan sköta sig själv. Kollade vad klockan var och antecknade de senaste fiskarna. När jag sedan lyfte spöt satt en ny gädda på. Suck, då blev måttet rågat och jag avbröt fisket. Tafsen var också så sliten att jag tänkte, bara en gädda till så byter jag fluga. Jag hade nämligen tänkt så de sista två, tre gäddorna och ville undvika det i det längsta. Varför? Jo, då får jag två flugor att reparera när jag kommit hem istället för en.  Men man får heller inte vänta för länge för då går den av om oturen är framme.

Jag minns inte exakt vilken av gäddorna det var som stod för det snygga hoppet. Likaså hade vinden ökat en del mot slutet av fiskedagen. Jag la nog första kastet redan ett par minuter över 06, tror jag.